Kvinnor är de nya mansgrisarna och att ställa krav på män är att upprätthålla ett sexistiskt samhälle. Det tycker Expressens Ann-Charlotte Marteus. Hon har bland annat reagerat på min krönika där jag efterlyste fler romantiska gester från män.

Tänk att en så liten ansträngning som att hålla upp en dörr kan uppröra så mycket att män gråter på kultursidorna och kvinnor kallar andra kvinnor för kvinnogrisar och tantslem. 70-talet ringde Marteus och ville ha tillbaka sin sunkiga banderoll. Jämställdhet är inte, till skillnad från vad hon verkar tro, att inte kräva något från en man. Den inställningen är snarare det som upprätthåller patriarkatet och motarbetar andra kvinnor.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, är mer utsatta för våldsbrott i hemmet och förväntas ta ett större ansvar för barnen. För att inte tala om allt det osynliga arbete i köket och på jobbet som oftast faller på kvinnan. Ska vi till råga på allt behöva uppvakta män nu också?

Nej, utan det mest feministiska vi kan göra är att kräva mer av män, istället för att kräva mer av oss själva. Att flera manliga skribenter nu tar kampen för att slippa ansträngningen att öppna en dörr, betala en kaffe, och möjligtvis klä sig anständigt på första dejten är ytterligare ett bevis på att vi måste ställa högre krav. Erik Helmerson på Dagens Nyheter skriver att "antingen tycker kvinnorna att de [män] styr upp för lite eller kontrollerar för mycket.” Men hallå, hur svårt kan det vara att ha lite fingertoppskänsla?

Fler kvinnor utbildar sig medan fler singelmän saknar utbildning i dag. Samtidigt förväntas kvinnor vara omhändertagande, moderliga och kärleksfulla, att ha egenskaper som traditionellt anses vara ”kvinnliga”. Och vi axlar alla dessa rollerna, vi bara gör det. Varför har vi då inte rätt att förvänta oss detsamma av män? Är det för mycket begärt att de behåller vissa gentlemanna-egenskaper och samtidigt behandlar oss som en jämlik partner?

Ann-Charlotte Marteus får gärna Netflix och chilla på sina dejter. Faktiskt så är jag tacksam att kvinnor som hon finns, som kan bilda par med män som tror att det är jämställt och feministiskt att splitta notan och öppna sin egen dörr. För då slipper vi andra göra det. Men samtidigt är det lite sorgligt, för den inställningen gör det fritt fram för män att vara slackers, att dyka upp i mjukisbyxor, eller inte dyka upp alls och skylla på att kvinnan glömde ju att påminna, som om hon vore hans mamma.

Det är dock ironiskt att lyfta fram sig själv som feminist och i samma utandning kalla unga kvinnor för tantslem och kvinnogrisar för att de sätter höga krav på personen de eventuellt ska dela livet med. Ann-Charlotte Marteus anser att det är helt tokigt att män ska behaga kvinnors förväntningar. Men självklart vill vi mötas på samma nivå, och då krävs det att män anstränger sig. Det är att veta sitt värde och att inte nöja sig med det absolut minsta.

Det är alldeles uppenbart vem som förlorar om vi slutar kräva det. Det är kvinnorna.