Jenny Maria Nilsson är kritiker och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

De senaste årtiondena har svensk skola blivit marknadsbaserad; tänkt att förbättras genom valfrihet och konkurrens, samtidigt har den gått från att vara centraliserad och regelstyrd till att bli decentraliserad och målstyrd – resultatet är ett mer fragmenterat skolväsende där varje skolenhet har incitament att satsa på yta, populism och kortsiktighet hellre än integritet, innehåll och långsiktighet.

Det är dåligt för alla, kommunala skolor och friskolor, men den granskning Emma Johansson och Katarina Melvinger har gjort i tidningen av Internationella engelska skolan i Landskrona illustrerar väl hur elever och personal på de koncernägda skolorna blir mer sårbara vid problem än vad elever och personal på kommunens skolor riskerar att bli.

Granskningen har tydliggjort de problem som kan vara svårare att rå på när huvudmannen är privat och vinstdrivande:

Brist på insyn. Inte ens de drabbade på IES vet vad som ligger bakom ”kollektiva bestraffningar och att rektorn godtyckligt stänger av elever”. Att stänga av barn från den grundskola de har skolplikt gentemot är en drastisk åtgärd som enbart får tas till när inget annat fungerar och elever eller personal riskerar att fara illa. Har det varit så? Vem vet? Johansson och Melvinger kan inte begära ut dokumentation och rektor Alma Fazlic har ingen anledning att berätta.

Skolinspektionen har inte öppnat ett tillsynsärende, det är anmärkningsvärt. En privat huvudman kan i princip slå sönder enskilda elevers skolgång utan att det växande skolkontrolls-myndighets-Sverige reagerar.

Kommunen har inte insyn i eller ansvar för vad som sker på en friskola, vilket är dåligt eftersom kommunen också har det övergripande ansvaret för att eleverna har en skola att gå till. Ett förhållande som delvis är politikernas eget fel, i alla fall regeringspartierna plus SD och Centern som röstat nej till att offentlighetsprincipen ska gälla för landets skolor.

Tystnadskultur blir mer omfattande och ödesdiger på friskolor. Prestige hindrar ledningen att tala uppriktigt och de anställda har inte råd att göra det. Internationella engelska skolan är inte generellt bättre än en vanlig kommunal skola i jämförbar situation. Ändå tror många det och det är vad IES lever på – status baserad på myt.

Om skolpersonal berättar inifrån IES om konflikter och svagheter rämnar bolagets affärsmodell. I ett marknadsbaserat men skattefinansierat skolsystem måste skolledare och rektorer akta sig för att anställa frispråkiga lärare eftersom det kan innebära förlorad skolpeng vilket betyder mindre budget. Därför, bland annat, vill berörda vara anonyma: Systemet vinner på att bristerna kommer fram men individerna som vittnar har ofta mycket att förlora.

För IES är skolan i Landskrona ett företag som bevakar sitt rykte men för oss medborgare är skolan en samhällsinstitution och det är dumt att flera politiska partier värnar företaget på bekostnad av samhällsinstitutionen.

Med tystnadskultur och brist på insyn ökar risken för att enstaka personers godtyckliga maktutövande orsakar skada. Skada och skada? Det dumma är att det som är bra för skolan visavi marknaden kan vara dåligt för eleverna och tvärtom, i systemet finns denna inbyggda konflikt som gör till exempel missbruk av avstängningsverktyget troligt; tar vissa elever mer resurser i anspråk än vad skolan räknat med finns det fördelar för en friskola att stänga av dem eller få dem att sluta på annat vis.

Också kommunala skolor drabbas av denna systemkonflikt men de är oftast något mer demokratiskt skötta och kommer ändå aldrig undan ansvaret för kommunens alla elever.

Privata huvudmän är kostnadsdrivande för kommunens skattebetalare. Den 11 mars 2016 togs en ”rolig” bild när fyra glada grävare satte spaden i jorden och invigde byggandet av IES i Landskrona. En av dem var IES grundare Barbara Bergström och en annan Landskronas starke man, liberalen Torkild Strandberg.

Att Bergström är glad förstår jag, men Strandberg?

IES Landskrona blev till på det för kommunen ofördelaktiga vis som skolkoncernen satt i system: Tillsammans med ett fastighetsbolag presenterar IES en färdig lösning där fastighetsbolaget får köpa kommunal mark på vilken de bygger ett skolhus som hyrs ut till IES på långtidskontrakt, sedan får man politiker att bidra till den ordinarie skolpengens lokalersättning – så att IES slipper betala hela hyreskostnaden för den nya skolan.

S och V lämnade in skriftliga reservationer mot hyresbidraget men det röstades genom i kommunfullmäktige och kostar Landskronas skattebetalare 6 miljoner om året.

Voilà: Kommunen har förlorat rådighet över både mark och skolhus och fått en sämre skola till en högre kostnad per elev.

Glappen. Det finns ett glapp mellan vad föräldrar tror att deras barn får på en friskola och hur verkligheten ser ut. Föräldrar med hög svansföring som förväntar sig stort inflytande, bra betyg och god service möter en ofta pressad skola med hög personalomsättning och färre lärare med svensk lärarlegitimation, man förväntar sig en Ivy League-skola men får skolornas Seven Eleven och det innebär utökade konfliktytor.

Ytterligare ett glapp är det mellan vad politiker tror om IES: En bra skola som sköter sig själv och gör kommunen mer attraktiv. I februari 2015 twittrar kommunfullmäktiges ordförande Torkild Strandberg ”Oerhört glädjande! Engelska skolan vill etablera sig i #Landskrona”. När Strandberg nu kommenterar HD:s granskning säger han ”Det är inte bra”. Nej, och 2015 var de problem friskolor kan föra med sig kända och det är olyckligt att man är oförberedd på dessa.

Konkurrens har inte sållat fram bättre skolor utan ängslighet, småsinthet och rädsla för att tala fritt, vilket är sorgligt eftersom god utbildning behöver vara motsatsen till det där. Valfrihet är mest en floskel som används som reklam av privata välfärdsföretag och de som stöttar dem. I fallet med IES Landskrona är föräldrar hänvisade dit men min erfarenhet är att en del föräldrar tror att just de själva kan navigera på skolmarknaden till sina barns fördel. Och politikerna? De nära banden mellan politiken och friskolesektorn är en förklaring till vurmandet, men ofta får jag känslan av okunnighet? Är det ideologi som gör att somliga politiker inte tar del av den information som finns om vad marknadsskolan kan orsaka?

De länder där medborgarna är mest nöjda med skolväsendet är de där föräldrar och elever kan lita på att det finns en bra skola i närheten av där de bor. För att återgå till det förhållandet krävs kraftfulla reformer som vi tycks långt ifrån. Vi är i stället allt mer inlåsta i marknadens sårbarheter: Flera kommuner har tagit fan i båten och han tänker inte gå i land, utan kommer tillsvidare att behöva ros omkring oavsett vad det kostar i besvär, energi och pengar.