Att hitta statistik på vad som byggs i Sverige är tämligen enkelt, men när det kommer till rivningar går det inte att få tag på någon samlad information.

Många är de som förfasar sig över tidigare generationers rivningshysteri. Men även idag rivs fullt fungerande byggnader i allt högre takt.

På 1960- och 70-talet motiverade myndigheterna den omfattande rivningen av bostäder med hänvisning till dålig standard, som till exempel bristande dagsljus och utedass. Nu försvinner funktionsdugliga kontorshus för att fastighetsägare anser att de är för mörka och takhöjden för låg. Historien upprepar sig och oåterkalleliga misstag sker.

Byggnader och den miljö som finns runt dem är ett av de tydligaste inslagen i människors gemensamma historia. I Sverige visar byggnader den förflyttning som skedde från fattigt bondesamhälle till modern välfärd.

De omfattande rivningar som sker i dagens Sverige visar vår tids syn på resurser; ett slit- och slängsamhälle med ett slöseri som aldrig verkar ta slut.

Enligt Boverket står byggbranschen för 21 procent av växthusgasutsläppen, 34 procent av energianvändningen och 40 procent av avfallet i Sverige. Trots akuta utmaningar som klimatkris, resursknapphet och förlust av biologisk mångfald fortsätter byggbranschen i stor utsträckning att riva och bygga nytt, istället för att använda sådant som redan är byggt.

Nyproduktion i trä, ”klimatsmart” betong eller fossilfritt stål gör att banker, säljare och köpare kan kalla byggnader “hållbara”. Men alla missar det viktigaste: att det mest hållbara är att ta hand om sådant som redan finns.

Genom den storskaliga rivning som pågår överallt i Sverige sker ett enormt slöseri. När byggnaderna uppfördes innebar det omfattande utsläpp, att naturresurser användes och att tusentals arbetstimmar lades ner. Oproportionerligt många av de byggnader som rivs är bara mellan 30 och 50 år.

Trots kunskap om och oro för klimatkrisen protesterar få människor när “fula” hus från 1980-talet rivs. Gemene man vill ha nytt och fräscht, eller gammalt och charmigt. Det kan vara svårt att uppskatta arkitektur som ligger för nära i tid, men den svenska byggbranschen står för lika stora utsläpp som biltrafiken, så nog borde fler protestera.

Svensk lagstiftning och politik premierar nyproduktion istället för att byggnader byggs om, något som syns i alltifrån utformning av momsregler, rot-avdrag och krav på nybyggnadsstandard vid ombyggnation.

För drygt ett år sedan infördes en lag om klimatdeklaration för nybyggen. Men lagen tar inte hänsyn till sådant som sker vid en rivning, något som gör att tidigare utsläpp och resursslöseri inte räknas, trots att det belastar både klimat och miljö.

En del av det som rivs idag har kommunerna klassat som kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Plan- och bygglagen reglerar att särskilt värdefull bebyggelse inte får förvanskas. Men rivning av en hel byggnad betraktas inte som förvanskning. Efter rivningen finns det ju ingen förvanskad byggnad kvar.

Landets kommuner är frikostliga med rivningslov, utan hänsyn till de ändliga resurser som därmed förvandlas till avfall.

Enligt Boverket har mängden byggavfall i Sverige ökat flera år i rad. Totalt uppkom 14,2 miljoner ton avfall från byggsektorn under 2020. Det är en ökning med 16 procent jämfört med 2018 och 55 procent jämfört med 2014. 

Landets rikspolitiker måste se över lagstiftningen och göra så att det blir både enklare och billigare att bevara än att riva och bygga nytt.

Såväl politiker som allmänheten behöver se till att rivningarna stoppas och skyddet för befintliga byggnader stärks – oavsett om de anses vara fina eller fula.

En stad utvecklas och förändras ständigt, men att göra det genom storskalig rivning för kortsiktig ekonomisk vinning är inte vägen framåt. Byggbranschen kan inte nå långsiktig hållbarhet i en värld med ändliga resurser genom evig tillväxt och rivning av funktionella hus.

En stad blir långsiktigt hållbar om alla inblandade utgår från byggnader som redan finns, anpassar dem varsamt efter dagens behov, och sparar dem för framtida möjligheter.

Den befintliga bebyggelsen är inte fri från utmaningar, men i en tid av klimatkris har Sverige inte råd att riva mer, utan måste använda kreativitet och hitta nya lösningar. Vi är många som vill göra det.

Det är dags att vakna och uppmärksamma det som sker. Alla kan bli medlem i en organisation som jobbar med att hejda rivningsraseriet och påverka politiker för förändring i lagstiftningen.

SKRIBENTERNA

Anna-Karin Nilsson, styrgruppsmedlem i nätverket Architects Climate Action Network (ACAN Sverige)

Lisa Kihlström, aktiv i ACAN Sverige

Gustav Martner, head of creative för Greenpeace Nordic

Stephan Fickler, verksamhetsledare för Svenska byggnadsvårdsföreningen

Alfred Skogberg, ordförande i föreningen Renoveringsraseriet

Gustav Bergström, generalsekreterare i föreningen Renoveringsraseriet

Filip Laurits, ordförande i föreningen FASA

Robin Rushdi Al-Sálehi, grundare av lokaldelningsplattformen Vakansa

Peter Ullstad, vd för arkitektkontoret Codesign

Karin Löfgren, hållbarhets- och träbyggnadsstrateg på arkitektkontoret AIX arkitekter

Catharina Högstedt, initiativtagare till Upprop Nitrolack

Annika Lindberg, företrädare för arkitektkontoret Juta arkitekter

Lone-Pia Bach, vd för arkitektkontoret Bach arkitekter

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.