Ida Ölmedal är kulturchef.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Självhjälp kan säga mycket om samtiden.

Som ifjol, när många unga kvinnor läste Della Q-profilen Anna Björklunds ”Kvinnomanualen”. Där handlar det goda livet om att göra långkok, skura golv och ta hand om barnen. Kvinnofällan är inte att bli ekonomiskt beroende av en man, utan att söka friheten via jobbet, göra karriär, dejta, köpa dyra handväskor och glömma bort meningen med livet – kärnfamiljen.

Man kan se denna livsstilskonservativa strömning som en backlash, men egentligen är den en form av arbetskritik.

Ungefär samtidigt trendade begreppet ”quiet quitting” på Tiktok. Unga-men-inte-så-hungriga anställda inspirerade varandra att bara jobba precis så mycket som krävs. Man är inte sitt arbete, var kärnbudskapet. Som Victoria Greve skriver i Svenska Dagbladet stod detta i kontrast till de budskap som den snäppet äldre millennialgenerationen matats med om att jobba med sin ”passion” och ”följa sin dröm”. Självhjälpsbudskap som sociologen Micki McGee har kopplat till 1980- och 90-talens allt rörligare arbetsmarknad: nu skulle man visa för arbetsgivare att man var kreativ och flexibel.

Så vilken krass verklighet speglar de nya inspirationsbudskapen? ”Quiet quitting”-suset började i ett amerikanskt sammanhang och när ekonomin såg ljusare ut, men i botten verkar det finnas en attitydförändring även i Sverige. Dagens Nyheter berättade i veckan om unga högpresterande techanställda som vill gå ner i arbetstid för att få ihop livet – eller bara få gå ut i skogen oftare. Pandemins glåmiga skärmtillvaro med uttunnade band till kollegor och chefer kan ha fått många att ändra sina prioriteringar, men fenomenet syntes tidigare än så. Tidningen hänvisar till omvärldsanalysföretaget Kairos Future som i sin spaning inför 2023 beskriver en trend ”att vara” och inte ”att göra”. I deras undersökning 2019 svarade 58 procent i åldern 18 till 29 år att det var viktigt ”att känna mindre krav” i livet, jämfört med 32 procent 1995.

Författaren Cal Newport, som skrivit flera böcker om arbete, skriver i New Yorker att trenden inte ska ses som vare sig livsfilosofi eller politik, utan som en ny variant av den inre strid varje generation måste genomgå för att hitta en balans mellan jobb och fritid.

Samtidigt behöver man inte vara professor för att se att det finns en olöst knut i dagens arbetsliv, som dominerar så många människors tankar: nämligen hur man får ihop arbete och familjeliv. Också inom Fire-rörelsen, där vanliga löntagare minimerar sina utgifter för att kunna sluta jobba tidigt i livet, är ett dominerande argument att man inte vill missa sina barns uppväxt.

De senaste decennierna har föräldrar tillbringat mer tid med sina barn. Man skulle kunna se det som ett uttryck för djupa värderingar och ökat välstånd. Paradoxalt nog kan det också handla om att livet blivit hårdare. När klyftorna ökar tycker föräldrar att de aktivt behöver forma barnens liv, skjutsa dem till rätt fritidsaktiviteter, följa deras skolgång in i minsta detalj, hålla koll på vilka deras kompisar är och så vidare. Det är alltså inte nödvändigtvis en reaktion mot ett konkurrensinriktat samhälle vi ser – det kan lika gärna vara en anpassning till det.

I rädsla för att låta som antifeministiska bakåtsträvare låtsas vi att det går fint att kombinera den här aktiva föräldrarollen med att vara på jobbet åtta timmar om dagen och pendla ett par till. Men det är kvinnorna som tar smällen, antingen genom att gå ner i tid och halka efter i löneutvecklingen eller genom att bli sjukskrivna med samma resultat.

Ekonomijournalisten Carl Johan von Seth argumenterar i sin intressanta bok ”Det ekonomiska könet”, som kom ut i höstas, övertygande för att könssegregationen på arbetsmarknaden beror på att kvinnor söker sig till yrken där de har kontroll över sin arbetstid. Ett av hans fascinerande exempel är veterinäryrket, som under 1900-talets andra hälft togs över av kvinnorna i takt med att den ständigt jourande djurläkaren ersattes av stora djursjukhus med schemalagda arbetsveckor. Man är inte oumbärlig. Man kan vabba och gå ner i tid utan att straffas. Ett annat exempel är hur jämställdheten stöter på patrull i städer där restiderna blir längre: männens arbetsmarknad blir då större än kvinnornas eftersom de kan lägga mer tid på pendling.

Det som verkligen skulle kunna ändra på detta är förstås att män tar ett större ansvar hemma, men arbetsgivare skulle alltså kunna minska ojämställdheten genom att tillåta visst distansarbete och göra det lättare för kollegor att täcka upp för varandra genom bättre dokumentation.

Det är också svårt att förstå varför vi ska klamra oss fast vid normen om åtta timmars arbetsdag. I många yrken är det i praktiken svårt att vara produktiv i så många timmar i sträck.

Istället för att skaka på huvudet åt den arbetskritiska trenden borde vi ta chansen att göra livet lite friare och rättvisare.

LÄS MER: Pensionär före 40? Därför vill så många ”lämna ekorrhjulet”