Julia Svensson är biträdande kulturchef.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Norska Frida Orupabos (f 1986) bilder tar andan ur mig. De är skoningslösa. Ett collage föreställer ett svart kvinnohuvud med tre ben – en mänsklig trebent bläckfisk som stirrar stint förbi mig. På väggen intill hänger två stora fotografier: ett med en lättklädd kvinna som röker en cigarett från, tror jag, en gömd kvinnas hand. Det andra är en naken kvinna med än mer genomborrande blick.

Jag vet inte riktigt vart jag ska vägen inför de här mäktiga svarta kvinnokropparna, som intar rummet med sin smärta och sin intensiva närvaro. Och det gör mig euforisk; så sällsynt är det faktiskt med konst som på riktigt fångar och berör.

Frida Orupabos universum sysslar med kvinnokroppen. Men det är komplext: från ett kvinnoansikte i en vit duvas kropp – till den liggande skulpturen med två kala svarta huvuden i varsin ände på en metallstav.

Också inför Eric Magassas (f 1970) bildvärld blir jag stående länge. Magassa har rötter i Senegal och Frankrike men är själv född i Linköping. Historien om farfadern, som kom från den dåvarande kolonin Senegal för att strida för Frankrike i andra världskriget och därefter aldrig velat prata om traumat med familjen – läser jag mig till i katalogen.

Den afrikanska masken är en artefakt som ofta har plockats ur sitt sammanhang och använts hej vilt, inte minst av en konstnär som Picasso. Magassa samplar från såväl sin senegalesiska bakgrund som den koloniala historien och västerländskt inriktade konststudier. Foton av masker blir grund för de lysande collagen: oregelbundna färgfält formar en sorts dekonstruerade ansikten som – i retur – använder sig av Picasso som inspiration. Även i den iögonfallande fotosviten ”The lost series” förekommer masker, men här egentillverkade av kartong. Bilderna är tagna i vitt skilda miljöer, talande nog på båda sidor om Atlanten.

Zimbabwiske Kudzanai Chiurais (f 1981) omfattande verk ”The Library of things we forgot to remember” är ett ljud- och bildarkiv som samlar uttryck för svart motstånd, solidaritet och kollektivism – inte minst i form av ett hundratal vinylskivor med bland annat chimurenga-musik från Zimbabwe och sydafrikanska kampsånger. Ett verk i verket är radiostationen ”Radio freedom” – en typ av gerillaradio som hade en avgörande roll i kampen för frigörelse. Här kan man lyssna på inspelningar och läsa handskrivna anteckningar, till exempel om mordet på Patrice Lumumba 1960 (men skedde det inte 1961?) och FN:s deklaration om självständighet åt koloniserade länder och folk 1960. Samlingen åtföljs av en poetisk text av Chiurai, som jag tolkar som ett uttryck för tomhet: Frihetskampen skapade mening och en gemenskap som var världsomspännande – hur kan man idag tänka framåt?

Ordet ”Flight” är tänkt som en röd tråd publiken kan följa för att närma sig de skilda verken. Flight som i att flyga, att frigöra sig eller att falla – och så den psykologiska termen ”fight, flight or freeze”-responsen. Jag frågar mig om temat inte förvirrar mer än belyser den här gången, både för att informationen är så abstrakt hållen och för att det inte följs upp intill konstnärskapen. Orupabos och Magassas världar sveper mig visserligen med och lockar fram egna associationer, men det finns så givande tankar här att personligt hållna videointervjuer inte skulle skada! Samma sak gäller Chiurais verk. Det är bildande och väcker känslor, men det krävs koncentrerad lyssning och en del läsning på engelska för att nå in. Lite vägledning och en intervju skulle vara på sin plats.

Utställningen är rik och inger känslan att konstnärerna var för sig tveklöst skulle kunna fylla konsthallen. Valet av just dessa tre visar curatorn Tawanda Appiahs fingertoppskänsla: Orupabo och Magassa är båda starkt visuella konstnärsskap, Orupabo med sitt intensiva svartvita uttryck och Magassa med färger och lust. Chiurais arkiv är ett fint fördjupande komplement. Vad de har gemensamt är teman som identitet och tillhörighet och att de gör upp med den koloniala historien – dess smärtsamma minnen och dess rasistiska kvarlevor.