Mariah Larsson är professor i filmvetenskap.

För snart två år sedan blossade det så kallade sexologbråket upp i medierna. Det var efter en gästföreläsning som jag höll på Malmö universitet om sexuella stereotyper, där studenterna protesterade mot att jag visade bilder av rasistiska stereotyper och sade n-ordet. Mediestormen lugnade sig på ett par veckor, men efterverkningarna har varit långtgående och inneburit bland annat en utredning på arbetsplatsen. Det är nog ingen av de inblandade som riktigt hämtat sig. Åtminstone undertecknad tänker fortfarande på det, i en blandning av såväl fasa som eftertänksam reflektion.

Därför har jag också följt TV4:s Kalla fakta-granskning, utbildningsministerns reaktion och efterföljande debatt med stort intresse. Mats Perssons utspel, om att utreda cancelkulturen på universiteten, har fått ett blandat mottagande. Vissa menar att det är välkommet, och pekar på utfrysningstendenser och en allmän rädsla som sprider sig i universitetsvärlden. Andra, bland annat Rebecca Selberg här i tidningen, menar däremot att Persson publikfriar med ett marginellt men klickgenerande fenomen och att faran för den akademiska friheten kommer från helt andra håll – bombhot mot forskare, ekonomiska nedskärningar och, inte minst, prekära arbetssituationer. Ytterligare andra (än så länge har jag bara sett dem på Twitter) misstänkliggör Mats Perssons utspel med anledning av det parti som inte har några ministerposter men som givit sitt stöd till den sittande regeringen.

Själv är jag kluven. De enskilda fall av forskare och lärare som råkat ut för drev och uthängning i medierna är kanske i sig inte så många att de är alarmerande, men de bidrar till att en kultur av rädsla och självcensur sprider sig. Cancelkulturen bygger på att några få avskräckande exempel skall få andra att dra öronen åt sig. De flesta på universiteten är inga stridisar, utan har sökt sig till forskning och undervisning av ett, ofta brinnande, intresse för ett visst ämne. Det finns alltså definitivt en risk att både undervisning och forskning blir kringskurna på grund av en rädsla för att råka ut för en uthängning, att klimatet därmed stryps och att olika, viktiga, perspektiv går förlorade. Alltså sympatiserar jag på det stora hela med vad utbildningsministern säger i sin debattartikel.

Ändå finns det en ambivalens. Den handlar om att initiativet kommer från en politiskt tillsatt minister (oaktat partifärg) snarare än inifrån akademin själv. University of Chicago formulerade 2015 ett principuttalande om akademisk frihet just på grund av den rädsla de såg cancelkulturen sprida på universitetet. Detta gjordes dock inte på initiativ av en politiker utan av universitetet självt. Så snart akademisk frihet blir en (parti-)politisk fråga, finns det en risk att den blir något man kan plocka politiska poänger på. Det finns också en risk att den blir beroende av de politiker som råkar sitta vid makten.

För det är de som verkar på universiteten som har ansvar för den akademiska friheten. Den angår samhället i stort eftersom ett samhälle vinner på att forskningen är fri, men en förutsättning för att den skall kunna vara det är att universiteten, i denna fråga, kan reglera sig själva, definiera vad den här friheten innebär och stå upp och försvara den. Akademisk frihet är inte okomplicerad men nödvändig för att vi skall kunna ha forskningsinriktningar som är inopportuna i dag men kanske räddar liv om tjugo år, anställda vars forskningsförmåga överstiger deras sociala kompetens, och låta skilda ståndpunkter, känsliga ämnen och kontroversiella frågor brytas mot varandra i ständigt pågående diskussion.

Alla som verkar på universiteten har detta ansvar att förvalta den akademiska friheten. Ytterst är det dock universitetsledningarna som är representanterna inåt och utåt för de oberoende universiteten. När drevet går kan den medarbetare som hängs ut bli väldigt ensam. Som Kalla fakta-granskningen visar är det inte heller säkert att medarbetaren får stöd från ledningarna, tvärtom: tillrättavisande samtal, osakliga och partiska utredningar, mobbning från kolleger för att man uttryckt en ståndpunkt som inte stämmer överens med den rådande ideologiska normen. I sexologbråket var det i alla fall en dekan, en prefekt och en programansvarig som försvarade grundläggande akademiska principer. Om universitetsledningarna överger ansvaret för att upprätthålla den akademiska friheten, lämnar de över det till andra krafter.