Annons

Annons

Annons

Kultur

Édouard Louis: Om jag inte skrivit en bok som får er att gråta är det ett svek

Han var det mobbade barnet som gav ut en av Frankrikes mest omsusade romaner innan han fyllt tjugotvå. Men vad offrade Édouard Louis på vägen? Ida Ölmedal samtalade med författaren inför dagens Skånebesök.

Édouard Louis dansar i föreställningen ”Who killed my father”. Monologen bygger på hans bok med samma namn och visades på Dramaten i Stockholm i helgen. Foto: Jean Louis Fernandez

Annons

Ida Ölmedal är kulturchef.

På Dramatens lilla scen i Stockholm dansar Édouard Louis framför en tom fåtölj. Han sätter på en låt av Britney Spears, knyter upp tröjan så att han visar magen, spexar, skriker: ”Pappa, titta!” Fåtöljen står stum med ryggen mot publiken.

Författaren vänder sig till oss och berättar om sin pappas sönderslitna kropp, hans diabetes, hans buk som brustit av sin egen tyngd.

I slutet av monologen hänger han upp de anklagades porträtt: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, Francois Hollande, Emmanuel Macron. Föreställningen heter ”Vem dödade min far” och bygger på hans bok med samma namn.

Han är en av Europas mest omhuldade författare och söker upprättelse för en man från det allra fattigaste Frankrike.

Annons

Édouard Louis är aktuell med romanen ”Att förändras: en metod”. Han besöker författarscenen på Malmö stadsbibliotek söndagen den 27 november.

Bild: Jessica Gow/TT

Annons

När han först började skriva om sin familj var stilen inte lika försonande.

Édouard Louis hade inte ens fyllt tjugotvå år när han slog igenom med uppväxtskildringen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” 2014. Första meningen sätter tonen: ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.” Han beskriver ett Fattig-Frankrike som många inte trodde fanns. Folk försöker glömma sina liv genom att titta på tv eller dricka ihjäl sig. Männen slår. Nästan alla röstar på ytterhögern. Han blir mobbad för att han är homosexuell, till och med hans familj skäms över honom. Beskrivningen av pappan är skoningslös.

Det är snart nio år sedan. Sedan dess har han bland annat gett ut ”Vem dödade min far” och ”En kvinnas frigörelse”, starkt politiska böcker där han berättar om klassamhället genom sina föräldrar.

”Att förändras: en metod”, som just kommit ut på svenska, fortsätter där debuten tar slut. Den följer författarens väg till kultureliten och Paris överklassmiljöer och den handlar både om vad han vunnit och vad han offrat.

Just teatern blev Édouard Louis första lilla stig mot friheten. I jakt på gemenskap började han i en dramagrupp och hamnade sedan på ett teatergymnasium.

– Jag visste ju redan vad det var att spela en roll, eftersom jag var gay och behövde låtsas för att skydda mig från våld. Men min dröm handlade aldrig om Molière, den handlade om att fly.

”Att förändras: en metod” är en historia där det inte är helt lätt att skilja frigörelse från förtryck. Tonåringen Édouard – som han börjar kalla sig – disciplinerar sig hårt. Han går från att inte ha läst en enda bok i sitt liv till att trycka i sig en om dagen. Han blir bästis med en tjej från ett borgerligt hem, Elena. Med hennes hjälp slipar han på dialekten, dämpar skrattet, byter klädstil. Delvis för att komma in i en miljö där han kan passera med något som faktiskt inte går att ändra på: den sexuella läggningen.

Annons

Annons

Édouard Louis säger att ett av syftena med boken var att skriva ett manifest för rätten att bli en annan. Han tycker sig se ett hat mot förändring i samtiden.

– Konstigt nog tänker folk sig att det verkligt autentiska är det som inte kommer av våra egna val. Vårt förflutna, vår familj, var vi kommer ifrån. Så när du försöker förändra dig säger folk: Varför spelar du en roll? Varför sviker du?

Den här synen finns även inom vissa delar av vänstern, där man inriktar sig på att kritisera kapitalismens krav på ständig framåtrörelse snarare än att betona friheten att skapa sitt eget liv.

– Jag tror att man kan förstå allt ifrån transfobi till skämt om plastikkirurgi ur den synvinkeln.

Men boken handlar också om den smärta Édouard Louis utsätter andra för genom sin klassresa. Han beskriver hur han automatiskt dras till älskare och vänner som kan lyfta upp honom genom samhällslagren: ”Kan man inte ärligt uppskatta någon för tryggheten den erbjuder en?” Den sexuella frigörelsen smälter samman med den intellektuella. På den andra sidan av detta hamnar de som han dumpar på vägen. Först familjen. Sedan Elena, som är hans biljett in i en borgerlig tillvaro med piano, böcker och läxläsning, men som sedan hux flux byts ut mot den berömde filosofen Didier Eribon när Louis inser att han måste vidare till Paris och elitskolan École Normale Supérieure. I en hjärtkrossande scen beskriver han hur han försöker presentera de två vännerna för varandra. Det slutar med att Elena ger dem fingret. Hon förstår att hon har blivit ersatt.

Hade det behövt gå så? I sin recension av boken funderar Dagens Nyheters kritiker Jonas Thente över om man lika gärna skulle kunna läsa författarjaget som en sociopat: ”att kallhamrat läsa och utnyttja andra människor som trappsteg blott. Att ursäkta detta beteende med hänvisning till samhälleliga strukturer.”

Annons

Annons

Jag frågar Édouard Louis om han har kontakt med Elena idag. Han har berättat för henne att han skrivit om henne, men han vet inte om hon har läst boken.

– Jag minns det som att en objektiv verklighet, samhället, splittrade oss mot min vilja, säger Édouard Louis.

– Det är som när jag var liten och doktorn kom hem till oss. Vi kände oss förödmjukade och det handlade inte om att han ville oss illa utan om att vi kände oss vulgära, att vi talade sämre, hade fulare kläder. Jag blev just en sådan kropp som skrämt mig.

Édouard Louis talar även om kulturen i termer av symboliskt våld och en känsla av förtryck.

– När jag var i tonåren fick Le Clézio Nobelpriset. Jag såg på tv hur han pratade om hur han byggde upp sina karaktärer. Och jag minns att jag fick en barnslig känsla: ”Varför skrev du inte om oss? Vi är här, vi är hungriga, vi har verkliga smärtor, och de där människorna skapar fejkkaraktärer!”

Det är därför han valt att skriva självbiografiskt. För att få revansch.

– Och varje gång jag försöker skriva fiktivt skäms jag. Jag känner mig omgiven av spöken från min barndom som ropar: ”Varför skriver du inte om oss?”

Han tycker att fransk litteratur fortfarande präglas av ”oskrivna regler” som känns utformade för att prata om vissa upplevelser.

– Man värderar tystnad. Det kan stå i en recension att en bok är bra eftersom ”allt bara antyds” eller att ”den saknar patos”. Då tänker jag: Men jag vet några liv i mitt förflutna som skulle få er att gråta! Om jag inte skrivit en bok som får er att gråta så är det ett svek!

Just nu skriver han om döden. Det handlar om hans bror, som dog för ett halvår sedan.

Annons

– Han blev bara trettioåtta år. Han var inte sjuk. Han var bara en arbetarkille som drack för att glömma sitt trista liv, säger han.

Det är inget sorgearbete.

– Min bror var våldsam, han ville döda mig när han fick veta att jag var gay, han röstade på ytterhögern. Vi hade ingen kontakt de sista tio åren. Men jag tycker att det är viktigt politiskt att skriva om honom. För vi är omgivna av våld och dåliga människor. Vi ser ytterhögern växa i Sverige, i Frankrike, i Italien. Så författare måste försöka förstå vad som pågår och inte bara förkasta det, säger han.

Annons

När man skriver om andra människors liv kan det ibland vara en fin gräns mellan att berätta någons historia och att utnyttja den?

– Jag tycker inte det. Hela diskussionen om att man inte kan tala i andras ställe är borgerlig. En del av klassförtrycket är att människor inte har verktygen att skriva sin egen historia. Min mamma skulle exempelvis inte kunna skriva en bok om manlig dominans, trots att män i hela hennes liv sagt åt henne att stanna hemma och laga mat och ta hand om barn. Så det är en fråga om att tala i andras ställe, säger han och tillägger:

– Om inte någon skriver de liven så kommer de att försvinna.

Fakta

Édouard Louis på Sverigebesök

Född: 1992 i franska Hallencourt. Han hette då Eddy Bellegueule.
Bor: I Paris.
Karriär: Studerat sociologi vid École normale supérieure i Paris. Debuten "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule" 2015 gjorde honom internationellt känd. Han har sedan dess skrivit "Vem dödade min far" om sin pappa, "En kvinnas frigörelse" om sin mamma, samt "Våldets historia" om en våldtäkt han utsatts för.
Aktuell: Besöker Malmö stadsbibliotek söndagen den 27 november. Gav nyligen ut boken ”Att förändras: en metod” på svenska och besökte i helgen Dramaten i Stockholm med sin monolog ”Who killed my father” i regi av Thomas Ostermeier.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan