”Lite nojig över att fler ska veta det för om det läcker ut så är vi ju också rökta indirekt.”

Så skriver en av Fryshusets chefer när allt brakar loss. Det är hösten 2019 och gängkrig skakar flera svenska städer. I Malmö skjuts en småbarnsmamma ihjäl med sitt spädbarn i famnen. Sex veckor senare blir en femtonåring mördad på Möllevången. Politiker gör utspel om skärpta straff, om att nyrekryteringen till gängen måste stoppas och att fler måste få hjälp att hoppa av.

Regeringen utlovar ett nationellt avhopparprogram och utredarna sneglar på den största och mest välrenommerade aktören: Fryshusets avhopparprogram Passus.

Det är dit gängmannen vänder sig när han muckar från ett fängelsestraff.

Under det senaste året har vi granskat Fryshusets arbete med gängkriminella avhoppare. Deras hemkommuner betalar nästan 100 000 kronor i månaden för heldygnsvård, ändå har de lämnats ensamma långa perioder. Anställda vittnar om att Fryshuset i Malmö är en kaotisk arbetsplats som tagit in så många klienter att de inte hunnit leva upp till avtalen. En chef säger att Fryshusets affärsmodell för Passus bygger på oegentligheter, och menar att kommunerna förs bakom ljuset.

Flera gånger under researchen hör vi ett rykte om att en anställd, med en nyckelposition i avhopparprogrammet Passus, fått sparken för att hon haft en sexuell relation med en klient. Det låter som illasinnat skvaller. Men historien sägs vara värre än så. Den anställda ska ha äventyrat andra klienters säkerhet genom att röja information som omgärdas av strängast möjliga sekretess.

Det finns inte mycket att gå på. Vi vet inte vad klienten heter, hur gammal han är, var han kommer ifrån eller var han befinner sig. Det finns inga anmälningar eller annan dokumentation.

Och när vi börjar undersöka saken går Fryshusets dementimaskin igång.

– Jag vet inte vilken information du har. Men jag har inte något fall där det har konstaterats. Utifrån det skulle jag säga att den information du har inte stämmer, säger Fryshuset vd, Johan Oljeqvist.

– Jag varken kan eller vill diskutera enskilda före detta medarbetare, händelser eller ärenden, säger Mommo Rabani, tidigare regionchef på Fryshuset i Malmö.

– Jag vet inte vad du syftar på, säger medarbetaren inom Passus som ryktet pekar ut.

Men det finns andra inom Fryshuset som anser att det som hände var allvarligt och tystades ner av ledningen. De bidrar var för sig med uppgifter som gör att vi förstår hur klienten och medarbetarens vägar korsats.

Till sist vet vi vem gängmannen är och får tag på honom. Han säger att han lever ett helt annat liv idag och vill glömma den turbulenta hösten 2019.

Några veckor senare, på en parkeringsplats i Mellansverige, blinkar en bil med helljuset.

Gängmannen är redo att berätta vad som egentligen hände.

Nico, som vi väljer att kalla honom, är stressad när han friges från anstalten.

Konflikterna som rasade när han låstes in, finns kvar när han släpps ut.

Flera av hans närmsta vänner har mördats och ärr vittnar om att han själv varit mycket nära att mista livet. Han säger att han bär skyddsväst och inte vågar hälsa på familjen eftersom risken är stor att han blir igenkänd och att anhöriga hamnar i skottlinjen.

Nu är han trött på att ständigt vara på sin vakt och vill bort från den kriminella miljön.

Trots att polisen bedömer att han inte är säker någonstans i Sverige, upplever han att socialtjänsten inte fullt ut förstår allvaret. Han placeras i ett boende långt utanför hemkommunen men känner sig ändå inte trygg. Det är då han ringer till Fryshuset och säger att han vill delta i Passusprogrammet.

– Jag minns hur jag låg i sängen med en pistol vilande på skyddsvästen. Jag kunde inte gå ut, säger han.

Mommo Rabani, vid den här tiden regionchef på Fryshuset i Malmö, träffar honom. Nico känner för första gången hopp om att allt kanske kan lösa sig.

– När någon kommer och pratar om att det finns en väg att gå och att de skulle skräddarsy den vägen åt mig. Det ingav trygghet. Jag tänkte: Shit, det finns goda människor, säger Nico.

Han får också ett gott intryck av den kvinnliga medarbetare på Passus som ska hjälpa honom vidare. De håller kontakten via telefon och hon ordnar med biljetter när han måste förflytta sig.

– Hon kändes vettig. Hon skulle hjälpa mig att skicka in papper så att jag kunde börja plugga. Hon skulle också hjälpa mig med vad jag skulle säga till soc för att få dem att bevilja Passus, säger han.

De träffas bland annat i samband med att Fryshuset bjuder in personal över hela landet för ett jubileumsfirande på Münchenbryggeriet i Stockholm, den 15 augusti 2019.

Kollegorna från Malmö bokas in på hotell i stan, men Passusmedarbetaren bokar ett rum på ett annat hotell och stämmer träff med Nico.

– Jag tänkte att ju mer kontakt jag har med Passus desto bättre är det för mig, för då lär de känna mig och vad jag behöver, och det blir lättare för dem att övertala soc, säger han.

Hittills har relationen till Passusmedarbetaren varit strikt professionell. Nu hälsar hon i lobbyn och försöker kyssa honom, berättar han.

– Jag bara: ”Vad håller du på med?”. Hon bara: ”Kom igen, jag vet att du vill”. Men jag hade ju tjej, du vet.

De sätter sig i loungen. Han tackar nej till en drink, hon beställer ändå. Nico reagerar över att hon är berusad och pratar öppet om andra klienter.

– Hon berättade om folk hon hade placerat och besökt på kåken. Jag tänkte om hon berättar så här mycket för mig, vad fan kan hon inte berätta om mig för folk.

Nico upplever situationen som obekväm. För honom innebär avhopparprogrammet chansen till ett nytt liv. Och hon är vägen in. Så han följer med henne upp på rummet. Han vågar inte riskera att göra henne missnöjd.

– Jag drog hem samma kväll. Jag ville inte sova kvar, vilket hon ville. Hon var väldigt på.

Senare den natten hör hon av sig igen.

– Hon skickade sms. ”Jag vet vem du är.”

Nico uppskattar att de träffas minst en handfull gånger under sensommaren och hösten. Hon dricker mycket, säger han, och pratar ofta om att hon mår psykiskt dåligt. Nico upplever henne som oberäknelig och känner sig utpressad.

Att han ändå fortsätter träffa henne, förklarar han, beror inte bara på att han är rädd att sumpa chanserna till en plats i avhopparprogrammet.

– Det som var obehagligt var att hon kunde säga: ”Jag vet vem du känner”. Hon visste typ vem jag hade jidder med. Tänk om hon goar en och säljer information. Det var mycket sånt som snurrade i mitt huvud.

Den som ”goar” någon säljer information och lurar den personen i en dödsfälla.

– Det var hela hennes grej att hon kunde hålla på så här. Hon visste att jag inte kunde fucka med henne för hon satt på information.

Nico diskuterar flera gånger med en nära vän om hur han bäst hanterar situationen. De väger för- och nackdelar fram och tillbaka. Han landar i att ingen skulle tro honom.

– Hur skulle du säga att en brud har ett grepp om dig? Speciellt med den bakgrunden jag har.

De ses flera gånger i Malmö. Han behöver varken betala resa eller hotell och hon bjuder hem honom.

Under nätterna i Malmö placerar han en sked på dörrhandtaget för att få en förvarning om någon tar sig in. Så fort hissen rör sig i trapphuset dimper skeden i golvet. Varje gång vaknar han med panik i kroppen.

När Nico är på besök och Passusmedarbetaren jobbar hemifrån går hon inte undan när klienter och kollegor ringer. Han får intrycket av att hon har mycket att säga till om.

– Det märkte jag när hon pratade med kollegor och sådant, för det gjorde hon helt öppet inför mig.

Jobbdatorn står ofta påslagen. I den finns namn, adresser och telefonnummer till gängkriminella som sökt sig till Fryshuset för att få hjälp att byta liv. Många lever under hot och är placerade i skyddade boenden på hemlig ort. Om uppgifterna röjs är deras liv i fara.

Ändå, berättar Nico, får han inloggningsuppgifter till datorn så att han kan kolla på Netflix när hon inte är där.

– Jag fick läsa om andra klienter, säger han.

– Jag kunde se vad jag ville se. Det fanns uppgifter om klienter. Hennes mejl var öppen. Och där låg massor av grejer. Men det kändes fittigt mot de som är klienter och av respekt till Mommo, regionchefen, klappade jag igen datorn, säger han.

Nico säger att han kunde ha tjänat mycket på pengar på att sälja information om andra avhoppare. Men där och då har han bestämt sig för att lämna det livet. Han orkar inte med fler konflikter. Familjen och hans tjej är viktigare.

Vad hade information om dig varit värd under den här tiden?

– Jag tror i alla fall en halv mille och uppåt. När det är så personligt så brukar det ligga där någonstans.

Vi har upprepade gånger sökt medarbetaren för att få hennes version av allt som hänt. Hon säger att hon mådde dåligt under den perioden. Hon förnekar bestämt att hon skulle ha lånat ut sin dator, men vill inte säga mer.

– Jag vill inte bemöta någonting för jag har gått vidare. Jag har ingenting att säga. Jag vet att ni pratat med min chef och fått svar på era frågor. Jag vill att ni slutar ringa mig, säger hon.

Vår granskning visar att Nico inte är ensam om att reagera över Passusmedarbetaren under sommaren. Hon ringer både personal och andra klienter och pratar osammanhängande, berättar flera av dem.

– Hon pratade i två timmar. Det var inte normalt. En annan gång pratade hon med mig i fyra timmar. Hon ringde mig privat och jag tänkte ”vad fan är det här”, säger Zvonko Banic som också var klient i Passus vid den här tiden.

Minst två anställda slår larm till ledningen, men hör inte om några åtgärder. Förrän det är för sent.

När regionchefen Mommo Rabani en dag ringer Nico och frågar vad han gör i Malmö, och vilken relation han egentligen har till Passus-medarbetaren, väljer han att berätta.

– Jag hade inloggning till hennes dator. Så jag fotade av numret på datorn och skickade det till Mommo.

– Det har alltid varit så för mig under placeringar och så att jag varit tvungen att bevisa vad jag säger. Så då gjorde jag det.

Mommo Rabani återkommer omgående, enligt Nico. Han bekräftar att datorn tillhör Passusmedarbetaren, ber om ursäkt och lovar att hon aldrig mer ska kontakta honom.

Det är inte ovanligt att klienter på behandlingshem, institutioner och avhopparprogram anklagar personal för oegentligheter i syfte att tillskansa sig fördelar.

Exakt vad som händer mellan Nico och medarbetaren vet bara de två. För att kontrollera hans berättelse ställer vi frågor om sådant man bara kan känna till om man haft mer än en professionell relation. Han kan ge detaljer om platser, boende och personliga förhållanden. Och han berättar att han anförtrott sig åt ytterligare en anställd.

Vi tar kontakt med Peter Svensson, verksamhetsansvarig för Passus under den här tiden. Det är han, och inte den kvinnliga medarbetaren, som håller i Nicos ärende. Den 28 september, kort efter att socialtjänsten beviljat insatsen i Passus, åker han och en kollega för att se hur det går för honom.

– Jag var inte alls beredd på det här. Han var ju helt förstörd för hon hade fortsatt att ringa och höra av sig hela tiden, säger Peter Svensson.

Nico visar bilder av den påslagna jobbdatorn, men också bilder av medarbetaren, som han inte borde ha haft.

Peter Svensson kan prata om mötet eftersom Nico har gett honom tillåtelse.

Han har varit med och byggt upp Passus sedan starten 2010. Det har hänt att klienter hotat och utpressat personal men då har det alltid funnits ett syfte. Som att tvinga till sig ett bättre boende, att få anställda att mörka positiva drogtester för uppdragsgivaren eller att få större frihet under behandlingen.

– I den här historien finns inga motkrav. Han ville bara att hon skulle sluta höra av sig. Det fanns ingen annan vinning för honom. Han hade redan fått platsen i Passus, och det beslutet hade han ändå inte kunnat påverka för det är kommunens beslut. Det gör det mer trovärdigt, säger Peter Svensson.

Att utnyttja någon i beroendeställning kan vara ett brott. Liksom att röja hemlig information om klienter.

– Jag jobbar ju med folk som har skottpengar på sig. Det är jättekänsligt. Om han inte hade velat lämna det livet, och återfallit, hade han kunnat tjäna jävligt mycket pengar och människor hade kunnat dö, säger Peter Svensson.

– Det är helt horribelt. Det är helt, helt, helt åt helvete.

När han får veta vad som hänt informerar han genast sin närmsta chef om att andra klienter kan vara röjda.

Tillsammans går de till Fryshusets vd, Johan Oljeqvist. Den 30 september 2019 kallas cheferna till krismöte.

När vi nu kontaktar vd:n Johan Oljeqvist säger han att han inte känner till ett sådant ärende.

– Jag har inget ärende som har kommit till mig som handlar om att vi har en klientcoach som har haft en otillbörig relation med en klient som har lett till någon form av konstaterad incident där jag har behövt agera, säger Johan Oljeqvist.

Det finns anledning att stanna upp och bena ut vad Fryshusets vd egentligen säger. Den Passusmedarbetare vi ställer frågor om var inte ”klientcoach”. Avhopparen vi träffat var inte ”klient” medan den otillbörliga relationen pågick. Det blev aldrig en ”konstaterad incident”, och det finns en förklaring till det.

Vi ber honom förtydliga och han svarar:

– Jag kan konstatera att jag har inte varit inblandad i fall där vi har haft ett konstaterat fall där det har varit en otillbörlig relation som har påverkat en klient på så sätt att vi har behövt fatta beslut med den typen av konsekvenser som jag fattar beslut om.

Vi frågar igen och till slut medger Johan Oljeqvist både att det funnits anklagelser om otillbörliga relationer och ett enskilt fall där en arbetsdator hamnat i fel händer. Han kan inte bekräfta att vi pratar om samma exempel eftersom han inte vill uttala sig om enskilda fall. Men om det fallet kan han ändå säga lite:

– Vi har haft ett tillfälle där en dator kom i orätta händer, då utreddes det och man kontrollerade alla inloggningar.

– Bedömningen är att det inte kommit ut någon information. Och då är det inget konstaterat fall.

Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om [Passusmedarbetarens namn]. Har du blivit informerad om det fallet eller inte?

– Jag kan inte kommentera enskilda fall som inte har lett till att det har blivit rättsfall eller dom.

I det här fallet behöver man inte vara jurist för att förstå att det skulle kunna finnas misstankar om sekretessbrott eller sexualbrott. Varför gjorde ni inte en polisanmälan?

– Jag vet inte vilken information du har. Men jag har inte något fall där det har konstaterats.

Poängen med en polisanmälan är ju att polisen ska utreda och se om misstankarna stämmer eller inte. Det är väl inte upp till er?

– Nej, absolut inte. Men om en person hör av sig till någon på Fryshuset och säger ”Hej, vi har en dator som kommit i orätta händer” så ringer inte vi polisen direkt utan undersöker. Är det så att ryktet stämmer så kopplar vi in polisen.

”Görs detta snabbt visar vi på handlingskraft och ansvarsförmåga. Gör vi inte detta verkar vi inkompetenta, självgoda.” Så skriver en av cheferna som involveras i Fryshusets hantering av ärendet.

Vi kommer över material som visar något helt annat än det Oljeqvist nu säger. Cheferna skriver till varandra att de måste beslagta medarbetarens telefon och dator, överväga att flytta klienter, byta deras telefonnummer och polisanmäla. En chef sammanfattar: ”Klient på Fryshuset har i beroendeställning hotats och utnyttjats sexuellt av anställd”.

Vi ser också att vd:n Johan Oljeqvist ska ha fått reda på allt: ”Mommo har informerat Johan om detta för två veckor sedan”.

Fryshuset utgår alltså ifrån att säkerheten för alla avhoppare i Passus i södra Sverige kan vara satt ur spel. Men inga klienter flyttas. Inga nummer byts ut. Ingen polisanmälan görs. Den enda åtgärden hösten 2019 blir att den kvinnliga Passusmedarbetaren konfronteras. Mommo Rabani informerar ledningsgruppen i Malmö om varför kollegan sagt upp sig.

Sedan fortsätter avhopparverksamheten som vanligt. Ingen i Fryshusets ledning frågar Nico vilka uppgifter han fick tillgång till, säger han.

– Grejen var ju att jag tystades och skulle inte prata om det här.

Peter Svensson tyckte att saken borde ha polisanmälts men upplevde att ingen verkade vara intresserad av det.

– Ledningen ville egentligen mest att klienten skulle vara tyst om det här, säger han.

Nico fullföljer hela Passusprogrammet och lyckas ta sig vidare. Idag jobbar han själv med behandling av missbrukare och ser tillbaka på allt som hände med nya ögon.

– Det var så sjukt, för det var som att du får det här av mig men du ska betala i det här. Det var så det var. När jag säger till folk att jag typ nästan vart våldtagen, så tror folk inte mig för att jag är grabb. Men det är på riktigt sant, säger han.