När man ska välja nya ben kan man bestämma hur lång man vill bli. Egentligen är det för tidigt att tänka på det än. Viktor Sanell Alriksson har precis lärt sig sätta sig upp själv, utan att någon håller i benstumparna. Häromveckan gjordes ytterligare en operation på ställen där huden spänner för hårt över skelettet – ett måste för att huden ska läka, så att han på sikt kan få proteser.

Men han har redan bestämt sig för att bli två meter lång igen. Fötterna ska vara storlek 46.

– Jag känner att jag vill ha samma som jag hade innan. Så det blir tillbaka till det normala, säger Virre, som alla kallar honom.

Det är den 25 januari 2022. Han tvingar sig till gymmet på eftermiddagen, men orken finns inte där. Den store karatekillen är helt kraftlös. Efter bara någon övning åker han hem och stupar i säng. Någonstans där tar Virres minnen av dagen för insjuknandet slut. Därifrån är det som att han sover.

Ulrica Alriksson Sanell har ett yogapass över Zoom den kvällen. Därför vet hon att klockan är sju när hon tittar till sin son och inser att han är mycket sjuk. Han har tagit en alvedon, säger att värken har släppt men att han är helt slut. Ulrica jobbar som specialisttandsköterska på en klinik. Kanske är det vanan att tänka i orsaker och symtom som gör att hon funderar sig igenom den natten.

Inuti Virres kropp rasar striden. Meningokocker är bakterier som de flesta lever med, precis som streptokocker. De kan väckas till liv av en halsfluss eller en urinvägsinfektion. Eller kan de ha funnits i någon kompis nysning, eller på ett gymredskap. Kroppen svarar på infektionen i blodet med att löpa amok. Den stänger av sig själv bit för bit, och börjar med de yttre organen – fingrar, tår, öron, ben och armar. Allt för att försöka rädda de livsviktiga – hjärta, hjärna och lungor.

I pojkrummet har det blivit gryning. Virre yrar, har mycket hög feber och han kräks. Ulricas grubblande har lett till ett svar.

– Skicka en ambulans, min son har sepsis, skriker hon till sköterskan som svarar på 1177.

När de leder honom in i duschen kan han knappt stödja på benen. Det ska bli sista gången som Virre står och går på dem. Ett blåmärke har dykt upp på en fot. Prickarna och de blåa strimmorna på huden är typiska. När han lastas av på akuten är han helt blåfläckig i ansiktet och på kroppen.

Så många av ödets lyckliga tillfälligheter räddar livet på Virre. Att de bara har en kvarts ambulansresa till sjukhuset. Att läkaren som tar emot dem är en dansk kvinna som i sin tidigare tjänst på Rigshospitalet nyligen fått uppleva hur unga män dött av meningokocker för att de kommit till vård för sent. Hon förstår hur kritiska timmar de har framför sig när det handlar om sepsis.

Eller att intensivvården på Sus i Lund har en av de få ecmo-maskiner som finns i landet. Slangar opereras in i Virres ljumskar, så att det smittade blodet kan tas direkt från kroppspulsådern och renas i ecmo-maskinen. Vid det här laget är han blåfläckig överallt. Mängder med vätska pumpas in i hans kropp, i ett försök att hålla blodkärl vid liv.

Under de här första dagarna i Lund räddas hans livsviktiga organ. Efter två veckor är hjärtat starkt nog att åter pumpa runt blodet av egen kraft. Men stora delar av hans kropp är svart. Hud och vävnad har nått stadiet nekros, det är dött. Därför skickas Virre den 8 februari med ambulansflyg till Briva i Linköping, där landets främsta experter på svåra brännskador finns.

Plastikkirurgen Laura Pompermaier minns första telefonsamtalet om att Virre var på väg till Linköping, hur det stora teamet där kopplade upp sig på ett videomöte med kollegorna som vårdat honom i Skåne. Ett mycket ovanligt fall med ett tydligt fokus: att hålla Virre vid liv.

– Han var förmodligen den sjukaste patienten i Sverige då, och inte bara under en dag, säger Laura Pompermaier.

Den 11 februari amputeras Virres ben. Några dagar senare även armarna. Infektionen släpper inte taget om hans kropp. Temperaturen ligger stadigt kring 42 grader, pulsen rusar och infektionsvärdet är dödligt högt i blodet, oavsett vilken antibiotika som sätts in. Läkarna beskriver det som att Virres kropp springer två maratonlopp om dagen.

– Vi sprang med blöta handdukar dygnet om och la på pannan bara för att få ned temperaturen minsta lilla, berättar Viktors pappa Jerry Alriksson.

Under elva veckor av intensivvård är Virre nedsövd. Hela tiden finns föräldrarna vid hans sida.

– Vi sitter hela tiden och stirrar på de här apparaterna. Du ser att temperaturen går någon hundradel nedåt och tänker att nu vänder det. Och sedan sticker den upp igen, minns Jerry.

Mamma Ulrica försöker sätta ord på den mentala pressen det innebär att hennes barn svävar i livsfara under så lång tid.

– Läkarna sa till oss att han lever timme för timme. Då vaknade man upp och tänkte “Herregud, jag kan ju inte gå och äta då. Händer det något just den timmen? Vågar jag gå på toaletten?”

Sepsisen har gått hårt fram i Virres kropp och trots att armar och ben redan amputerats står teamet inför nästa livsavgörande uppgift: rädda huden.

– Du kan inte leva utan hud. Det är vårt skydd mot allt. Har du inte hud så har du en öppen ingång för bakterier och en stor risk för infektioner som du kan dö av, förklarar Laura Pompermaier.

Huden på hela Virres kropp är skadad. Först måste all död vävnad tas bort, lite åt gången för kroppen klarar inte för stora ingrepp. Även Virres lunga är svårt skadad. Han opereras flera gånger i veckan. Under tiden i Linköping blir han sövd cirka 250 gånger.

När all död hud är borta görs transplantationer från friskare områden för att försöka läka. Plastikkirurgen beskriver hur man hyvlar frisk hud, som sedan klipps upp i pyttesmå "frimärken" och fästs på nya ställen på kroppen.

– Sedan blir sårvård och omläggningar otroligt viktigt och det är en långsam process. Viktor är verkligen en patient som kräver stort samspel mellan olika professioner. Det är inte någon "one man show", säger Laura Pompermaier.

Lyckligtvis har hon genom sin forskning och kontakter i Italien erfarenhet av liknande ovanliga sepsisfall. Tidigt tog hon kontakt med kollegor som vårdat en pojke med mycket snarlik historia som Virre. I Italien finns också en uppmärksammad ung kvinna, Bebe Vio, som överlevt svår sepsis. Hon är idag olympisk mästare i rullstolsfäktning. Laura Pompermaier berättar om henne för familjen.

– Man vill inte ge en orealistisk bild. När Viktor kom var har så allvarligt sjuk att vi inte visste om han skulle överleva. Men när det blev mer stabilt kunde vi börja berätta: man kan få ett bra liv, säger Laura Pompermaier.

Även från den värsta tiden har familjen ljusa minnen. Gång på gång återkommer föräldrarna till tacksamheten över den enorma vårdinsats som utförts i Lund, Linköping och som nu fortsätter i Malmö. Från det stora – att en lastbil kom med den tomografimaskin som behövdes för att kunna röntga hela Virre när han inte kunde flyttas. Till det lilla – vårdpersonal som fått dem att skratta.

Plötsligt blir den stora kretsen kompisar till Virre synlig för Jerry och Ulrica, dem han brukade dra iväg till med sin A-traktor under långa kvällar. I en grupp på Messenger håller Ulrica ungefär trettio vänner uppdaterade om vad som händer.

En kväll kör en handfull kompisar runt med sina mopeder i en liten stödkaravan. Det blir inspiration till en större Viktor-kväll på stan. Den 12 februari fylls Staffanstorps gator med A-traktorer och mopeder. Vännerna har samordnat karavanen med polisen och fått ett okej på att tuta högt och mycket.

– Vilka kompisar alltså, säger Jerry och skakar rört på huvudet.

– Och de från karateklubben kom till Linköping och graderade upp honom till svart bälte. De har också varit med från dag ett.

En dag i mars kommer vändningen. En ny och relativt oprövad antibiotikasort sätts in. Efter några dagar har febern sjunkit till 39 grader.

– Då var det nästan hurra-rop, minns Ulrica.

I månadsskiftet mars-april börjar man väcka Virre. För att klara smärtan och chocken får han flera preparat. Hans första egna grumliga minnen av uppvaknandet är att han inte förstår vad som hänt eller var han är. Han tror först att han blivit förlamad.

– Jag fattade inte att mina armar var borta. För mig var det som att jag hade ett täcke över. Jag försökte nå saker, men jag kunde inte lyfta mina armar, alla muskler hade förtvinat.

När Virre är vaken berättar läkarna att de tvingats amputera honom. Sedan sövs han igen, väcks senare och får samma besked igen.

– Jag var så drogad att jag glömde det. Jag hörde det, blev ledsen, sedan var det borta igen.

En dag får läkaren Laura Pompermaier höra att Virre, som länge haft en tub i halsen, plötsligt börjat prata. Hon springer in till honom och trots att de träffats i flera veckor säger hon: ”Hej Viktor, jag heter Laura”.

– ”Hej, jag heter Viktor” sa han. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det. Då tänkte jag att nu har det vänt.

I september får Virre komma tillbaka till Skåne. Hans hud är nu så läkt att han inte kräver den specialistvård som finns i Linköping, utan flyttas till en barnmedicinavdelning på Sus i Malmö. Här jobbar ett stort team ihop med Virre: plastikkirurger, ortopeder, handkirurger, sjuksköterskor, undersköterskor, fysio- och arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer. Alla behöver bli överens om vilka steg han är redo för.

Att bättra på styrkan och hitta motoriken med en helt ny kropp är avgörande för att kunna ta nästa steg – att få proteser. Virre är en van idrottskille, som innan karaten också sysslat med dans, volleyboll och boxning. Men träningsprogrammet han nu sätts på är något helt annat.

Han ligger på en blå tjock matta på golvet. Framför honom står fysioterapeuten Teresa Lindstedt och kastar en rosa boll. Han fångar den med armstumparna och kastar sedan tillbaka den med sådan kraft att han nästan viks på mitten. Efter tio kast byter de till volleyslag. Virre skrattar när han drämmer iväg bollen över Teresas huvud.

– Snyggt! Men ni skulle sett häromdagen när han satt upp och trixade med bollen, säger hon.

Träningspasset fortsätter. Han klämmer en kudde mellan låren och reser benen upp mot taket, bålen jobbar hårt. Sedan rullar han över från rygg till mage. Han gör det själv nu, efter många veckors träning. Snart kommer han att kunna resa sig upp till sittande utan att någon håller emot på låren.

Kroppen kommer aldrig att bli som den var. Men Virre tänker lära sig att göra allt han kunde tidigare med sin nya kropp. Stegen att lära sig stå och gå nämner han inte ens utan går direkt till planerna på att kunna åka slalomskidor igen, hänga med kompisarna i A-traktorn och sedan ta körkort för vanlig bil.

Virre tycker inte att han har förändrats något speciellt som person jämfört med innan han blev sjuk.

– Nej, jag tycker inte att jag känner någon skillnad, säger han.

Mamma Ulrica protesterar lite och förklarar hur hon och Jerry sett den lite blyge tonårskillen växa som människa. Hur han som tidigare gärna gömde sig i stora hoodies och svarta kläder nu tar plats på ett annat sätt.

– Jag var lite osäker på min kropp innan jag blev sjuk. Att jag var stor och så. Men nu har jag lärt mig gilla min kropp. Även om jag har så mycket ärr.

Han säger att han är glad att han lever, lite i förbifarten medan han visar bilder på sin ögonsten. En Nissan king cab, hans A-traktor. På bilden har den de feta däcken som fick sitta på en vecka innan polisen tog dem. I kupén hänger 50 wunderbaums. Virre har alltid vetat att han skulle köra A-traktor och när han fyllde 15 blev drömmen sann.

Nu hänger han en doftgran på sitt nya åk. I början av december får han en elrullstol som han kan styra själv med hjälp av en joystick. Frihet på fyra hjul, som dessutom luktar gott.

– Så fort jag fick rullstolen kände jag mig mer självständig. Jag kan åka runt, plus höja och sänka mig så här, säger han och pumpar upp sitsen så han blir lika lång som sin mamma.

– Och jag kunde äntligen få krama honom så här, i samma höjd, säger Ulrica och slänger sig om halsen på sin son.

Ute i korridoren hörs mjuk sång. Det är ett luciatåg som går genom barnavdelningen. 17-åringen som nyss avslutat dagens träningspass himlar lite med ögonen.

– De var här inne igår också, säger han.

Att få komma hem till jul har varit målet sedan Virre vaknade i Linköping. Målet sattes under en mörk natt och familjen har hållit fast vid drömmen om en jul hemma.

De drabbas av flera motgångar. Familjen får avslag från kommunen på anpassning av bostaden. Sängen med lift är försenad. Det kommer att ta tid att få huset att fungera för Virres nya liv. Ibland tar sjukdomen ett steg framåt och två bakåt. Sedan han kommit till Malmö har han fått ny sepsis vid två tillfällen. Den 22 december händer det igen.

Men så fungerar plötsligt en ny penicillin, tempen och infektionsvärdet sjunker. Pappa Jerry och grannen Micko bygger en tillfällig ramp så att Virre kan ta sig in i huset.

Med hjälp av ASIH, ett team för avancerad sjukvård i hemmet, kommer Virre hem på julaftons eftermiddag. Nu är han långt från sjukhuslarm som tjuter och välmenande lucior. Kompisarna kommer på besök, de spelar dataspel och hänger i Virres nya tv-rum. Sen kör de sönder gräsmattan med sina motocrosser, men det gör inget.

– Julen är min favorithögtid, så det betydde jättemycket att få komma hem. Sen jag vaknade i slutet av mars så har mamma sagt till mig att jag ska få komma hem på julafton. Och det fick jag, även om jag höll på att snubbla på målsnöret.

Det närmar sig årsdagen. Kvällen när Virre kände som att han somnade för att sedan vakna elva veckor senare i ett annat liv. I januari tränar han med sikte på att kunna sätta en första protes på vänster arm, en variant där olika verktyg kan sättas fast. En krok, eller en gaffel, beroende på vad som behövs för stunden.

Virre har strumpor på sina arm- och benstumpar, för att forma dem och få ned svullnaden. Men det återstår långa processer innan de mer avancerade arm- och benproteserna kan sättas. Målet är att han ska få den typ av proteser där man borrar ett fäste i skelettet. Men i Virres fall ligger skelettet alldeles för nära huden på olika ställen, och det skulle kunna orsaka svåra skavsår.

Han opereras igen för att få huden att samspela bättre med kroppen. Efteråt har han ont, träningen måste pausas. Likaså helgpermissionerna som Virre älskar. Han sover bättre hemma och trivs inte i stan. Livet på sjukhus är inte vardag ens efter 365 dagar.

– Jag saknar att laga mat och baka. Det brukade jag göra mycket, jag gillar att bara vara i köket.

Någon vecka senare sitter han i den handikappanpassade bil som familjen köpt begagnad. Efter många om och men ska han få åka hem över helgen. Ulrica och Jerry har fått med sig påsar fulla med medicin. Virre är trött, har fortfarande ont efter operationen men längtar hem mer än något annat.

Snart ser han sitt hus. En liten 1800-talsgård på landet mellan Lund och Staffanstorp. Här har han bott i hela sitt liv, just där två landsvägar möts, granne bara med åkrar.

– Nu förstår du varför jag inte vill bo i stan, säger Virre när bilen rullar in på grusplanen.

Gården är full av charm men mindre anpassad för en rullstolsburen. Han rullar på den tillfälliga spången in i huset. I hallen lägger Ulrica fram en handduk som han kör fram och tillbaka på tills däcken är rena. Sen fortsätter han vidare till vardagsrummet och försvinner in i helgen.

Det finns inga andra planer än att ta det lugnt, träffa kompisar, äta något hemlagat. Att vara hemma är just inget speciellt, samtidigt allt han drömmer om. Både just nu och om han blickar tio år fram i tiden.

– Jag vill kunna gå, springa, åka och träna, åka till jobbet. Sådant som man gör i vardagen. Vara en vanlig människa.