Under tio dagar före jul gjorde vi ett experiment. Varje dag instruerade jag den artificiella intelligensen ChatGPT att skriva en ny krönika åt mig. Vi publicerade på webben, inklusive en analys av hur bra eller dåligt det blev.

Reaktioner fick vi i stor mängd, och de kan delas in i tre typer:

• Optimisterna. Ni börjar fundera över nytta, innovation och möjligheter. Helt rimligt.

• Pessimisterna. Ni börjar fundera över när AI:n beslutar att döda oss alla, eller åtminstone sprida skadliga datavirus för att någon har lyckats manipulera den. Också helt rimligt.

• Vi som varit med förr-isterna. Det vill säga ni som gör allt ni kan för att peka på svagheter i robotens första resultat, ni som hänvisar till närmast magiska uppfattningar om vad som är mänskligt, andligt, intuitivt, konstnärligt värdefullt eller vetenskapligt solitt.

Det är den här sista gruppen som också fått klart störst inverkan på en fjärde folkgrupp i samhället: kolumnisterna. För om det är något jag har marinerats i de senaste veckorna, sedan ChatGPT släpptes fri och ljudet av hakor som åkte i backen klapprade över världen, så är det analyser som intar en bekvämt tillbakalutad eller raljant eller förminskande position inför detta nya. (Det är världens enklaste sak att göra för den som har en spalt. Det ser vi medienördar ständiga exempel på: Johan Hakelius gör gärna sånt från höger i Fokus – ni vet, det var han som skrev att nazister i Almedalen inte är något att stressa upp sig över, vilket ju åldrades dåligt med tanke på vad som hände sedan. Johannes Klenell gör gärna sånt från vänster i Arbetaren eller Svenska Dagbladet – om någon visar entusiasm för något, som till exempel Twitter-alternativet Mastodon som många tycks gilla nu, måste han omedelbart drygt förkasta det. Man kunde förstås ignorera dem, men problemet är att de skriver så vansinnigt bra.)

Jag tror att den artificiella intelligensens genombrott på senhösten 2022 är en historisk händelse. Här är tre saker att hålla i minnet:

För det första är den inte färdig. Just nu lär den sig mer och bättre i en rasande fart när miljontals användare matar den med ny information och nya frågor. Den ska alltså inte bedömas efter vad den är, utan efter vad den har potential att bli.

För det andra är den urgamla frågan om makt och ansvar olöst. Just nu verkar det som om ChatGPT är ganska duktig på att låta bli att bete sig oetiskt. Men vem definierar det? Enligt vilka principer? Har ni hört någon enda person i ansvarig ställning hos konglomeratet bakom OpenAI tala klart om detta, eller tala alls?

För det tredje behöver vi ta ansvar för vårt eget kunnande. Ni kan läsa tusen texter som den här – eller testa, lära er och tänka själva.

Vi är bara i början.

***

Veckans nya rutin: Ta för vana att mejla mig med tips, frågor och idéer – tidningens läsare har rykte om sig (bland oss som jobbar här) att vara tydliga med sina uppfattningar. Och det har vi mycket god nytta av.