Vem är terrorist? Den som kämpar för sin grundläggande rätt att leva i fred och frihet? Eller den som brutalt och systematiskt förtrycker sina egna landsmän och angriper sina grannländer?

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets ”sultanpresident”, kräver att Sverige bistår i jakten på regimkritiker.

Sverige och Finland har skrivit under ett avtal om att betrakta inte bara PKK, utan alla grupper som ”inspirerats av dem”, som terrororganisationer.

Att snart sagt alla oppositionella i Turkiet riskerar att terroriststämplas gör den svenska eftergiftslinjen, inledd under S-regeringen och förstärkt under den nuvarande högerkonservativa regeringen, djupt problematisk.

PYD och YPG, som uttryckligen pekas ut i avtalet, har gjort en ovärderlig insats för säkerheten i Sverige och världen.

Och under ständig attack från Turkiet och kvarvarande IS-terrorister försöker de två syrisk-kurdiska organisationerna bygga fungerande samhällen baserade på demokrati, jämställdhet och ekologisk hållbarhet i den självstyrande regionen Rojava i norra Syrien.

Ska Sverige titta bort när turkiskt flyg bombar civila mål i Rojava och Erdogan hotar med en fullskalig markinvasion?

Moderatledaren Ulf Kristersson besitter onekligen en betydande talang – som politisk trollkarl. Han blir statsminister genom att trolla bort SD:s extremism och ge sken av att Jimmie Åkesson skulle vara en tämligen ordinär borgerlig politiker. Och strax därpå är det dags för nästa illusionsnummer när Kristersson hastar i väg till Ankara och uppträder som om den turkiske despoten vore en hedervärd statsman.

Även Erdogan tar stöd av ett högernationalistiskt parti för att få ihop till en majoritet i landets parlament. Partiet ifråga heter MHP och hetsar mot kurder och andra etniska minoriteter. Grå Vargarna fungerar som MHP:s militära gren och har gjort sig skyldiga till en rad våldsdåd i Turkiet och andra länder, även i Sverige. Organisationen förbjöds därför i Frankrike 2020 och EU-parlamentet uppmanar i sina rapporter om Turkiet, senast i år, medlemsländerna att förbjuda den här ”rasistiska extremhögerrörelsen”. När sker det i Sverige?

EU-parlamentets rapporter tar upp en rad övergrepp som den turkiska regimen gör sig skyldig till både inom landet och utanför. Tusentals folkvalda oppositionspolitiker, journalister och andra som dristat sig att kritisera regimen har fängslats. Repressionen hårdnar, särskilt mot landets kurdiska invånare.

När det gäller den turkiska utrikespolitiken upprepar EU-parlamentet sitt fördömande av ”Turkiets militära ingripande i Syrien, som kränker internationell rätt och undergräver stabiliteten och säkerheten i hela regionen”, uppmanar Turkiet ”att upphöra med sin olagliga ockupation av norra Syrien och Afrin” och påpekar att ”säkerhetsproblem inte kan rättfärdiga ensidiga militära åtgärder i ett främmande land.” Utrikesminister Tobias Billström (M) borde fördjupa sig i denna rapport.

ANC bekämpade länge apartheidsystemet i Sydafrika med icke-våldsmetoder, som strejker. Men efter massakern i Sharpeville 1960, då ett stort antal människor dödades och skadades när polisen sköt mot en demonstrerande folkmassa, tog även ANC till våld.

ANC och dess ledare Nelson Mandela fanns ända till 2008 på USA:s terrorlista.

Mandela menade att väpnad kamp blev oundviklig som svar på apartheidregimens repression.

”Terroristen” Mandela fick 1993 Nobels fredspris tillsammans med Sydafrikas dåvarande president de F W Klerk för deras gemensamma arbete med att åstadkomma en fredlig övergång från apartheid till demokrati.

Kanske finns det anledning att omvärdera även kurdisk befrielserörelse? Sverige skulle kunna ta initiativ till att PKK tas bort från EU:s terrorlista och erbjuda medling mellan kurdiska organisationer och den turkiska staten. Om försoning var möjlig i Sydafrika efter apartheid, varför skulle inte Turkiet med omvärldens hjälp kunna gå samma väg?

Erdogan själv tog som premiärminister 2009 initiativ till fredsförhandlingar med PKK för att få slut på den väpnade konflikten i landets kurddominerade regioner, som sedan 1984 krävt över 40 000 liv. En plan, understödd av EU, lades fram för att tillåta det kurdiska språket i medier och återställa kurdiska namn på städer som hade turkiska namn.

”Vi tog ett modigt steg för att lösa de kroniska problem som utgör ett hinder för Turkiets utveckling”, kommenterade Erdogan fredsprocessen och tog beslut om en omfattande amnesti för fängslade PKK-medlemmar samt direkta förhandlingar med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Därtill bad Erdogan å den turkiska statens vägnar om ursäkt för massakern på kurder i Dersim 1937. PKK svarade med att 2013 lägga ner sina vapen.

Vi är som vänstergröna politiker inga våldsromantiker utan hämtar vår inspiration från icke-våldsförespråkare som Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Men stängs alla dörrar till förhandlingslösningar ökar risken för att våldet framstår som de förtrycktas enda kvarvarande möjlighet till befrielse.

Först när palestinier och israeler satte sig ner runt förhandlingsbordet gick det att få bukt med dåtidens flygkapningar och andra terrordåd.

Vi tror att Erdogan gjorde helt rätt analys 2009 när han insåg att fredsförhandlingar med PKK krävs för att Turkiet ska komma vidare i sin utveckling. Detta borde Ulf Kristersson och Tobias Billström påminna honom om.

SKRIBENTERNA

Amineh Kakabaveh, före detta oberoende socialistisk riksdagsledamot

Annika Lillemets, före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet. Idag är hon medlem i Vänsterpartiet

Valter Mutt före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet. Idag är han medlem i Vänsterpartiet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.