Oline Stig är författare och litteraturkritiker på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Som författare är det lätt att bli deppig av den senaste debatten om bokbranschen. Först skrev Ordfrontförläggaren Pelle Andersson ett Facebookinlägg om det som ingen vill tala om – att försäljningssiffrorna för så kallad kvalitetslitteratur har sjunkit som en sten. Ett par veckor senare kom förläggaren Gunnar Nirstedt med sin dystra lägesrapport (DN 2/1), där han förutspådde litteraturens död till förmån för ”berättelsen som handelsvara”. Det vill säga chick lit, feelgood, deckare och spökskrivna kändisbiografier, som numera dominerar bokutgivningen. Förlagen satsar på det som går att sälja. Det är ju ingen nyhet. Men jag undrar om det är så enkelt. På vilka grunder, undrar jag, bestäms vilken litteratur som är kommersiellt gångbar?

För min del tog det ett tag innan jag fick en avgörande insikt om mina böcker. Ett halvår efter att min andra novellsamling kommit ut ringde min bror och frågade hur försäljningen gick. Den har väl sålt i kanske 500, sa jag. Det är ju fantastiskt! 500 000! Nej, alltså 500 ex, sa jag. En tid senare debuterade en bekant på samma förlag och berättade att hon fått en flygbiljett till Stockholm för att träffa marknadsavdelningen och prata försäljningsstrategi. Detta ett år innan boken skulle komma ut. Jag var förstummad. Själv hade jag aldrig träffat en kotte på marknadsavdelningen, bara hört min förläggare ilsket muttra om dem. Varför fick hennes bok en strategi och inte min?

Filosofen Anna-Karin Selberg nyanserade debatten i en replik till Nirstedt och vände sig mot hans strikta uppdelning mellan genrelitteratur och kvalitetslitteratur, som hon menade var överspelad. Till dels håller jag med henne. Visst finns det många intrigdrivna böcker som också har språklig kvalitet – och visst skulle den så kallade kvalitetslitteraturen ibland må bra av ett mer aktivt redaktörskap. Men jag vill ändå hävda att genrelitteraturen bedöms efter andra måttstockar. Och faktum kvarstår att en stor del av de böcker som översvämmar förlagens utgivningslistor är litterärt sett undermåliga och klichébemängda med schematisk handling och grund psykologi. Det betyder inte per automatik att de är mer lättillgängliga. Några gånger, när jag i egenskap av kritiker fått i uppdrag att läsa feelgood-romaner och dussindeckare, har jag slagits av hur trista och faktiskt svårlästa de är och förvånats över att de säljs i massupplagor. Stackars människor som tror att detta är litteratur! Är förlagen verkligen säkra på att de ger läsarna vad de vill ha? Kanske går utvecklingen med lite god vilja att vända.

I en flitigt delad artikel på sociala medier, av den amerikanska kulturjournalisten Ted Gioia, beskrivs den smått fantastiska utvecklingen på bokhandelskedjan Barnes & Noble. För några år sedan var kedjan konkurshotad. Man hade försökt allt: ökad satsning på digitala format, försäljning av leksaker och presentartiklar, caféer och restaurangverksamhet. Inget hjälpte, businessen gick på knäna. Sedan anställde man en ny chef som lyckades vända trenden. Hans enkla recept var att man måste älska det man säljer och bestämde sig för att satsa på – gissa vad – den fysiska boken! Ut med allt skräp och all kringverksamhet, in med tanke och känsla och bokhandelns själva kärna: kärleken till läsningen. Han fick boklådorna att säga upp alla avtal med förlag om bästsäljarlistor och lät i stället de anställda på varje bokhandel själva bestämma vilka böcker som skulle vara extra synliga i affären. Och se: utvecklingen vände som genom ett trollslag. Nu ökar försäljningen med raketfart och nya unika boklådor startas i varje stad.

Det låter som en saga, men jag tror att historien om Barnes & Noble rymmer lärdomar för både förlag och boklådor. Vad skulle hända om man satsade massiv marknadsföring på, låt säga, en ny roman av Inger Edelfeldt? Pröva! Ge de lokala boklådorna fria händer att skylta sina fönster med pallar av Selma Lagerlöf och John le Carré. Släpp ut finlitteraturen från elfenbenstornet och skippa slasklitteraturen. Satsa på böcker ni älskar i stället för dem ni tror att folk vill ha. Det må vara en utopisk tanke men kanske är det dags att sluta undervärdera läsarnas intelligens och litteratursmak.