David Larsson Heidenblad är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Säger talet 168 dig något? Väcker det några som helst associationer?

Inte? Då är du i gott sällskap. Människor tänker som regel aldrig på talet 168. Likväl är det precis så många timmar som vi alla har till vårt förfogande varje vecka. På denna punkt föreligger inga som helst skillnader mellan oss.

Så hur fördelar du dina 168 timmar en vanlig vecka? Hur många av dem vigs åt sömn, arbete, familjetid, träning och telefon? Önskar du så här i början på året att fördelningen såg annorlunda ut?

Ja, frågor som dessa har på senare år lyfts allt oftare. Den senaste twisten, som bland andra Ida Ölmedal (denna tidning 8/1) och Victoria Greve (SvD 4/1) tagit upp, är att dagens unga (Generation Z) har börjat ifrågasätta hur många timmar arbetslivet förtjänar. De lockas inte av att följa sin passion från vikariat till vikariat för att få arbeta inom sin drömbransch. Arbetsveckor på 60, 70 eller 80 timmar förskräcker. Och vem vill bli chef om det innebär att man aldrig kan vara ledig?

Huruvida dagens unga verkligen skiljer ut sig från sina föregångare är förstås svårt att säga. Generationsanalyser är notoriskt trubbig och anekdotisk materia. Säkerligen spelar det också roll att Z:orna nu börjat röra sig in i familjebildande ålder. För om det är något som sätter dygnets timmar på sin spets så är det att få barn. Ord som frihet, måste, helg och ensam betyder inte riktigt samma sak efteråt.

Själv har jag ägnat en del av mina lediga stunder under det nyss gångna jullovet åt att läsa boken ”Work, parent, thrive: 12 science-backed strategies to ditch guilt, manage overwhelm, and grow connection (when everything feels like too much)”. Boken är skriven av psykologen och tvåbarnsmamman Yael Schonbrun verksam vid Brown University i USA. Den grundar sig på så kallad ACT (Acceptance and Commitment Therapy) vilket innebär att fokus ligger på hur man kan förändra sitt förhållningssätt till olika tankar och känslor. Schonbrun är på intet sätt blind för strukturella aspekter av temat, men det är inte där hon ger sitt bidrag.

Så vad tillhandahåller hon då för nycklar? Ja, för det första bekräftar hon läsarens känslor av att föräldraskap och karriär är en svår ekvation att få ihop. Det är två roller som är väldigt krävande på två helt olika sätt. Givet att du arbetar med något som du finner meningsfullt och stimulerande så är det otänkbart att det inte ska uppstå praktiska och existentiella konflikter mellan arbete och föräldraskap. Båda sakerna betyder mycket för dig. Och det är inget dåligt. Tvärtom. Den som har flera meningsfulla livsroller har något stort att glädjas över.

Men ett sådant förhållningssätt löser förstås inte några konkreta konflikter. Vad ska man göra när de ringer från förskolan och berättar att dottern har feber? Igen. Precis innan man ska ha ett viktigt möte eller gå in och hålla en föreläsning. Hur ska någon kunna lita på dig när du alltid ställer in? Och är förresten inte ditt jobb viktigare än din partners?

Frågor som dessa har inga enkla svar. Rollkonflikten är olöslig. Men om du ändå vill eller måste vara en arbetande förälder så finns bara en väg framåt. Att på något sätt hantera när livet drar dig i olika riktningar. För det hela kommer inte på något magiskt sätt att gå ihop. Så vem vill du vara i din livssituation? Vilka värderingar har du kring arbete och föräldraskap? Schonbrun uppmanar läsaren att stanna i den här typen av frågor. Tänka, känna efter och prova sig fram.

Men hon lyfter också fram behovet av att se hur olika livsroller kan berika varandra. På vilka sätt gör ditt föräldraskap dig till en bättre yrkesmänniska? Har du kanske blivit skickligare på att prioritera bland arbetsuppgifterna och behålla lugnet i stressiga situationer? Omvänt så kan du fråga dig om ditt arbete på något sätt gör dig till en bättre förälder. Är du kanske mer energifylld och närvarande när du kommer hem efter en dag på jobbet? Och känner du stolthet att du visar för dina barn att även en trebarnsmamma kan arbeta som kommunalråd, läkare eller egenföretagare?

Ja, den här typen av perspektivskiften är nyttiga. Det går att se samma situation på olika sätt. Och vissa tankesätt gör det lättare att leva det liv man vill leva än andra. Ta det som känns fel och vänd på det helt, för att citera Daniel Tiger.

Likväl. Vad som verkligen stannat kvar hos mig från Schonbruns bok är något annat. Det är att kombinationen föräldraskap och arbetsliv hjälper människor att sätta gränser. Något som de facto har blivit svårare de senaste decennierna. Dels på grund av den teknologiska utvecklingen, dels genom att vi som samhälle tagit bort många av våra gemensamma gränser. Exempelvis kring vad som kan och bör göras på en söndag.

”Jag måste gå till jobbet” och ”Jag måste hämta barnen” är två av ganska få meningar som alltjämt frekvent används för att avsluta en fas av dagen på. Klockan är vad den är. Det är dags att byta livsroll och fokusera på något annat. Och denna gränssättning är, som Alex Soojung-Kim Pang visat i böckerna ”Rest: why you get more done when you work less” (2016) och ”Shorter: work better, smarter, and less – here’s how” (2020), något som kan få både individer och organisationer att prestera bättre.

Så kanske är det dags för oss andra att ta rygg på den gränssättande Generation Z? Ja, varför inte göra de där 168 timmarna till lite mer av ett gemensamt kulturellt och politiskt projekt igen? Vad sägs om lite kortare arbetsdagar, en årlig digital fastevecka och e-postprogram som ligger nere på kvällar och helger?