Annons

Annons

Annons

krönikaÄr romantiken död?

Albin Arrling
Jag njuter av att se alla heteron bråka om vem som tar notan

Text

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Inget tjafs om vem som ska betala för kaffet eller ölen när två män går på dejt.

Bild: Stina Stjernkvist/TT

Annons

”Tack gud jag är homo” sjunger Silvana Imam i sin låt ”För evigt”. Och när debatten rasar om vem som ska hålla upp dörren eller vara först med att langa fram sitt kreditkort på dejten, då ekar de orden i mitt huvud.

Att tillhöra en minoritet är inte alltid en dans på rosor. Jag har vid två tillfällen blivit kallad för glåpord av främlingar på Malmös gator bara för att jag råkade ha lite flamboyanta kläder på mig. Andra sidan av myntet är en berusande frihet.

Per automatik är man som homosexuell man befriad från merparten av majoritetssamhällets könsnormerande bojor. Jag bryr mig väldigt lite om dessa normer för att det finns få eller inga förväntningar på mig att jag ska uppfylla dem. I det utrymmet finns en enorm makt att forma livets spelregler på ett sätt som passar en själv.

Annons

Annons

Därför sitter jag nu med min fiktiva popcornskål och betraktar det dejtningsbråk som utspelar sig i straightvärlden. Lite som när man skamligt och skadeglatt tänker ”fan vad skönt att det där inte är jag” under ett avsnitt av Lyxfällan.

I bögvärlden möts man mer som jämlikar. Jag har aldrig haft en diskussion om vem som ska betala. Eller kanske ännu viktigare: Jag har aldrig gått hem från en dejt och surat ner mig för att en snubbe inte kastade fram sitt Visakort innan jag hann betala min öl.

Det är pragmatiskt och raka puckar. Vi tar varannan runda, den som går först håller självklart upp dörren. Alla andra alternativ är uteslutna – det hade känts befängt.

Självklart finns det spår av heterodiskursen som till min stora irritation smyger sig in bland bögar. Tanken att vilken roll man föredrar i sängen, top eller bottom för den oinvigde, skulle ha bäring på ens personlighet i övrigt gör mig fullständigt galen. Varför finns detta behov att ständigt rollbesätta par där en SKA spela undergiven och en SKA spela dominerande?

Det är i slutändan ett tankegods som begränsar och sätter tydliga ramar för hur man förväntas vara. Och det borde få hela kroppen att klia på vem som helst.

Mitt råd är kort och gott: låt straightvärlden behålla sin sunkiga typecasting i relationer och ta ett djupt andetag av frihetens friska luft. Poppa popcornen och låt dem hålla på bäst de vill.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan