Redan vid 25 års ålder var Marie Stern Olssons barnlängtan så stor att hon inte kunde tänka sig ett liv där hon inte fick bli mamma.

Trots att pojkvännen kanske visst skulle kunna tänka sig att skaffa familj i framtiden valde hon att avsluta relationen.

– Han var jättetrevlig och vi hade det bra ihop. Men han var inte ens i närheten av att börja tänka på barn och det var tufft för mig att vänta in hans tidsplan, säger hon.

– Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Redan tidigt kände jag att om jag inte får bli mamma kommer det inte kännas riktigt färdigt.

Istället för att ge sig ut och försöka träffa någon ny som ville ha barn här och nu började Marie Stern Olsson fundera på assisterad befruktning med donerade könsceller.

Samma år som hon och hennes pojkvän gjorde slut röstade riksdagen ja till en ny lag som ger ensamstående kvinnor samma möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård som gifta par, registrerade partner och sambor.

– Som alltid när något är nytt är det ingen som har en aning om hur det ska funka i praktiken. Det fanns inga möjligheter att ens ställa sig i kö inom Region Skåne.

Tvärs över Sundet hade möjligheten till assisterad befruktning för ensamstående funnits ett tag.

Med pengar som Marie Stern Olsson tjänat genom deltagande i en forskningsstudie om astma kunde hon finansiera behandlingen.

– Det var tur att jag inte kunde prata efter ingreppet för annars hade jag hojtat, ”nu ska jag köpa spermier”, berättar hon.

För att få stöd i processen blev Marie medlem i Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar genom donation.

– Jag hade ju inte en aning om hur detta skulle gå till. Jag har aldrig någonsin funderat på att kartlägga min ägglossning.

Många som väljer assisterad befruktning är äldre, men i Femmis kom Marie även i kontakt med yngre kvinnor som valt att bli solo-föräldrar.

– Det var skönt. Jag har alltid känt mig lite avvikande bland jämnåriga, men här kände jag mig mindre knäpp.

I maj 2016 tog Marie Stern Olsson tåget från Lund till Köpenhamn för att göra en första insemination. Det krävdes fyra försök innan det tog.

– Jag var helt inställd på att det inte skulle funka första gången. Det var mer som en testrond. Men när det inte heller funkade vid försök två blev jag helt förstörd.

– Jag kände mig väldigt ensam. Jag hade stort stöd från min syster, men ingen annan längtade så mycket efter ett plus på stickan som jag.

När det positiva beskedet väl kom, efter den fjärde inseminationen, hade hon svårt att erkänna det för sig själv.

– Det kändes som att jag ljög eller bara hittade på alltihop.

För att kunna möta eventuell skepsis innan graviditeten var ett faktum hade Marie Stern Olsson valt att redan innan inseminationerna berätta för omgivningen om sina planer.

– Jag ville ha alla frågor och allt ifrågasättande på en gång. Sedan, när det väl fanns ett barn, ville jag bara ha gratulationer.

Överlag möttes hon av nyfikenhet och stöttning, men visst fanns det de som var främmande inför beslutet.

– Det var väldigt mycket positivitet bland de yngre i mitt nätverk. Det var svårare för de äldre, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det inte var särskilt länge sedan som det var skamligt att skaffa barn på egen hand.

En del påpekade även Maries unga ålder och menade att visst fanns det tid att träffa någon.

– Jag hade så stark barnlängtan att det påverkade mitt liv. Jag hade ingen lust att sätta livet på vänt. Alternativet var att gå ut och ragga upp någon som ville ha barn, men då kändes detta alternativet mindre läskigt.

3 maj 2017 – ett år efter den första resan till Köpenhamn, föddes Marie Stern Olssons son Milo klockan 15.42.

Med på förlossningen var syrran, som även var den som kom med namnförslaget.

– Vi är otroligt tajta. Det var väldigt skönt att ha med någon på förlossningen som verkligen känner mig och som kunde föra min talan.

Och med Milo startade ett nytt kapitel i Maries liv.

– Än en gång kändes det ganska surrealistiskt. Här var han, min lilla människa att ta hand om. Känslan kan närmast beskrivas som att bli riktigt förälskad.

Men att vara nybliven förälder kommer som bekant med en del utmaningar.

– Det är så mycket som man inte vet. De kommer ju inte med en manual. Det blev att jag googlade väldigt mycket om allt från hur man tar med sig ett barn på bussen till hur de ska sova.

I dag har Milo hunnit bli fem år gammal och Marie Stern Olsson kan erkänna att livet som solo-förälder stundvis varit tufft. Samtidigt har hon aldrig behövt kompromissa med någon annan i sitt föräldraskap.

– Jag har inga förväntningar på att någon annan ska göra saker på ett visst sätt. All hjälp jag får är en bonus.

– Jag har vant mig vid att det är så här det är och jag tycker det är ganska skönt. Det är mina värderingar och normer som gäller i uppfostran. Vill Milo ha en rosa klänning på förskolan, eller hår ner till rumpan får han ha det, likaväl som att han får leka med bilar om han vill det.

I Maries familjeplan har det alltid funnits flera barn med i bilden, men nu är hon inte lika säker.

– Just nu är jag inte så himla intresserad av någon jättefamilj. Jag utesluter inte fler barn i framtiden, men jag är heller inte beredd att ge upp allt det jag och Milo har just nu.

Läs mer:

Frivilligt ensamstående mödrar riskerar gå miste om viktigt stöd.

Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl inpalivet@hdsydsvenskan.se eller på telefon 040-281200.