Pontus Bergendahl är aktivist i Återställ Våtmarker och talesperson för Klimatalliansen. Han bor i Lund.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Idag åker jag i fängelse.

Det var inte förvånande. Jag visste riskerna redan när vi planerade aktionerna.

Men nog känns det ytterst märkligt att jag, en medelålders trebarnspappa vars enda försyndelse före min aktivism är en fortkörningsbot från 1995, ska hamna bakom lås och bom. Att jag som alltid sett mig själv som ganska ordinär helt plötsligt, mig veterligen, är den första svenska klimataktivisten i fängelse.

Jag handlade i nöd när jag stoppade de där flygplanen på Ängelholms flygplats. Jag tycker det är fullt proportionerligt att limma fast sig på landningsbanan när vi accelererar mot ett klimathelvete som hotar alla människor på vår jord. Jag tycker det är helt rimligt att limma fast sig på nosen till ett SAS-plan när inga demonstrationer, namninsamlingar eller påtryckningar på våra politiker får dem att lyssna eller agera.

I motiveringen till min dom stod det ”Att samhället godtagit vissa risker innebär att den enskilde måste finna sig i att denne själv och andra kan bli utsatt för samma risker.” Rätten anser alltså att risken för att mänskligheten misslyckas med att hantera klimatkatastrofen, vilken Kevin Anderson (professor i klimat och energi vid universitetet i Manchester) uppskattar till 95 procent, är acceptabel för mig och mina barn. Rätten hävdar att Johan Rockströms (professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet) analys att mänsklighetens framtid avgörs detta årtionde inte är något jag bör oroa mig över. Jag har uppenbarligen hamnat i en dispyt med staten.

Jag måste erkänna att jag just nu känner mig lite rädd och orolig. Det finns inget glorifierande med fängelse. Jag får stöd från de häktade klimataktivister och fängslade djurrättsaktivister som är mina föregångare. Jag blir också stärkt av de pionjärer som utvecklade tankarna kring fredlig civil olydnad. Fängelset gör mig fri från lydnaden till ett orättfärdigt system som dödar oss. Straffet förvandlas till en frihet över att jag överkommit min egen rädsla inför statens ultimata tvångsmetod. Murarna vänds ut och in, det är alla utanför som är ofria och är tvingade att acceptera riskerna med den globala upphettningen. Jag accepterar dem inte och min olydnad är ett bevis på det.

För mig började allt den där sommaren 2018 då våra skogar brann och en liten flicka vid namnet Greta samtidigt talade till både hjärtat och förnuftet. Trots att jag känt till klimatförändringarna i över 30 år blev jag helt plötsligt medveten om att det angick mig i allra högsta grad. När jag och min fru senare den hösten med bakluckan full av julklappar blev stoppade i Extinction Rebellions första bilblockad utanför Triangeln tittade vi på varandra och förstod direkt att vi var på fel plats. Vi visste båda att vi borde vara ute bland aktivisterna istället för att sitta i bilen.

Som många unga idag var mina döttrar mer insatta i klimatförändringarna än jag och det angick dem på ett mer direkt sätt. Aktivismen blev en familjeangelägenhet. Vi målade banderoller, gick på möten, diskuterade klimatforskningen och utförde aktioner tillsammans. Sedan dess har såväl jag som min fru och mina döttrar blivit gripna och fällda i domstol otaliga gånger. Alltid med samma motivering från tingsrätten, vi är tvingade att acceptera de risker samhället har godtagit.

Under de senaste fyra åren har jag stängt banker, ockuperat kontor, blockerat oljehamnar, raffinaderier och kolkraftverk. Jag har stoppat trafik fler gånger än jag kommer ihåg och ja, jag har stoppat många flygplan. För två år sedan blev mitt engagemang så stort att jag inte kunde vara kvar på mitt jobb som mjukvaruchef. Efter ett familjebeslut sa jag upp mig och vi lever nu på besparingar och en lön.

Trots att jag alltid har varit helt säker i sak under alla aktioner har mitt agerande förvånat mig. Är jag en annan person än jag trodde? Är jag mer riskbenägen än många andra? Jag vet att det som motiverar mig är den stora sorg jag känner över vad vi gör mot allt levande på jorden på grund av lättja, girighet och bekvämlighet. Efter mycken självreflektion har jag kommit till en slutsats: jag gör bara det som är mest rationellt i denna mörka tid. Jag har analyserat läget och försöker hitta det som har mest effekt att lindra en humanitär katastrof.

Klockan 14 idag checkar jag in på Tygelsjöanstalten. Jag har redan planerat min fortsatta aktivism efter fängelset. I rörelsen Återställ Våtmarker kommer jag stänga ner den destruktiva torvindustrin – vårt svenska kol. Torv är mer klimatskadligt än både kol, olja och gas. Det tillåts att vi helt omedvetet vräker ut en klimatbomb i våra rabatter och det bränns under tystnad i värmekraftverken.

Så ja, om inte staten och jag kan lösa vår dispyt runt klimatförändringarnas konsekvenser är det inte sista gången jag kommer skaka galler.