Andreas Ekström är kulturjournalist på HD och Sydsvenskan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Debatten om vad vi ska ha public service till är inte bara gammal, utan uppenbart föråldrad.

Den utgår från irrelevanta premisser som begränsar en öppnare debatt om vad Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion skulle kunna göra för samhället.

· En del av dessa premisser är tekniska. Television, detta trodde vi ju redan på femtiotalet, skulle förbli så vansinnigt dyrt och tekniskt komplicerat att ingen privat aktör kommer att mäkta med att producera det i ett så litet språkområde som vårt. Alltså måste staten Sverige ta det ansvaret. Att göra tidningar är enklare och billigare, och vi kan alltså anta att den privata sektorn kommer att tillgodose det behovet. Rätt då, fel nu. I dag är det snarare tvärtom, eftersom den tekniska utvecklingen har fört oss dit.

· En del av dessa premisser är sentimentala. Tidigare höll sig Sveriges Television med det så kallade femtioprocentsmålet, och ville alltså stå för hälften av all tittartid i Sverige. Detta har man förstås lämnat, men denna anda lever kvar i varje cell av Sveriges Television: den redaktionella kulturen bygger på en självbild som nav, mittpunkt, lägereld. Stora breda underhållningsprogram har internt mycket högre status än smala satsningar på sådant som aldrig når fler än en mindre grupp specialintresserade. Detta färgar också hur talespersoner för public service motiverar sin existens – man hänvisar i debatten helst till bred popularitet, snarare än spetsig kvalitet.

· En del av dessa premisser är politiska. Just nu är det högern som har allra svårast att acceptera redaktionellt oberoende, och som gång på gång angriper verksamheten på det vis som man tror gynnar dagspolitiken. Men de är i gott eller dåligt sällskap: när den socialdemokratiska statsapparaten granskades av radio eller tv på sjuttiotalet och åttiotalet var indignationen vanlig och påtaglig – eftersom socialdemokrati och makt över staten på den tiden var synonyma begrepp. Detta var ju ”vår” television, kunde granskade personer säga – ska vi verkligen behöva tåla en så fräck behandling?

· På senare tid har ytterligare en felaktig premiss tillkommit, nämligen den som anger att journalistisk text på public service-bolagens hemsidor är en farlig och hotfull verksamhet som slår mot kommersiella tidningars marknader. Ingen vet helt säkert om det är sant, men detta är vad man antar. Därför har en lång rad medieledare gjort alltmer häpnadsväckande utspel för att trycka tillbaka public service-bolagen som producenter av just text.

I ett upprop till kulturministern, undertecknat av 79 mediechefer, driver de privata bolagen en idé som faktiskt bara kan beskrivas som bisarr: Public service-bolagen bör förbjudas att publicera alltför mycket text.

Är det verkligen mediechefers roll? Att uppmana till mindre journalistik genom statlig reglering?

Ett rimligare sätt att bygga upp argumentationen hade varit att kräva mer ljud och mer bild av public service-bolagen. Då hade de ju tvingats att ställa om sina resurser, och man hade nått samma mål helt utan antijournalistisk retorik. Men även detta hade varit fel ansats – medielandskapet, och förutsättningarna för att göra relevant journalistik, ändras år för år. Därför behövs en mycket större diskussion, och ytterst en helt ny uppdragsformulering för public service-bolagen.

Som en följd av det kommer dessutom en helt ny organisation att behövas. Så här skulle det kunna se ut.

1. Nyttan av public service formuleras om i statens uppdragsbeskrivning, för att betona den ursprungliga idén: Public service i Sverige ska först och främst tillgodose svenskarnas behov av journalistiskt och kulturellt innehåll som man kan anta att den privata marknaden inte kan bära. Alla resurser ska gå till detta: nyheter på minoritetsspråk, smala kulturyttringar, resurskrävande granskningar, samhällsservice – sådant som vi anser bör vara en del av offentligheten i ett modernt kulturland, likt bibliotek eller teaterhus. Det betyder också att program av typen Melodifestivalen och På spåret med varm hand kan lämnas till kommersiella aktörer. Relevans mäts på detta sätt inte genom vilka tittarsuccéer man kan skapa – utan genom vilken bredd man kan upprätthålla.

2. Alla instruktioner om medieform – text, bild, rörlig bild, ljud – tas helt bort från uppdraget till public service. Hur ett journalistiskt innehåll ska presenteras lämpar sig nämligen allra bäst för självständig redaktionell bedömning. Så fungerar det i praktiken redan i dag på breda mediehus som Aftonbladet eller Dagens Nyheter, och det borde ju vara självklart för var och en: man skickar inte gärna en fotograf till en nyhetshändelse som sannolikt inte är visuellt intressant. Ett reportage om störande buller blir bättre om man kan förmedla hur det låter. En banbrytande utställning med rörliga bilder genererade av artificiell intelligens är lättare att skildra med television än med text.

3. Som en följd av detta blir det uppenbart att uppdelningen med ett separat televisionsbolag och ett separat ljudbolag är helt obsolet. Det är inte i vilken form innehållet presenteras som avgör – det är vad man väljer att skildra och lyfta fram som avgör.

4. Lokaljournalistiken får ett tydligt formulerat uppdrag att vara komplement, men inte huvudmedium. Städer med starka etablerade lokala mediehus – Karlstad, Linköping, Helsingborg – får således mycket mindre bevakning av public service-journalister än platser som Vännäs och Slite. Men, igen: om public service väljer att bevaka med text, rörlig bild eller en podd eller ett gestaltande performance eller vad man nu finner effektivt, ska enbart vara upp till det egna redaktionella omdömet.

Vi har en ny situation i Sverige och i världen – nya förutsättningar för hur vi producerar journalistik och för hur vi värderar kultur. Svenska offentligt ägda massmedier måste få ett uppdrag som motsvarar detta nya läge.

Detta kan låta enkelt, men är i praktiken enormt komplicerat. De befintliga public service-bolagen kommer att slå vakt om sina positioner och ställa sig fientliga till varje idé som vill omdefiniera dem. Det politiska ledarskapet är klåfingrigt, och tycks just nu sakna förmågan att tänka i de decennielånga steg som situationen kräver. Och mediechefer som borde ägna varje vaken sekund åt utveckling av de egna medierna låter sig i stället distraheras av att SVT i Östersund och Visby och Halmstad ibland publicerar journalistisk text på sina hemsidor.

Vi tänker alldeles för smått. Och vi bör inte vara rädda för att se att avancerade problem också förtjänar avancerade lösningar.