Dilan Apak är komiker och skribent på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Nyligen publicerades här i tidningen en rubrik som fångade mitt intresse med en våldsam kraft: ”Därför är det farligt att tro på själen” – med underrubriken ”det finns ingen bortre gräns för vad det kan orsaka”. Eftersom jag både tror på själen och är hypokondriker var jag naturligtvis tvungen att läsa och se vad för gränslösa plågor jag har missat att vara vaksam på.

Men så handlade det bara om det gamla vanliga, om en får säga så. Det vill säga att en religiös kulturperson skrivit en text om själen och en ateistisk vetenskapsperson naturligtvis tyckt alldeles tvärtemot. Den förre saknar ett större erkännande och älskande av själen för att rädda konsten, kulturen och i förlängningen demokratin. Den senare önskar sig en mer realistisk syn på cellklumpen människa vars fantasi om saker som ”själen” kan få oss att göra vad som helst, mer på ont än gott.

Eller, jag tror det här är vad diskussionen handlar om. Jag är tyvärr kulturdebattsdyslektiker och behöver tre timmars terapisamtal så fort nån citerar en filosof, vilket verkar vara obligatoriskt på kultursidor. Men visst finns det väl minst en filosof som ställt samma fråga som dyker upp hos mig när jag läser särskilt den senare texten: varför kan inte båda få finnas samtidigt? Varför kan en inte få gå med på tanken om att människan är ett biologiskt system som går att förstå på alla möjliga sätt – samtidigt som hon är ett outgrundligt mysterium med en själ vi aldrig kan få fatt på? Särskilt när båda läger ändå strider för samma sak, nämligen att förstå vad fan vi gör här.

Jag är väl också – liksom min kollega på tidningen – naturalist av något slag. Jag delar tanken om att allt som lever på jorden består av ett visst antal grundämnen. Alla vi människor och djur är absolut vandrande cellklumpar. Jag är ok med det och att det inte är särskilt sentimentalt. Världen eller naturen är ju i sig inte sentimental i allt vad den är. Jag vet inte vad som händer efter döden annat än att vi uppgår i det fysiska kretsloppet i en ny form.

Men vad jag tror? Oj, vad jag tror mycket! Jag tror att själar vandrar! Hur? Ingen aning. Jag vet ju inte – jag bara tror. Jag tror att kärlek är en energi som är odödlig och ofattbar. Jag tror att alla människor – nej, alla varelser och ting är sammankopplade inte bara genom gemensamma grundämnen utan också en gemensam själ. Jag tror att det finns människor som kan tala med döda eller få aningar om saker som ännu inte skett. Jag tror att tiden inte är linjär utan att tid och rum pågår hela tiden, i cykler, i varandra. Hur? Nej, men snälla, be mig aldrig att förklara hur det skulle vara möjligt! Jag bara tror det för att det hittills har gjort mig gott. Ju mer jag litar på att allting verkar i ett enda stort system, desto enklare tycks saker bli för mig. Jag har inte den blekaste vetskap om varför.

Förmågan att tro är inte bara vad som gör mig till en total flumbulle som absolut hade nypts med glödgat järn och bränts på bål på 1600-talet. Det är också precis det som gör att jag kan delta i samhället på ett ganska normativt sätt. Som till exempel det här med nyårsafton. Som praktiserande astrolog – det vill säga en student av tid och korrelation mellan planetära rörelser och händelser på jorden – ansåg jag att den 31 december 2022 förde föga nystart med sig. (Mars 2023 däremot, ja, jävlar vad saker kommer skifta!) Men jag tror att gemensamma ritualer människor emellan kring teman som nystart är alldeles underbart för fantiserade varelser. Jag tror det finns en vikt i att ladda ett konstruerat datum med vissa värden för att det helt enkelt får oss att känna saker, vilket verkar livsviktigt för oss.

Men för att understryka att jag är en sund brukare av tro och inte en missbrukare: jag vet (inte tror) att det kan gå för långt. Även om fantasin är en av människans mest fantastiska egenskaper måste vi fantasifulla sätta rimliga gränser för oss själva. Som till exempel att gudar inte är några ursäkter för att mästra eller styra över andras liv, hur allsmäktiga de än är. Religion eller andra poetiska beskrivningar av verkligheten kan aldrig vara grund för att särbehandla eller rentav mörda oliktänkande.

Men att låta missbrukarna sätta ribban för alla brukare är en märklig svensk tradition som inte verkar göra särskilt gott. Det har gjort Sverige till ett av de länder med högst narkotikadödlighet i Europa. Det är också ett land där vi kunnat göra tv-program om hur många människor som dör ensamma med okända arvingar. Kanske, bara kanske, kan det ha att göra med att vi inte får växa upp med att vara en del av något större och av varandra. Och kanske, bara kanske, kan en sån fantasi (liksom fantasin om mänskliga rättigheter eller parlamentarism) få finnas jämsides med det synliga och mätbara. Jag hoppas det i alla fall.