Farshid Jalalvand är fil dr i mikrobiologi och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

För ett par dagar sen satt jag i soffan och läste medan mina två barn kivades. Tioåringen vet exakt vad han ska göra för att provocera sin lillasyster – det räcker med en min, ett nej, ett finger i magen. Treåringen svarar på det sätt hon kan; hon slår honom i ansiktet. Storebror protesterar – och hämnas genom att kivas mer.

Just denna dag la jag undan min bok och iakttog barnen. Dessa vardagliga interaktioner innehåller mer komplexitet än vad som kan tyckas vid första anblick. Det finns en uppsjö av psykologiska mekanismer som sätts på och stängs av i snabb ordning i barnens psyke. Mänskliga instinkter för manipulation, rättvisa, våld och skuld. En subtil psykologisk dans som böljar fram och tillbaka.

Men så plötsligt hände det en sak som skickade en stöt genom mig. Som reaktion på att ha smällt till storebror osedvanligt hårt slog lillasyster ner blicken, rynkade pannan och putade med läpparna. Hon pausade en kort stund innan hon skamset viskade ett ”förlåt”.

En obetydlig händelse kan tyckas, men jag drabbades av existentiell svindel. Anledningen var att jag var så djupt försjunken i tankar på det biologiska – vävnaderna, nerverna och uttrycket av instinkterna – att observationen av att en klump celler bad en annan klump av celler om förlåtelse upplevdes som omedelbart absurd. Den oerhörda människan – manifestationen av medvetande på cellulär plattform.

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra. Vi har visserligen unika förmågor jämfört med andra nu levande djur, men det finns evolutionära förklaringar till det också. Varje steg fram till oss är belagt.

Det betyder inte att vetenskapen har löst alla mysterier. Medvetandets gåta gäckar oss fortfarande. Vi har löst några av dess delproblem: vi har en rudimentär förståelse för vilka delar av hjärnan som gör vad, hur signaler mellan dessa celler förmedlas och vilka områden som är involverade i känslo-, minne- och sinnesförnimmelser. Men vi är långt ifrån att kunna förklara hur dessa enskilda ingredienser ”kokas ihop till en soppa”, så att säga. Neurobiologer har mycket arbete framför sig.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls. Men tänk om själen är immateriell, invänder någon. Till vilket jag skulle svara: Det vore konstigt om allt i universum – från stjärnor till svarta hål, gammastrålning, ljus, ljud, molekyler, atomer, ja, allt – består av materia och energi, men att just människan har en substans i sig som ingen kan väga, mäta, se, fastslå var den finns eller hur den är kopplad till kroppen. Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.

Därför blir jag förvånad när jag stöter på Eric Schüldts text i Expressen Kultur (18/12) om samhällets förlorade intresse för konst och kultur. Med avstamp i en medborgarbok från 1960 uttrycker skribenten, som är öppen med sin kristna tro och konvertering till katolicismen, den besvikelse många av oss känner inför att värdefulla ideal har blivit undanknuffade under de senaste decennierna. Solidaritet, osjälviskhet, gemenskap, bildning och självutveckling medelst litteratur och konstmusik – vad dassiga dessa saker tycks idag! Alla ska istället bli kända och/eller rika. Stjärnstatus medelst Tiktok eller fotboll är mångas största dröm, självutveckling via fashionabel adress är några andras dröm. All eyez on me, som Tupac uttryckte det redan 1996.

Det finns många bra ekonomiska, kulturella och teknologiska förklaringsmodeller för denna samhällsutveckling. Hela vårt politiska system, inklusive alla partier i riksdagen, har kommit att anamma konsumtionstro, själviskhet och självdyrkan som eftersträvansvärda egenskaper. Det kulturella fokuset på jag-narrativet är nästintill patologiskt och överallt närvarande. Och den tekniska utvecklingen har gett varje person en större chans att bli en stjärna. I denna egocentriska och ytliga värld är det inte konstigt att unga hellre vill flasha sina kroppar, liv och sedelbuntar på Instagram än att förkovra sig i Marguerite Duras värld eller engagera sig i sin egen.

Men dessa fullgoda förklaringar räcker inte för den troende Schüldt. Han har en annan tanke om varför den nutida människan förlorat förmågan att ta till sig konst och kultur. Han skriver: ”fiende(n) […] är tanken på att människan inte alls har en själ, utan i grunden är tom, mätbar, förklarlig, driftsstyrd och enkel. Som en maskin, helt enkelt.”

Det är inte uppenbart exakt vilken tankeskola skribenten angriper – jag vet ingen som anser människan vara tom, enkel och en maskin. Men jag uppfattar det som att det är sådana som jag som Schüldt anser sprider fiendetankar. Vi ateister som inte tror på fantasin om själen, som vet att människan är mätbar och även driftstyrd, och som inte anser något vara oförklarligt i det långa loppet, inte ens något så oerhört komplicerat som medvetandet. Är det vi som har biologiserat människan som berövat henne nöjet att upptäcka Beethoven, Lagerlöf och Botticelli? Är det vi som gjort henne självupptagen?

Jag skulle argumentera för att det är precis tvärtom. Naturalistiska filosofer som Bertrand Russell och Derek Parfit propagerade rationellt för altruism och samhällsengagemang. Vi biologer som ser släktskapet mellan allt levande känner en djup vördnad för alla varelser. Uppskattning för skönheten i vetenskaplig kunskap går hand i hand med uppskattningen av konst och kultur; båda saker är oerhörda, båda kan orsaka existentiell svindel. Det är en alltså falsk dikotomi Schüldt målar upp.

Däremot ser jag problem med att en andlig skribent på 2020-talet försöker knyta sekulär socialdemokratisk kulturpolitik och välfärdsstat till kristen tro. I en intervju med Dagen (30/3) säger Eric Schüldt att han tror på att Jesus helade människor, och kanske också att profeten gick på vatten. Dessa tankemönster som väckts på nytt bland yngre generationer. De är oftast oskyldiga men när de fortplantar sig kan de få ödesdigra konsekvenser. När man accepterat att osynliga och omätbara saker finns kan man bli helad av både profeter och kristaller. När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Det lustiga i sammanhanget var att det fanns en sak i Bibeln som Eric Schüldt hade svårt att tro på: idén att han skulle kunna få syndernas förlåtelse. Och med det belade han oironiskt den självupptagenhet han beskyller samtiden för. Gud gick på vatten, men Schüldts synder är för svåra att förlåta. Från samhällsutvecklingen, till konsten och bibliska sanningar; allt cirkulerar tillbaka till Schüldt för Schüldt. Man måste le åt att även de besjälade måste ha All eyez on me.