Annons

Annons

Annons

kulturAugustpriset

Niklas Qvarnström
Någon borde varnat Björn Werner för att läsning ingår när man ska utse en Augustvinnare

Kan han verkligen vara så ointresserad av litteratur?

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Ia Genberg tar emot priset Årets svenska skönlitterära bok för "Detaljerna" under Augustgalan i Konserthuset i Stockholm i måndags kväll.

Bild: Maja Suslin/TT

Annons

Niklas Qvarnström är författare och litteraturkritiker på kultursidan.

Jag lider verkligen med Björn Werner. Inte nog med att han i åratal behövt brottas med sitt ego offentligt, han som föredrar att spela dataspel framför att läsa böcker och ändå tvingats arbeta som kulturchef på GP. När han nu slipper det ska han behöva skriva kulturkrönikor i Svenskan.

Nu senast (30/11) om att han haft tråkigt. Jättetråkigt. Han har nämligen av dunkla skäl ingått i den så kallade elektorsförsamlingen inför utnämningen av årets skönlitterära Augustprisvinnare. Varför det? Frågan ställs indirekt av Sandra Stiskalo i DN (1/12) och mer direkt av Rasmus Landström i Aftonbladet (1/12), men märkligt nog inte av honom själv.

Annons

Annons

Någon borde ha varnat honom för följderna. Läsning av flera böcker. Någon på Svenska bokhandlareföreningen eller Svensk biblioteksförening borde ha förklarat att risken var direkt överhängande att han skulle utsättas för ”språkligt snåriga” romaner och svårtillgängliga diktsamlingar, som säkert kunde ha en sövande effekt på fler än honom. Läsare som i likhet med Werner möjligen gillar ”genuin berättarglädje”. De läsare vars talan hans krönika åtminstone utger sig för att vilja föra, och som sannolikt har annat för sig än att vara elektorer för prestigefulla litterära priser.

Det kunde ju ha gällt Björn Werner också. Istället för att slösa bort sin tid med att ha tråkigt med Johannes Anyurus nya roman hade han kunnat ägna sig mer helhjärtat åt ”The White Lotus” på HBO, som han själv skriver. Ingen skulle ha krävt av honom att tvinga sig igenom diktsamlingar som ”enligt kritikerna” ska vara bra. Framförallt hade han sluppit dra ner byxorna på sig själv, snarare än på den litterära elitism han försöker avslöja, genom att uttryckligen lägga till att det för honom är helt omöjligt att avgöra; han är ingen vaneläsare av svensk samtidslyrik.

Ett tips när Guldbollen ska delas ut nästa gång: se till att ha med en expert som koketterar med att inte veta vad offside är. Det kan vara schyst mot dem som faktiskt inte kan så mycket om fotboll.

Annons

Jag fattar att Björn Werner vill vara rolig, och det är han också. Oavsiktligt. Hans försök att vara vass är så trubbiga att det mest är rörande.

Som när han ojar sig över att man som läsare ”förväntas” känna till en finsk klassiker från 1870 – ett närmast gammaltestamentligt årtal i Werners historieuppfattning – för att fullt ut kunna ta Anneli Jordahls roman ”Björnjägarens döttrar” till sig. Vem som förväntar sig det av honom förblir osagt, men jag hörde en intervju med författaren där hon mycket riktigt nämner Aleksis Kivis ”Sju bröder” som inspiration.

Annons

Som motvikt till allt detta snobberi nämner Werner själv Bengt Ohlssons ”Gregorius”, en roman han fick upp ögonen för tack vare ett mer läsartillvänt Augustpris 2004. Grejen är bara att den är en ren omdiktning av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” – visserligen inte äldre än från 1905, men ändå. Har Björn Werner missat det? Eller tog han en paus i arbetet, såg ett avsnitt av ”The White Lotus” och tappade bort poängen?

Möjligheten finns förstås att han verkligen är så ointresserad av litteratur. Inte undra på att han i så fall har haft tråkigt.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan