Öresundsregionen behöver en plan som såväl regionala som nationella politiker och företrädare för näringslivet kan enas om. Min förhoppning är att 2023 blir året där vi förverkligar en sådan plan tillsammans och börjar återuppleva optimismen med en fast förbindelse mellan Danmark och Sverige. Med allt som binder oss samman.

En plan där arbetspendlingen över Öresund fördubblas till 30 000 år 2030. Där alla flaskhalsar i järnvägen byggs bort så att alla tåg över Öresundsbron, även i rusningstid, har minst 95 procents punktlighet. Där vi människor rör oss smidigt mellan Sverige och Danmark, utan att behöva visa upp pass eller någon annan id-handling. Så som vi gjorde i 63 år – i den nordiska passunionen – innan gränskontroller infördes. Där vi är en arbetsmarknad, med tydliga och okomplicerade skatteregler som gör det lika lätt att pendla till Köpenhamn från Malmö som från Roskilde. Med bankkonto som kan skaffas på en vecka och en gemensam ansökan om att arrangera fotbolls-EM i regionen tillsammans med Hamburg.

Allt presenterat av Sveriges och Danmarks statsministrar i en gemensam pressträff i en pylontopp inför världspressen som riktigt goda grannar.

Öresundsregionen är långt ifrån en sådan verklighet idag.

De senaste tio åren har präglats av stagnation. Øresundsindex, som tas fram av Øresundsinstituttet, och ger ett mått på hur Öresundsregionen utvecklas inom allt från trafik och arbetsmarknad till näringsliv och vardagsintegration, visar att trots högkonjunktur har tillväxten över Sundet 2015–2019 varit marginell.

Mediernas rapportering har nu länge präglats av gränshinder och gränskontroller istället för positiva berättelser om livet i en sammanhängande region. Det märkliga är att de drivkrafter som skapade exponentiell tillväxt under 00-talet finns kvar.

Att sälja varor eller tjänster till – eller arbeta i – Danmark är ekonomiskt sett rena vinsten för den som bor i Sverige. Och för den som bor i Danmark är att köpa hus, handla eller övernatta i Sverige som på ständig rea. Att det inte skapar mer tillväxt idag stavas brist på tillit. Optimismen och tilltron från Öresundsbrons bygg- och invigningsår har mattats av. Förlusten räknas i uteblivna skatteintäkter i miljardklass för länderna, men framför allt i uteblivna möjligheter för alla oss som verkar i en fantastisk region.

Beslutet från 1990-talet om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark behöver följas av ytterligare riksdags- och regeringsbeslut.

Skatteregler måste moderniseras så att de understödjer, inte försvårar, arbetspendling över Sundet.

Det senaste skatteavtalet är snart 20 år gammalt och hopplöst omodernt.

Bankerna behöver utveckla lösningar så att det går att ha bankkonto, Swish och Mobilepay oavsett på vilken sida om Sundet man bor.

Tågsystemet kan inte ha en punktlighet på 80 procent i rusningstid. Det innebär att tusentals människor minst en dag i veckan inte kommer till jobbet, och inte kan hämta sina barn på förskolan i tid.

Om bara sex år invigs Fehmarn Bält-förbindelsen mellan Tyskland och Danmark. Människor som bor i södra Sverige kan då resa till Hamburg på tre timmar. Godstrafiken på järnväg väntas öka med uppemot 300 procent, enligt trafikprognoser som Afry sammanställt på uppdrag av Øresundsbro Konsortiet. Den danska staten investerar 50 miljarder danska kronor i tunneln och lika mycket till för att koppla ihop tunneln med Köpenhamn. Det är en slående kontrast till Sverige som i bästa fall bygger någon mil ny järnväg på Södra stambanan till 2029. Att Sverige inte investerar mer gör att det uppstår flaskhalsar på den svenska sidan av Sundet, något som negativt kommer påverka regional tågpendling och nationella godsflöden.

Allt detta går att lösa. Om det finns en tydlig plan. Det fanns det 1991 och vi behöver snarast en ny.

Sverige kan lära av landet på andra sidan Bron. Där finns en vana att göra en så kallad pakke i för landet viktiga frågor. Det kan gälla kriminalitet, infrastruktur och nu senast en massiv utbyggnad av vindkraften. Breda politiska överenskommelser, i dialog med näringslivets aktörer och finansierade antingen genom skatt, lån eller privat kapital. Det ger långsiktighet och framför allt tydlighet som får myndigheter och näringsliv att våga agera.

Sverige har 21 regioner som alla gör anspråk på statens infrastrukturpengar och inte sällan rivs större beslut upp efter ett val. Kortsiktigheten skapar svårigheter för näringsliv och offentlig sektor. I allt detta blir Öresundsregionen ingen viktig fråga på nationell nivå.

Dessutom dras Skåne med ett dilemma. Just nu diskuteras tre nya förbindelser över Öresund, samtidigt som de skånska kommunerna inte har någon gemensam idé om hur järnvägen ska byggas ut från Öresundsbron till den småländska gränsen. Varje kommun har sin egen plan och i flera fall eget lobbyarbete. Följden blir att Skåne i nationella planer nedprioriteras i förhållande till befolkningens storlek. Om vi i Skåne driver olika linjer är väl risken att vi inte får något av det?

Öresundsregionen är unik. En region, en bro, två länder och enorma möjligheter. Fylld av människor med en gemensam historia som behöver en ny verklighet att se fram emot. Varför inte i en ny gemensam Øresundspakke mellan länderna som både nationella och regionala beslutsfattare signerar?

Det som Danmarks tidigare statsminister Poul Nyrup Rasmussen sade i sitt tal vid Broinvigningen år 2000 behöver gälla än idag: Broen er en tillidserklæring til verden - og en tillidserklærng til os. Det är dags att återskapa människors tillit till att det är enkelt och tryggt att ha ett liv på två sidor av Öresundsbron. Och det är något som också gagnar de båda länderna.

SKRIBENTEN

Linus Eriksson, vd för Öresundsbron.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.