Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar” som handlar om integrationspolitikens framväxt.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

En sekulär stat ska, idealiskt sett, inte lägga sig i medborgarnas religion. Den ska istället försöka hantera och skydda såväl de som bekänner sig till olika religioner och de som är kritiska mot den ena eller andra religionen, eller mot religion över huvud taget. I Sverige får man exempelvis såväl bekänna sig till islam som bränna Koranen.

Som ett resultat av Rasmus Paludans koranbränningar, och inte minst på grund av Turkiets plötsliga och starka reaktion mot dem, har den senare av dessa rättigheter kommit att diskuteras hela vägen in i Sagerska palatset där statsministern i förra veckan tog emot ett antal muslimska representanter. Det är ironiskt, har vissa menat, att det är först när koranbränningarna riskerar att förhala Nato-processen som regeringen lyssnar på vad minoritetsrepresentanter sagt i flera år. Röster höjs nu för en översyn av lagstiftningen kring kränkningar av religiösa symboler.

Om vi ska diskutera att återinföra någon form av trosfrid kan det vara intressant att sätta frågan i historisk belysning.

När Gustav Vasa utropade sig till Sveriges kung för 500 år sedan var det inte minst genom reformationens kraft han skulle ena riket. 1593 fastslogs att alla medborgare måste bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran och i 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar” som kom in i landet skulle undervisas ”i vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom”. Det största hotet mot den statslutherska gemenskapen upplevdes dock inte från judar, muslimer eller hedningar – utan från de väckelserörelser som hade börjat sprida sig över Europa. I den svenska regeringsformen fastslogs att religiös enighet var grundvalen för rikets upprätthållande och 1726 förbjöds väckelsemöten utanför kyrkans kontroll.

Men ”blod är endast olja på svärmeriets eld, en fruktsam dagg på hennes åker”, som Erik Johan Stagnelius diktade i dramat ”Martyrerna”. Väckelsen gick att förbjuda bort lika lite som den unga kristendomen i Romarriket. Och under senare halvan av 1700-talet började de svenska religionslagarna luckras upp. Katoliker, kalvinister och snart också judar fick etablera sig i Sverige utan att avsäga sig sin religion och snart fick svenska medborgare rätt att lämna statskyrkan för andra samfund. Att stå utan religion fick man fortfarande inte göra.

Under 1800- och 1900-talen förde frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen en delvis gemensam kamp. Det passade sig inte att en demokratisk stat höll sig med en statskyrka vars läror enligt lag var skyddade mot kritik. Den svenska baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson, landsförvisades 1851 på grund av sin förkunnelse och i slutet av 1800-talet åtalades såväl författaren August Strindberg som socialdemokraten Hjalmar Branting för hädelse. Kraven på religionsfrihet och rätten att fritt kritisera religion ingick i strävan efter demokratiska rättigheter. Men det skulle dröja till 1951 innan svenska medborgare fick full religionsfrihet och ytterligare 20 år innan lagen om trosfrid avvecklades.

Kampen för religionsfrihet och mot trosfrid fördes alltså av marginaliserade grupper. Idag är situationen delvis den omvända. Om lagarna tidigare kunde användas av statskyrkan för att tysta kritiska minoritetsröster höjs nu inte minst muslimska röster för att förbjuda Paludans koranbränningar.

Det är inte svårt att förstå reaktioner mot hur Paludan gång på gång får bränna Koranen. Snarare än som islamkritiska kan hans aktioner uppfattas som rasistiska, som uttryck för att muslimer och andra minoriteter inte har i Sverige att göra. Många drar paralleller till nazisternas bokbål för mindre än 100 år sedan. Ska detta verkligen skyddas av yttrandefriheten?

Kanske är det så att rådande lagstiftning är anpassad efter ett Sverige som inte längre finns och att utsatta grupper behöver starkare skydd. Men om lagen ska revideras bör vi betänka noga vilket framtida Sverige dessa nya lagar ska forma.

De lagar som ger Paludan rätt att bränna Koranen är resultat av en kamp mot vad många upplevde som religiöst envälde i Sverige, ett envälde som diskriminerade religiösa minoriteter och fritänkare. Runtom i Europa ser vi auktoritära krafter som har det gemensamt att de är kritiska till pluralism och nostalgiskt ser tillbaka på en tid utmärkt av större religiös och etnisk enhet. Ofta är det just muslimers religionsfrihet dessa krafter vill begränsa.

Om sekularister och väckelsekristna förr ropade med enad röst för större religionsfrihet, talar idag alltså såväl representanter för religiösa minoriteter som radikalnationalister om begränsningar i religionslagstiftningen. De ena för ett större skydd mot kränkningar, de andra för begränsade rättigheter att praktisera (viss) religion.

Att göra inskränkningar i religionsfriheten eller rätten att kritisera religion kan i längden ge såväl oväntade som ovälkomna resultat, resultat som inte nödvändigtvis gynnar de grupper som efterfrågar dem.