FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor, ”Orange Day”, passerades den 25 november. Utspelen har varit många. Inte minst de politiska. Regeringen har förklarat att dess föregångare inte har gjort tillräckligt och att den nu ”vill växla upp” arbetet med mäns våld mot kvinnor. Så har det låtit gång på gång under de nu snart trettio år våld mot kvinnor varit en politisk fråga.

Oavsett regering har ungefär samma saker gjorts: Kvinnojourer har fått ökade resurser, socialtjänsten har professionaliserats, satsningar på kunskapsutveckling har skett och ny lagstiftning har trätt i kraft.

Den nuvarande regeringens förslag om att stärka kontaktförbudet, att elektronisk fotboja ska kunna utdömas oftare och att ”oskuldsoperationer” ska kriminaliseras är utmärkta. Det är bara det att lagstiftningen redan finns.

Lagen om kontaktförbud trädde i kraft 2011, som en omarbetning av lagen om besöksförbud från 1988.

I lagen om hedersförtryck som infördes som en ny bestämmelse i Brottsbalken den 1 juni i år, är avsikten att omfatta även sådant som ”oskuldskontroller” och ”oskuldsoperationer” som initieras av familjen.

Problemet är inte brist på lagstiftning utan tillämpningen.

Den juridiska hanteringen av våldet fungerar inte. Det svenska rättsväsendet styrs av en övergripande neutralitetsprincip som inte erkänner våld mot kvinnor som ett uttryck för en ojämlik maktrelation. När ord står mot ord och männen förnekar att de använt våld, frikänns männen.

Polisen kringgår lagen om ”grov kvinnofridskränkning” genom att registrera det som skett under andra brottsrubriker, visar Brå.

Polisen sätter lagen om kontaktförbud ur spel genom att inte godkänna våldsutsatta kvinnors ansökningar.

Exemplen på hur lagstiftningen inte fungerar skulle kunna mångfaldigas.

Vad som behöver göras för att få ”mäns våld mot kvinnor att upphöra”, som formuleringen lyder i landets jämställdhetspolitiska mål, tycks ingen veta.

Trots en imponerande mängd insatser och åtgärder för våldsutsatta kvinnor under trettio år ökar inte kvinnors trygghet och frihet från våld.

Våldet mot kvinnor fortsätter. För att använda ett återkommande uttryck i politiska sammanhang: ”Mycket återstår att göra.”

Vi har studerat den politik som bedrivits kring mäns våld mot kvinnor under tre decennier och kan konstatera att det inte är storleken på de satsade resurserna som fallerar.

Insatser riktade till våldsutsatta kvinnor får inte män att upphöra med våld, svårare än så är det inte.

För trettio år sedan talade politiker om att förändra ”mansroller” och ”attityder”. Idag handlar det om att förändra destruktiva ”maskulinitetsnormer”. Oavsett benämning gäller det att förmå män att förändra sitt beteende. Men på detta har inte styrande politiker satsat särskilt mycket. Nästan inget alls, vad vi kan se.

Det är möjligt att skärpta lagar och effektivare lagföring kan avhålla män från att utöva våld, men egentligen vet ingen om det är så. Forskning på området saknas.

Huruvida ”hårdare tag” fungerar på annan våldsbrottslighet i samhället, är omtvistat. Ännu mindre om hårda straff fungerar avhållande på män som utövar våld i nära relationer. Möjligen kan det vara så. Men mäns våld mot kvinnor skiljer sig ifrån annan våldskriminalitet, som gäller droger, pengar, hierarkier mellan män, hämnd mot upplevda oförrätter, och där förövarna inte sällan redan är kriminellt belastade.

Mäns våld mot kvinnor utövas av ”vanliga”, ”välanpassade” män från alla samhällsklasser. Kanske kan effektivare lagföring och strängare straff ha en avhållande och till och med en förebyggande verkan på grund av det sociala stigma ett fängelsestraff medför. Socialt välanpassade män vill inte bli offentligt uthängda som kvinnomisshandlare, lika lite som ”vanliga svenska män” som köper sex vill bli offentligt uthängda.

När politiker talar om ”förebyggande” åtgärder avser de behandling för att förmå våldsamma män att inte utöva våld igen, eller åtgärder mot unga som anses befinna sig i ”riskzonen” för att begå våldsbrott. Trots det verkar inte de satsningar som gjorts ha varit effektiva. Ansvaret lämpas ofta över på skolans undervisning i sex- och samlevnad.

Politiker tassar försiktigt fram så fort det gäller att tala om mäns, alla mäns, ansvar för det våld som utövas mot kvinnor och flickor. Tidigare försök har bemötts med starka protester och ett samlat motstånd från såväl kvinnor som män. Det har länge varit ett dödläge i forskningen om män och våld mot kvinnor; få forskare vill studera ”onda” män. De forskningsmedel som satsats är försumbara och har hanterats av Brottsofferfonden, som per definition finansierar forskning om våldsoffer, inte om våldsutövare.

Det finns idag stor kunskap om våldets former, dynamik, om våldsprocessen och om konsekvenserna för kvinnor och barn. Vad som saknas är forskning om män och våld – om hur våldet ska stoppas.

Vår uppmaning till politikerna är: Sätt fokus på männen, det är bara de som kan åstadkomma förändring när det gäller mäns våld mot kvinnor.

SKRIBENTERNA

Inger Lövkrona, professor emerita i etnologi.

Gabriella Nilsson, docent i etnologi vid Lunds universitet.

Båda är författare till boken Våldets kön. Kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser (2020) samt till forskningsrapporten Mäns våld mot kvinnor – ett olösligt samhällsproblem? Svensk jämställdhetspolitik mot våld under 2000-talet (under utgivning).

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.