Annons

Annons

Annons

kultur

Andreas Ekström
Detta är ”Barnjournalen-nivå”, Croneman

Knattereportrarna ställde Pérez de Cuéllar, Mandela och Christer Pettersson mot väggen.

Text

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Programledaren Bengt Fahlström och till höger en trettonårig Andreas Ekström som intervjuar Thomas Di Leva.

Bild: SVT

Annons

Andreas Ekström är journalist, knattereporter på ”Barnjournalen” 1988/89 och medarbetare på kultursidan.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

DN:s ständigt buttre tv-krönikör Johan Croneman borde ha minne nog att inte slarva som han gjorde 4 februari: en mesig, dålig fråga från en sportreporter kallar han hämtad ur ”Barnjournalen”.

Det där, att i förbigående kalla dålig journalistik för ”Kamratposten-nivå” eller ”som ur Barnjournalen” är inget nytt. Men det är fel, och det är dåligt.

Annons

”Barnjournalen” som gjordes i Malmö var under nära tjugo år en institution i Sveriges Television: ett nyhetsmagasin som en gång i veckan gjorde världen begriplig för barn i målgruppen nio till fjorton. Det unika med programmet var att barn var reportrar. Det ledde till journalistik ingen annan gjorde. Förhärdade makthavare märkte snart att det var svårare att ljuga för barn.

Annons

Så vad exakt är ”Barnjournalen-nivå”, menar Johan Croneman? Var det när Charlotte Platzer, tolv år, i dag professor i Uppsala, tittade FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar i ögonen och frågade honom om han trodde att vi skulle få ett tredje världskrig, varpå han svarade: ”I don’t think so”?

Eller var det när Peter Wolodarski, då tolv år, i dag DN:s chefredaktör, täljde sina första journalistiska lärospån genom att pressa utrikesminister Sten Andersson om Sveriges relation till EG?

Eller var det när Jonas Eriksson, i dag känd som fotbollsdomare och medieprofil, briljant frågade den välväxte fotbollsspelaren Johnny Ekström om han ”var lika lång när han var liten”?

Eller när Jack Khan, elva, frågade Nelson Mandela om vilken hans första tanke var när han fick beskedet att han skulle bli frisläppt?

”Barnjournalen” gjorde något unikt i svensk mediehistoria. Frågorna som vi knattereportrar ställde (jag var en av dem) kunde inte ställas av vuxna, och inte ge sådana resultat.

Christer Pettersson höll improviserad presskonferens efter att ha friats i hovrätten för mordet på Olof Palme. Barnjournalens Maja Thermaenius, tretton, helt obekymrad och självklar, ställde den bästa frågan av alla:

”Om du hade varit skyldig – hade du kunnat hålla masken lika bra då?”

”Ja, det tror jag”, sa Christer Pettersson, men skyndade sig att lägga till: ”Men bara nästan”.

Det var Barnjournalen-nivå.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan