Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Det har varit en tung vecka för Malmös hundägare. Tre hundar har skadats allvarligt efter att ha fått i sig bullar som preparerats med vassa metallbitar. Två av dem behövde opereras akut.

Det här har pågått skrämmande länge. Någon – eller några – har illvilligt gått runt i staden och placerat ut brödbullar som innehåller metallföremål eller gift. På två år har det kommit in polisanmälningar om 158 misstänkta fall.

I hundgrupper på Facebook råder det febril aktivitet för att sätta stopp för attackerna. Nyligen kom ett genombrott. En hundägare hittade bullar, plockade ut metallbitarna och plattade ut dem. Bilder lades upp på nätet och det som hände sedan var som hämtat ur en Sherlock Holmes-film.

Niklas Krig, som intervjuades i Sydsvenskan i onsdags, noterade ett telefon- och faxnummer på metallen. Det spårades till ett egyptiskt grossistföretag som säljer en konservburk med tomatpuré. På Facebook erbjöd folk snabbt sin hjälp. Någon kontaktade företaget och undrade vilka butiker i Malmö man sålde till. Andra erbjöd sig att gå runt i affärer och leta efter just den konservburken.

Det här är hundvärldens bästa sida: Den starka samhörigheten där främlingar gladeligen hjälper varandra. Gemensamt för alla är kärleken till sina – men även andras – vovvar. Hundgrupper fylls ständigt på med tips på bra kost, uppfostringsmetoder och erfarenheter av olika sjukdomar.

Empatin är slående. Man tröstar och sörjer med andra hussar och mattar vars djur blivit sjuka eller gått bort. I veckan har flera nervöst väntat på besked om hur det gått för hundarna som skadats. Det är en rörande vacker gemenskap.

Men sedan finns den andra, tristare sidan. Även den har dessvärre märkts på sistone. I en särskild Facebookgrupp, som följt attackerna i Malmö i flera år, var moderatorerna tvungna att ryta ifrån häromdagen. Syftet med gruppen är inte att peka ut yrkesgrupper eller folkgrupper, upplyste de.

Också i intervjun med Niklas Krig nämndes detta, att vissa spekulationer varit främlingsfientliga eftersom metallen i bullarna verkar vara från egyptiska burkar och brödbullarna eventuellt har bakats av pizzadeg. Niklas Krig sa klokt: ”Man kommer knappast närmare gärningspersonen genom att sprida fördomar och främlingsfientlighet.”

Det hindrade inte en person från att skriva en insinuant kommentar om att ingen borde vara förvånad över att burken kommer från ett islamistiskt land.

Att det sprids rykten med främlingsfientliga undertoner förvånar dock inte. Jag har själv stött på det flera gånger i Malmö. Under en taxifärd predikade den etniskt svenske chauffören att människor från Mellanöstern ogillar hundar. Jag var mållös. Jag satt ju trots allt där i baksätet med min hund. Jag förklarade att jag faktiskt har rötter i Mellanöstern och att jag känner flera andra som också äger hundar. Det bet inte utan han mansplainade att människor från den delen av världen inte får ha vovvar eftersom de anses vara orena.

En annan gång var det en gullig tant på stan som kom fram och berömde den fina kontakten mellan mig och min franska bulldog Stella. Jag hann knappt säga tack innan hon fortsatte berätta att hon minsann sett en arab som sparkat en hund. Underförstått: I hennes värld var jag ett undantag. Jag orkade inte ens upplysa henne om att jag inte är arab utan gick bara därifrån.

Det är trist att de här stereotyperna bubblar upp på vissa håll nu. Särskilt eftersom de flesta borde veta att hundattacker – tragiskt nog – är ett globalt fenomen.

Men fördomarna är inte talande för den större gemenskapen av hundägare. Tvärtom, vågar jag påstå. Vid sidan av idrotten är förmodligen hundvärlden den mest inkluderande som finns. Under alla mina år i Malmö har jag aldrig tidigare stött på ett mer mångsidigt sammanhang där människor – oavsett klass, ålder och etnicitet – skapar starka band till varandra.

Det är en tydlig kontrast till kulturvärlden som alltför ofta är en medelklassbubbla. I den fysiska hundrastgården och i digitala grupper möts människor som förmodligen aldrig hade blivit vänner annars. Jag har länge tänkt att segregationen och rasismen i Sverige skulle minska drastiskt om fler skaffade hund. Bara i min lilla del av Malmö finns en grupp som har hängt ihop i flera år och vars sammansättning av yrken – oljeriggsarbetare, ekobönder, elektriker, författare, etcetera – skulle göra alla politiker rörda till tårar. Och det som förde oss samman är att vi älskar dessa exceptionella pälsvarelser som dagligen skämmer bort oss med kärlek.

Jag vill inte romantisera för mycket. I alla starka gemenskaper utvecklar några även en irriterande besserwisser-attityd där de älskar att läxa upp andra. Efter rapporteringen om hundattackerna har det skrivits inlägg om att attackerna utlösts av att människor inte plockar upp efter sina hundar. Vissa har även anklagat intervjuade hundägare för att inte veta vilken hundras de har, och hur ska de då kunna ta hand om sina djur?

Det är en värld fylld med värme, men den är knappast perfekt. Samtidigt som vi mattar och hussar oroar oss för att någon vill mörda våra djur, får vi också finna oss i att våra vackraste och fulaste sidor nu blir blixtbelysta.

LÄS MER: Rakel Chukri om hur valpen Stella botade hennes hundfobi.