Alf Hornborg är professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Vi är naturligtvis väldigt många som delar Pontus Bergendahls stora sorg över vad vår moderna civilisation gör mot allt levande på jorden. Frågan är varför så få av oss är beredda att limma fast oss vid flygplan? Är det för att vi inte är lika modiga som Bergendahl? Eller är det för att vi tvivlar på att sådana aktioner verkligen bidrar till att rädda klimatet?

Bergendahl skriver att han ”har analyserat läget och försöker hitta det som har mest effekt att lindra en humanitär katastrof”. Jag tror tyvärr inte på den analysen. Jag har svårt att tro att aktionen för att stoppa flygplan på Ängelholms flygplats skulle kunna påverka politiker i den riktning han hoppas. Aktionen drog givetvis till sig uppmärksamhet, men knappast den sorts uppmärksamhet som gynnar klimatrörelsen.

Det avgörande målet med all aktivism, såvida det inte främst handlar om att befästa en persons identitet som aktivist, måste vara att främja de politiska mål som driver den. Då kan det inte vara annat än kontraproduktivt att väcka allmän irritation. Det är nog en ganska liten andel av befolkningen som betraktar det som hjältemodigt och beundransvärt att limma fast sig vid vägar eller flygplan.

Det är en helt annan sak att genom massdemonstrationer på gator och torg skapa opinion och försöka övertyga politiker att de behöver tänka i nya banor. Men det är inte brist på uppmärksamhet eller kunskap som gör att klimatkatastrofen fortsätter att förvärras. Att blockera trafik lär inte värva fler medlemmar i rörelsen – eller övertyga någon politiker om att trafiken måste begränsas. Sådana aktioner stjäl tyvärr energi från det viktiga arbetet med att analysera problemen och mobilisera bred opinion med sikte på demokratiska beslut.

Det är också viktigt att skilja på konkreta aktioner för att rädda hotade lokala värden – som almarna i Stockholm på 70-talet, en våtmark eller en orörd skog – och symboliska handlingar i protest mot abstrakta ”system”. Till skillnad från klimatet kan gamla träd och våtmarker räddas genom civil olydnad, just därför att det som aktivisterna vill är så tydligt, lokalt och politiskt genomförbart.

För att på allvar utmana hoten mot klimatet krävs en massiv global opinion som stärks av larmrapporter, konkreta upplevelser av klimatförändringar och verkligt relevanta aktioner – som kampen för att stoppa stenkolsbrytning i Tyskland. Frågan om de tyska kolgruvorna är av central betydelse för de rika ländernas vägval i klimatfrågan. Att de hamnar i blickfånget och mobiliserar mängder av aktivister har en relevans som står i betydligt bättre proportion till frågans dignitet än flygtrafiken i Ängelholm.

Civil olydnad kan vara en verksam ingrediens i opinionsbildning för samhällsförändringar, men för att vara effektiva måste sådana aktioner uttrycka viljan hos en bred rörelse snarare än enstaka aktivister. För oss som minns 70-talets protester mot allt från Vietnamkriget till kemisk lövslybekämpning är det lätt att sympatisera med de kollektiva aktionernas eufori – och med den frustration som följer när man inser att de viktigaste systemförändringarna ofta ligger långt utanför ens räckvidd. Klimatrörelsen står inför en uppgift som är mycket mera svårgripbar än protester mot diktaturer, vattenkraftsutbyggnad eller DDT. Här är det långt ifrån enkelt att urskilja vänner och fiender. Nästan alla påstår ju sig hålla med om att vi måste överge fossil energi. Det är frågan om hur de tänker sig att omställningen ska gå till – och på vems bekostnad – som skapar de djupaste motsättningarna.

Måhända är det just svårigheten att urskilja en tydlig fiende som är det största hindret för klimatkampen. Kanske har Kim Stanley Robinson rätt, som i sin science fiction-roman ”The ministry for the future” (2020) föreställer sig att en global omställning delvis drivs fram av hämndlystna terrorister från Indien, efter att en värmekatastrof dödat tjugo miljoner indier. I deras händer blir klimatproblematiken ett krig mellan förövare och offer, snarare än ett diffust dåligt samvete i det globala Nord. Även om Robinsons roman i flera avseenden är orealistisk pekar den på betydelsen av att en konturlös hållbarhetsfråga gestaltas – och hanteras – som en samhällelig motsättning mellan Nord och Syd. Är det överlevarna bland offren för torkkatastrofer och översvämningar i det globala Syd som kommer att inleda ett nytt kapitel i klimatrörelsens historia?

Vi anar att klimatförändringarna på kort sikt handlar om att vissa delar av världsbefolkningen är vinnare och andra förlorare. På längre sikt är vi naturligtvis alla förlorare, men under de närmaste årtiondena kan motsättningen mellan globala vinnare och förlorare bli en avgörande drivkraft för omställningen. Ju tydligare den motsättningen blir, desto mindre kommer vi att behöva ägna oss åt abstrakta symbolhandlingar.