På ett hotell i Västra hamnen i Malmö sitter Zvonko Banic och undrar när Fryshuset ska höra av sig. Det har gått över två veckor sedan han blev hämtad utanför anstalten i Karlskrona.

Zvonko Banic har levt ett destruktivt liv, fyllt av våld och droger, och var bland annat med och startade X-team som skötte den kriminella MC-klubben Bandidos grovjobb i Göteborg.

Medan Zvonko Banic gick allt djupare ner i missbruk och psykisk ohälsa fick hans bror, som tillhörde fängelsegänget Brödraskapet, ordning på sitt liv med hjälp av avhopparverksamheten Passus.

– Jag såg på min bror, hur det gick i raketfart för honom. Jag trodde att han var helt hopplös men ändå klarade han det när han kom till Passus. Så jag hade stora förhoppningar, säger han.

De senaste fem åren har Sverige skakats av skjutningar. 241 människor har dött och över 600 skadats, enligt statistik från polisen. De flesta kopplas till uppgörelser i den undre världen.

Politikerna är eniga om att det inte räcker med strängare straff. Nyrekryteringen till gängen måste stoppas och fler måste hoppa av.

Kommuner famlar efter lösningar. De större satsar på egna avhopparverksamheter medan mindre sätter sitt hopp till regeringens vallöfte om att starta ett statligt avhopparprogram. I väntan på det vänder sig många till andra alternativ. Det största och mest välrenommerade står stiftelsen Fryshuset för.

”Slå dem inte på käften, slå dem med häpnad.”

Det var ett av grundaren Anders Carlbergs slagord. Han tog sig an dem ingen annan trodde på. Skinnskallarna i vit makt-miljön. Paolo Roberto och de andra värstingarna som härjade i ”Kungsan” på 1980-talet. Under åren anställdes ex-kriminella och före detta nazister för att de som ”credible messengers” lättare skulle nå fram till målgruppen.

Sedan starten har Fryshuset expanderat till många fler orter i landet och dragit in miljardbelopp genom det egna 90-kontot, donationer från stiftelser och försäljning av tjänster. 1998 drog Fryshuset igång Exit för avhoppade nazister och 2010 startade Passus för gängkriminella.

Många avhoppare lever under dödshot. Det är människor som under många år varit djupt involverade i organiserad brottslighet och försörjt sig på till exempel droghandel, utpressning och grovt våld.

Fryshuset hjälper dem att bryta med sitt gamla liv, förändra kriminella tankemönster och börja om på nytt i skyddade boenden på hemligt ort. Kostnad: 3 200 kronor per dygn de första tolv månaderna och 1 600 kronor per dygn under en utslussningsfas på sex månader.

En avhoppare kostar alltså totalt 1,4 miljoner kronor.

Kommuner tvekar inför prislappen. Men Fryshuset marknadsför Passus som väl investerade pengar och hänvisar till två forskningsrapporter. Den ena visar att en gängkriminell kan kosta samhället 23 miljoner kronor. Den andra, en utvärdering från Linnéuniversitetet, kommer fram till att avhopparprogrammet fungerar ”slående positivt” och att socialtjänsterna är mycket nöjda.

Avhoppen sker ofta i nära samarbete med socialtjänsten, polisen och kriminalvården.

Passus är en helhetslösning med boende, arbetsträning, behandling och terapi. Det handlar om heldygnsvård sju dagar i veckan. De tre första månaderna är risken för återfall störst. Under den tiden ska personalen ha täta kontakter med avhopparen varje dag, står det i avtalen.

Men så blir det inte för Zvonko Banic.

– Jag blev avdumpad på ett hotell. Dagen efter kom en klientcoach och sedan fick jag sitta där ensam i två veckor, säger han.

Först därefter börjar olika klientcoacher dyka upp mer regelbundet, ett par timmar om dagen. Men Zvonko Banic får inga klara besked om när han ska få ett mer permanent boende och påbörja behandlingen.

Han upplever det som att de mest sitter och fikar.

– Vi drack kaffe och käkade bullar i tre månader och till slut sa jag: När fan ska vi börja?

Zvonko Banic får senare en lägenhet i Helsingborg. Han träffar en psykolog några gånger, tilldelas en praktikplats på halvtid och åker och tränar med klientcoacherna ett par timmar varje vardag.

Mer än så blir det inte.

– Att fika är ingen behandling. Den enda behandlingen var att jag gick till gymmet, säger han.

Själv upplever han att han inte kommit någonstans när han efter tolv månader får veta att heldygnsvården är över.

– Då sa de nu är du på något som heter utsluss, du får gå och träna själv.

– Det fallerade direkt och jag tappade glöden.

Det är socialtjänsten i Göteborg som betalar för Zvonkos insatser. Han berättar inte hur han egentligen har det eftersom han är rädd att insatsen ska avbrytas.

– Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag såg ju Passus som sista utvägen. Och jag tänkte att om jag säger till soc att jag inte vill vara här, så hade jag fått åka hem till Göteborg. Och vad händer då? Så jag sa att allt var bra och köpte helt enkelt tid.

– Jag kom hem med två resväskor och fick börja om från början. Det var i princip vad de arton månaderna gav mig.

Peter Svensson är Passus ansikte utåt och sitter ofta i morgonsoffor och nyhetsprogram för att tala om gängkriminalitet och avhopp. Han vet vad som krävs för att lyckas. Fram till slutet av 00-talet var han fullvärdig medlem i ett av Sveriges våldsammaste kriminella nätverk, Brödraskapet Wolfpack. Efter ett längre fängelsestraff fick han hjälp av Fryshuset och blev pilotklient för avhopparverksamheten. Därefter fick han själv anställning som klientcoach och var med och byggde upp det som skulle bli Fryshusets flaggskepp, Passus.

Han har avancerat till verksamhetsansvarig när ledningen 2018 vill expandera. Den största satsningen ska göras i Malmö, där gängkonflikter skördat många liv.

Peter Svensson protesterar. I Malmö finns ingen erfarenhet av att driva avhopparverksamhet i stor skala.

Redan under sommaren har flera klienter hört av sig med klagomål, att de lämnats vind för våg och inte drogtestats regelbundet.

– Det är människors liv vi pratar om. Det gör ont att se att chefer låter det gå så långt, säger han.

I december 2018 åker han med flera chefer till Malmö för att styra upp verksamheten och ta fram nya nationella riktlinjer. Men i region syd beskrivs året som gått som en succé. Klienterna strömmar in och det finns långt gångna planer på att starta en sorts Passus light för att bland annat locka kommuner som tycker att det fullskaliga programmet är för dyrt.

Enligt Peter Svensson är cheferna nöjda efteråt. Själv får han inte ihop det han precis fått höra – att Malmö på mindre än ett år fått in närmare 25 klienter och att fler är på gång.

Han vet inte exakt hur många av dem som ingår i Passus. Men konstaterar att det oavsett inte finns tillräckligt med anställda för att bedriva heldygnsvård för ens en bråkdel så många avhoppare.

– Det är enkel matematik. Det innebär ju i så fall att personalen jobbar 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, säger han.

– Efter det mötet insåg jag att det var en bluff och att verksamheten inte följde den kvalitet och de riktlinjer som vi kommit överens om.

Under ett år har HD och Sydsvenskan granskat Fryshusets avhopparverksamhet. Vi har tagit del av interna dokument, sms och mejl. Gått igenom behandlingsplaner, insatsrapporter, avtal och journaler. Vi har också fått kontakt med tidigare gängkriminella som deltagit i Passus och personalen de mött.

De ger en samstämmig bild av en kaotisk arbetsplats, fjärran den professionella verksamhet som Fryshuset marknadsför och utlovar i offerter.

Flera anställda berättar att Passus tar in så många klienter att det till slut blir omöjligt att leva upp till avtalen.

– Jag upplevde det som att man ville hitta en kassako att mjölka, säger en erfaren medarbetare till HD och Sydsvenskan.

Flera beskriver hur personalen hoppar mellan olika program och insatser. Det gör arbetsbelastningen hög och kvaliteten ojämn. Heldygnsvård av vissa klienter reduceras till fikapauser. Andra klienter får mer än de är berättigade till.

För att komma i fråga för avhopparprogrammet måste klienterna på allvar vara beredda att lämna sina gamla liv och inte ha ett aktivt drogmissbruk. Men man följer inte riktlinjerna.

– Man tog allt man kunde få. Har man ett avancerat missbruk och har kvar ett kriminellt tankesätt och den enda motivationen är att man är dödshotad och vill ha skydd. Då får man söka det någon annanstans, säger Passus-medarbetaren.

En kvinna som behöver skydd från en våldsam gängkriminell pojkvän lever inte upp till kraven för att få behandling i Passus. Ändå får hon en lägenhet avsedd för avhoppare.

Det var det bästa som hänt henne, säger hon. Hon tränade och började för första gången leva vad hon beskriver som ett ”normalt sunt liv”. Men när Fryshuset i Stockholm upptäcker att lägenheterna inte används på rätt sätt, blir hon utkastad och placerad i barack i Mellanskåne, tillsammans med människor hon känner igen som kriminella och missbrukare. Livet rasar åter samman.

– Jag ringde till soc och sa att de skulle sluta betala för mig för det är något med Fryshuset som inte stämmer, säger hon.

”Coaching varje dag”. Så står det i journalen när Malmö stad skriver på ett avtal med Passus för avhopparen ”Adam”. Fryshuset rapporterar löpande att de har en omfattande bemanning, att KBT-behandlingen är igång och att de ”jobbar stenhårt utifrån upprättad genomförandeplan”.

– Hahahaha, nej, jag svär dom ljuger, säger Adam när vi berättar om alla insatser som Fryshuset radar upp i sin återrapportering.

De första två månaderna flyttas han runt mellan olika hotell och stugor, innan han till slut får en lägenhet.

Under den här tiden, som ska vara programmets mest intensiva, säger Adam att han som mest träffar personal tre gånger i veckan.

– I början hjälpte de mig, men när jag började sköta mig så slutade de komma. Som om jag inte längre behövde hjälp. Sanningen var att jag hade lång väg kvar, säger han.

Efter några månader glesas kontakten ut ännu mer. Till slut går det två veckor mellan besöken, berättar Adam.

När arton månader passerat och behandlingen avslutas har Adam inte uppnått några av de övergripande mål som sattes upp när behandlingen startade. Han har varken skaffat sig utbildning eller arbete. Han testar positivt på drogtester. Eftersom han inte har någon inkomst förlorar han lägenheten, som det var tänkt att han skulle få ta över.

– De tog mig från Malmö till en ny stad och fick mig att gilla livet. Men när de sa upp lägenheten var jag tvungen att åka tillbaka.

Hotbilden finns kvar. Adam beväpnar sig.

– Såklart att det var mitt fel att jag hade pistolen och åkte fast. Men det är lite deras fel också. Jag behövde skydda mig.

Vad tänker du om att detta kostade 3 000 kronor per dygn?

– Det är sjukt faktiskt. Om jag hade fått de pengarna hade jag inte behövt leva som kriminell. Så mycket de har tjänat på mig. Kanske var det därför de ville ha mig så mycket.

Är Zvonko och Adam undantagen i en annars väl fungerande verksamhet? En chef på Fryshuset med god insyn i avhopparverksamheten, har sin bild klar:

– Det är en affärsmodell som egentligen bygger på oegentligheter.

Chefen beskriver hur Fryshusets ledning eldade på för att expandera Passus. Det är ett tufft uppdrag med potentiellt farliga klienter som kan vara måltavlor för andra kriminella. Samtidigt måste avhopparna av säkerhetsskäl kunna placeras utanför Stockholm. Det finns pengar att tjäna var ledningens budskap, enligt chefen.

Stiftelsen har inget vinstsyfte men ekonomin är skör eftersom mycket av verksamheten finansieras med bidrag och donationer. Ett önskemål har länge varit att organisationen ska få in mer stabila intäkter genom försäljning av tjänster som avhopparprogrammet.

– De sa att det är en av de mest lönsamma delarna av Fryshusets alla verksamheter.

Chefen säger att Passus tar betalt för dygnetruntvård, sju dagar i veckan i 365 dagar. Men i praktiken är upplägget ett helt annat.

– Det man riggar är att man har heldygnsstöd, motsvarande tre till fyra personal per klient, och så sätter man en prisbild utifrån det. Under uppstarten är det välbemannat men redan efter två till tre månader övergår stödet till att det finns en kontaktperson per klient. Inte på pappret, kommunerna fortsätter ju att betala för tre till fyra tjänster per dygn i tolv månader.

Genom att tidigarelägga utslussningen och dra ner på bemanningen frigör Fryshuset personal så att de kan ta in nya klienter. Det uppmuntras av ledningen, enligt chefen.

Personalkostnaderna hålls också nere genom att timanställa outbildad personal utan erfarenhet av att jobba med en så tungt belastad målgrupp. Upplägget har kunnat fortgå eftersom avhopparverksamheten omgärdas av sträng sekretess.

– Det här är en så hemlig verksamhet att poliser pratar inte ens med andra poliser om den. Det saknas helt insyn och kommunikation mellan de som betalar, det vill säga socialnämnderna runt om i landet.

– Det är inget enkelt beslut för lekmannapolitiker med ettårsbudgetar. Men de köper grisen i säcken.

Johan Oljeqvist har varit vd för Fryshuset sedan 2009. Han får ta del av uppgifterna om att Passus tummat på heldygnsvården och tidigarelagt utslussningen. Men trots att han är högst ansvarig säger han sig varken känna till kritiken mot verksamheten eller hur det gått till i Malmö.

– Jag känner inte alls till de här ärendena så jag kan inte kommentera det. Det där måste vi ju kontrollera med verksamheten. Det låter väldigt märkligt för mig om det skulle vara så, säger han.

Vad lägger du i begreppet heldygnsvård?

– Det är en jättespecifik... Det är massvis med olika aktiviteter, jag har inte allt det i huvudet men det kan vi skicka.

Johan Oljeqvist återkommer inte med klarare besked.

Vi vänder oss till Mommo Rabani, som var regionchef mellan våren 2019 fram till sommaren 2020, och dessförinnan verksamhetschef.

– Det är min uppfattning att vi genomfört det uppdragsgivaren betalat för, säger han.

– Jag upplevde att det fungerade väl. Men det är är en tung verksamhet med svårt klientel som gör att det är mycket med säkerhet och sekretess. Vissa klienter behövde mer hjälp, andra mindre, så är det när man jobbar med individer med destruktiva beteenden. Det är ett komplext arbete, säger Mommo Rabani.

Vd Johan Oljeqvist poängterar att det finns många goda exempel där Fryshuset hjälpt människor att hoppa av det kriminella livet.

– Det vi vet är att vi har väldigt goda resultat i våra verksamheter utifrån externa utredningar som gjorts. Och våra egna erfarenheter. Men de kanske inte betyder så mycket, säger han.

Samtidigt som Passus i Malmö havererar utvärderar forskare på Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet hur avhopparprogrammet fungerar. De intervjuar anställda, klienter och socialtjänsten.

Rapporten ”Ett smörgåsbord av möjligheter” släpps i februari 2021:

– Den allra viktigaste slutsatsen är att allt material vi samlat in pekar åt samma håll. Verksamheten verkar faktiskt fungera, säger professor Torbjörn Forkby, som ansvarade för studien, i en intervju med Brå, Brottsförebyggande rådet.

Precis som rapporten om gängkriminalitetens kostnader blir utvärderingen från Linnéuniversitetet viktig för marknadsföringen av Passus. Ett ”bevis på att vårt arbete gör skillnad”, skriver Fryshuset till Kriminalvården, som gett miljonbidrag till Passus. Utvärderingen citeras också i regeringens utredning om ett nationellt avhopparprogram.

I rapporten framstår det som att hela Passusmodellen utvärderats. Men det är Fryshuset som beställt rapporterna, och den som beställer får också bestämma. När vi granskar mejlkonversationen mellan stiftelsen och forskarna ser vi att det är Fryshuset som valt ut vilka klienter och vilken personal som kan intervjuas.

Zvonko och Adams erfarenheter når aldrig fram. Alla klienter och anställda med koppling till Fryshuset region syd har valts bort.

– Det var väl behovet från deras sida att utvärdera den verksamhet som de bedriver sedan en längre tid, säger Torbjörn Forkby.

– Jag ser inget märkligt i det.

Rapporten kostade 700 000 kronor. Den finansieras med hjälp av skattemedel från myndigheten Brå.

Peter Svensson personifierade Passus i över tio år men har nu lämnat Fryshuset och arbetar för ett privat bolag som bedriver avhopparverksamhet. Han är fortfarande stolt över Passusprogrammet, men välkomnar nationella riktlinjer och ökad tillsyn för all avhopparverksamhet.

– Man kan göra fel, men då får man stå för det och antingen lägger man ner eller så gör man om. Men det här är en pågående kultur, säger Peter Svensson.

Även personal på Fryshuset region syd är självkritiska.

– Det blev inte bra i Malmö. De flesta klienterna återföll, säger en av klientcoacherna.

Han har funderat länge innan han bestämmer sig för att ställa upp på en intervju. Det som blir avgörande är att han pratar med kollegor som jobbar kvar på Fryshuset och får höra att det fortfarande finns problem i verksamheten.

– Hade jag varit kommunfullmäktiges ordförande hade jag börjat titta på vad det kostar att skicka folk till den här typen av behandling. Sedan hade jag valt någon typ av hemmaplanlösning istället, säger han.

Gängmannen från Göteborg, Zvonko Banic, säger att det var en ”orgie av konflikter” som utspelade sig på Fryshuset i Malmö. Han hörde själv samtalen mellan de anställda.

– Det var inget bra arbetsklimat så folk sa upp sig på löpande band och då hackar maskineriet. Då tycker jag att det ska vara klientstopp för fan, tills det blir kvalitet och kompetens, säger Zvonko Banic.

– Jag tycker att det var ett skämt.

Både han och Adam har det senaste året utretts för nya brott.