Kalle Kniivilä är författare och reporter på tidningen. ”Landet som vaknade” är hans senaste bok. Den tar avstamp på Arena Lviv för att låta ukrainska internflyktingar berätta om sina egna liv, landets utveckling under trettio år av självständighet, och om varför Ukraina inte är Ryssland.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Ett rymdskepp har landat i utkanten av Lviv i västra Ukraina. Den massiva, futuristiska konstruktionen i grå metall med oregelbundna former verkar beredd att lyfta när som helst, men den har fastnat här i duggregnet tillsammans med sina hundratals passagerare på väg från en verklighet till en annan, från tiden före den 24 februari till en okänd framtid.

Arena Lviv byggdes för en annan värld. Arkitekter från Wien och Lviv planerade den för Europamästerskapet i fotboll 2012, som Ukraina arrangerade tillsammans med Polen. Läktarna har plats för 35 000 åskådare. Nu gapar de tomma. Det är krig. En gul banderoll med svarta bokstäver vid grinden berättar var vi är: ”Stödcentrum för internflyktingar”.

Innanför grinden står ett stort, vitt kupoltält av en typ som kan ses i krisområden världen över. Här sitter volontärerna som tar emot nyanlända och håller koll så inga obehöriga tar sig in på området. De boende har alla ett armband med färgkod som visar var de har sin säng, när det är dags för dem att äta och när de får använda duschrummen.

De enkla sängarna ligger i långa rader i det som en gång var en stor, fin restaurang för välbemedlade fotbollsfantaster. Bakom den långa bardisken ligger högar med extrafiltar och lakan, jätteflaskor med dricksvatten till vattenautomaterna och en låda med barnböcker. Tv-skärmarna som förr i världen visade den pågående matchen är nu svarta – förutom en. Där kan man se kartan över flyglarm i hela Ukraina. Just nu är det lugnt, bara det östligaste länet, Luhansk, lyser rött, som det alltid gör – hela länet är ockuperat av Ryssland.

Eftersom jag ska övernatta på förläggningen registreras jag på samma sätt som alla andra. Volontärer från fotbollsklubben Sjachtar från det ockuperade Donetsk antecknar mina passuppgifter.

I utbyte mot min underskrift får jag lakan, en badhandduk och en kupong som jag i matsalen kan byta ut mot en plasttallrik, en mugg och bestick. Dem ska jag själv hålla reda på och diska efter måltiden. På handleden får jag ett orange band med numret på min sovplats. Den orangea färgen betyder att jag kan äta frukost i matsalen klockan nio, lunch klockan 14.20 och kvällsmat klockan 18.00. Tystnad ska råda efter klockan 23.00.

Nu mitt på dagen är de andra sängarna i sovsalen bäddade, och de flesta som bor här är någon annanstans.

Julia Sjatochina är den som har koll på allt – men hon är också själv krigsflykting. Hon är anställd av fotbollsklubben Sjachtar som varit på flykt sedan 2014. Just nu är detta klubbens hemma-arena – för andra gången.

– När kriget började i vår region 2014 så var vi tvungna att evakuera alla spelare och medarbetare till Lviv. Då kom vi hit till den här arenan och spelade våra hemmamatcher här.

Efter en period i Lviv flyttade Sjachtar sina hemmamatcher tillbaka till östra Ukraina, till landets näst största stad Charkiv. Senare flyttade klubben till huvudstaden Kiev, men det blev ohållbart att stanna där när Ryssland anföll i februari 2022, säger Julia Sjatochina.

– Där kom kriget i fatt oss och folk började evakueras från Kiev till olika ställen. En del av vårt lag åkte till Lviv helt enkelt för att rädda sig undan. När vi väl kom till Lviv så var vår första tanke att vår hjälp kanske behövs här.

I början av kriget var det tusentals flyktingar som dagligen anlände till Lviv från de delar av landet som var under direkt angrepp – däribland från huvudstaden Kiev. Många tog sig omedelbart vidare mot Polen, men andra ville inte lämna landet, eller hade ännu inte bestämt vad de skulle göra.

Tanken med Sjachtars härbärge på arenan är att ge människor på flykt en möjlighet att samla sig och känna att de nu är i säkerhet, säger Julia Sjatochina.

– Därför är det viktigt att allt är välordnat. Det är mycket folk här, de kommer från konfliktområdet, de har genomgått olika tragedier och sörjer sina förluster. Vi hjälper dem att komma till sans och ger dem psykologisk hjälp. Men det viktigaste är att de här har tak över huvudet och tre varma måltider om dagen. Här kan de få ro och förstå att det värsta är över, de får möjlighet att planera vidare.

Inga nyhetssändningar visas på arenans tv-skärmar – var och en får själv bestämma hur nära man följer krigshändelserna. Det trådlösa nätverket i sovsalen är öppet för alla och heter fortfarande Arena Business – före kriget var det mest affärskunder som bokade de dyra platserna i anslutning till restaurangvåningen.

Men hur man än skulle vilja går det inte att helt utestänga kriget. När flyglarmet går och kartan på tv-skärmen lyser rött måste alla skynda sig ner i källaren, där stolarna står i långa rader. Ibland är larmet över på en kvart eller en halvtimme, men vid en omfattande rysk attack, när det är svårt att i förväg veta vilken del av Ukraina som är målet för dagen, kan det bli många långa timmar i källaren.

24-åriga Anna från Nikopol bor med sina två små barn en våning upp från den stora sovsalen, i en loge med glasvägg mot fotbolls- planen. Småbarnsfamiljer har fått ta över lyxlogerna. Gräset på planen lyser grönt. På motsatt sida täcks en stor del av sittplatserna av en ukrainsk flagga i jätteformat – den får ersätta publiken när Sjachtar spelar på hemmaplan. Seriespelen fortsätter, men åskådare på plats tillåts inte så länge kriget pågår. På matchdagar måste även de boende lämna arenan, fast det gör inte så mycket, eftersom matcherna nu spelas på dagtid.

Dessutom är Anna inte intresserad av fotboll. Hon är mest intresserad av att få komma hem till Nikopol igen. I väntan på det hoppas hon att hon, hennes man och de två barnen kan få tillfällig bostad i en containerby som byggts upp för internflyktingar i närheten. Hennes man har redan hittat jobb hos en köttgrossist i Lviv, samma slags jobb som han hade i Nikopol. Men riktigt bra blir det ändå först när ryssarna slutat skjuta på hennes hemstad och åkt hem, säger hon.

– Man kan ju gå ut här, promenera och försöka få lite avstånd till problemen, till kriget. Men jag vill promenera hemma i Nikopol. Precis innan vi flydde var jag och min man på promenad. Då började de skjuta mot Nikopol med raketartilleri. Barnen var hemma med farmor. Vad händer med barnen om de träffar oss, tänkte jag, hur ska de klara sig utan mig? Jag fick panik. Ett par dagar efter det åkte vi, vi stod inte ut.

Klockan 18.00 är det dags för kvällsmat för alla med orangea armband. Bakom disken står Oksana från Mariupol. Hon är i övre medelåldern och har arbetat en stor del av sitt liv på ett litet kafé.

Nu jobbar hon som volontär i arenans matsal enligt samma schema: två dagar jobb, två dagar ledigt. Hon har bott här i tre månader men hoppas snart kunna ta sig vidare med sin vuxne son som behöver ständig omsorg efter en bilolycka för några år sedan. På grund av sonen hade hon svårt att fly från Mariupol, trots att staden höll på att bombas sönder och samman. Dessutom ville hon inte lämna sina gamla föräldrar.

– Den 24 februari vaknade vi tidigt på morgonen av att väggarna skakade i hela staden. Vår stadsdel drabbades direkt först lite senare på våren, då sköt de på allt de kunde.

Det var krigare från separatistrepubliken DNR som kom först, säger Oksana. DNR och LNR, ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk, skapades av de ryskledda separatisterna våren 2014 i östra Ukraina. Enligt ukrainsk lagstiftning är de terrororganisationer. Republikerna har bara erkänts av Ryssland, som senare under 2022 annekterade dem.

– När de dök upp i vår stadsdel fick vi inte komma upp från källaren på två dygn. Alla tvingades ner dit. Vi fick inte komma upp för att hämta vatten, inte för att värma mat, inte något. Och framför våra ögon sköt de på grannhuset i två dagar. Huset brann i två dagar, det var människor där inne som brann levande.

När separatisterna intagit stadsdelen började de gå runt i husen och leta efter folk som de ogillade, berättar hon. Själv behövde hon förutom sonen även ta hand om sin far som skadades när han gick ut i trädgården för att laga mat över öppen eld.

– Jag bor nära mina föräldrar, det är sju minuter till fots. Jag bor i lägenhet och de bor i eget hus. När jag tittade ut genom fönstret såg jag att det var många explosioner nära dem. Jag sprang dit och såg att far hade träffats av granatsplitter på ryggen.

Det fanns ingen möjlighet att få läkarhjälp. Det långa såret hade egentligen behövt sys, säger Oksana.

– Men det kunde jag inte göra själv. Jag drog ihop såret, höll med ena handen och rengjorde med andra. Sedan lyckades jag tejpa ihop det, som en liten rulle. Men det var svårt att göra på en människa som bara väger femtio kilo. Mina föräldrar hade magrat väldigt, och de är ju i åttioårsåldern. Vi åt bara bovete, det var det enda vi hade på lager.

Oksana ville inte ens försöka lämna staden innan hon var säker på att hennes far skulle klara sig, att såret hade läkt ordentligt. Hon tillbringade tre månader i Mariupol utan el, vatten och gas. Ibland var det femton grader kallt.

– Vi lagade mat på gatan, försökte hitta ved. Tack, killar, för att ni skjuter, sade vi, för då faller det i alla fall lite grenar på gatan. Det är svårt att få loss dem med såg och yxa i frosten, men när det kommer en granat så flyger det grenar och träd faller till marken. Då är det i alla fall lättare att såga sönder dem. Det var vad vi sysslade med.

Hämta vatten skulle man helst göra före klockan sex på morgonen, innan beskjutningen började på allvar, säger Oksana.

– Efter sex började de med flygbomber och granater. Prickskyttarna var också flitiga. Inte alla som gick för att hämta vatten kom tillbaka, en del blev liggande där.

Oksanas dotter och hennes barn lyckades lämna Mariupol i ett tidigt skede och fick skydd i Tyskland. Resan dit tog tre veckor. Oksana själv åkte med sin son först i början av juni, när hon äntligen hittat en läkare som kunde titta till hennes far.

Det minst farliga sättet att ta sig ur den sönderskjutna staden hade varit att låta sig evakueras till Ryssland, och det är också vad många har gjort. Men Oksana lyckades ta sig till regeringskontrollerat område i Ukraina med hjälp av volontärer.

– Vi såg en minibuss med en lapp där det stod att de tar folk till Berdjansk, gick fram och pratade med dem. De kunde vägarna och körde ut ur staden förbi alla vägspärrar. Till Berdjansk kom vi utan problem. Sedan därifrån till Zaporizjzja var det många vägspärrar, först ryssar, sedan ukrainare.

Zaporizjzja ligger i centrala Ukraina, ett par mil från frontlinjen. Därifrån tog Oksana och hennes son sig hit till Lviv för att försöka ordna resehandlingar, och nu står hon alltså i matsalen och delar ut kvällsmat till alla med orange armband. Dagens rätt är fläsk och potatis och sallad. Till efterrätt får man chokladkex och kaffe eller te.

Oksana vill åka tillbaka till Mariupol, men först när Ukraina återtagit staden, säger hon. Hennes föräldrar är kvar där och försöker få sitt hus i ordning.

– Min far ringer någon gång i veckan över Telegram. Ibland lyckas vi prata i tio minuter, ibland två minuter. Sedan försvinner kontakten. I mitt hus har en trappuppgång rasat från fjärde våning- en och neråt. I min lägenhet är allt utblåst, inte ens mellanväggarna är kvar. Det enda jag har där nu är en gammal soffa och toastolen.

En annan som lyckats ta sig till Lviv från det totalförstörda Mariupol är Eduard. Han är 44 år gammal och sedan länge anställd av fotbollsklubben Sjachtar. Nu jobbar han på boendet, tidigare var han ansvarig för ett idrottsprojekt i Mariupol. Efter tre veckor under bombardemang lyckades familjen ta sig ut från den omringade staden. Hans fru och femåriga dotter är nu i säkerhet i Kroatien.

– Det är otroligt att vi lyckades ta oss hit. Vi bodde femtio meter från teatern som bombades, men vi åkte dagen innan det hände. Dessförinnan satt vi tre veckor i källaren.

När kriget började tänkte Eduard först att det kanske inte skulle bli så farligt.

– Det var en bekant som ringde och väckte oss, han sade att kriget hade börjat, att vi skulle ta och fly hela familjen. Men jag var inte så rädd, jag är van vid kriget från tiden då vi bodde i Donetsk. Och vart ska vi åka, tänkte jag, vi hade ju köpt en lägenhet i Mariupol. Vi hade ström, vi tittade på tv där de visade hur raketer föll i Kiev. ”Vi kan väl stanna här, de skjuter överallt”, sade jag till min fru.

Borgmästaren i Mariupol meddelade att allt var under kontroll, det fanns ingen anledning till panik, försvaret var starkt. Men efteråt visade det sig att borgmästaren då redan hade flytt, och tre dagar senare var staden helt omringad.

– Nästa dag försvann strömmen. Jag hann precis lämna blod på sjukhuset, många gick dit för att hjälpa vår militär. Sedan försvann internet och telefonförbindelser. Uppvärmningen slutade fungera, det blev kallt. Några dagar senare försvann även gasen. Jag försökte hjälpa till som volontär, men snart blev det omöjligt att göra något och vi flyttade ner i skyddsrummet.

Eduard visar bilder från källaren på sin mobil. Det är mörkt, det enda ljuset kommer från en liten batteridriven lampa på väggen. Barnkläder hänger på tork på ett snöre nära taket. I bakgrunden skymtar människor som sitter på golvet. Alla har ytterkläder på sig.

Tre veckor senare uppstod en möjlighet att lämna Mariupol, när en så kallad grön korridor för evakuering öppnades.

– Innan hade vi försökt två gånger utan framgång. Vi packade allt i bilen, men vi åkte inte första dagen då de kungjorde korridoren, för jag hade sett i Donetsk hur det går till med sådana korridorer mitt i stridshandlingar. Man ska inte åka första dagen, för då skjuter de. Och de som åkte första dagen, de blev beskjutna.

Andra dagen var det oklart om det ens fanns någon korridor, men Eduard hittade en volontär som precis hade kommit från grannstaden Berdjansk.

– Det samlades en kolonn och vi körde efter honom. Vi körde igenom elva ryska vägspärrar innan vi kom in på regeringskontrollerat territorium. Vi var sex personer i bilen, för vi tog med en annan familj med ett litet barn. Kanske var det på grund av barnen som de inte ställde så många frågor till oss.

En gång var det ändå nära ögat, säger Eduard.

– Det kokade över för mig vid en vägspärr i Berdjansk. En soldat sade att jag skulle stänga bilfönstret så det inte blir kallt för barnen. Jag var lite instabil efter allt vi gått igenom, och jag började skrika på soldaten, att vi gått hungriga och suttit en månad i ett kallt skyddsrum utan att kunna tvätta oss. Vad är det ni håller på med, ni är ju värre än fascister!

Eduards fru var övertygad om att han skulle bli skjuten på fläcken.

– Jag tvingades stiga ur bilen, de förde mig åt sidan och omringade mig. Sedan kom det fram en som sade att jag skulle ta det lugnt, att de var mobiliserade killar som bara följde sina order. Visst, sade jag, följ era order. Och de lät mig gå. Men en kompis till mig som åkte utan familj, honom petade de på med knivar innan de lät honom gå.

På den ukrainska sidan var det inte lika stressigt.

– Det tog bara fem minuter. De ukrainska killarna var jättebra. De fotade av passen, och så frågade de om vi har bekanta i Ryssland och om vi i så fall har kontakt med dem. Bekanta har vi så klart, men ni fattar ju, det är ju krig, sade jag. När jag sade att vi gärna ville till stan och hinna till hotellet innan det blev utegångsförbud sade de att det bara var att köra. Och om någon stoppade oss så skulle vi säga att vi precis kommit från Mariupol. Fast det fattar alla ändå, sade jag, vi var ju helt grå av smuts och vi stank.

Fotbollsklubben Sjachtar hade bokat rum på ett fint hotell vid huvudgatan i Zaporizjzja för Eduards familj. Det första han frågade när han kom fram till receptionen var: ”Har ni bröd?”

– De sade att de hade bröd och en massa annat också. Men först gick vi upp på rummet och tvättade oss. Mitt i natten lagade de middag åt oss, trots att restaurangen redan borde ha stängt. Vi satte oss, åt borsjtj och drack till och med öl, trots att det fortfarande var alkoholförbud. Det var så otroligt gott och vi kände oss så lyckliga när vi lade oss i sängen för att sova. Klockan fem på morgonen väcktes vi av att en Iskanderrobot slog ner vid stationen.

Från Zaporizjzja åkte familjen först till Truskavets, sju mil sydväst om Lviv, där Eduards bror bor. Sedan skickade han dottern och frun till Kroatien och började jobba på Arena Lviv.

– De är kvar i Kroatien. De tänkte komma tillbaka, men jag sade att de skulle hålla sig i säkerhet. Jag hoppas att det här snart ordnar sig på ett eller annat sätt, men jag vill inte att de ska dödas i en kärnvapenexplosion. Det räcker om det händer mig. Jag är inte rädd, jag tänker inte fly, och om vi förlorar kriget så dör vi alla. Men familjen måste leva vidare. Om det blir bra så kommer de tillbaka, så bygger vi upp landet igen.

Det har blivit kväll och Eduards pass är snart slut. De boende som varit ute har börjat återvända. I ena änden av sovsalen springer glada småbarn fram och tillbaka med kuddar i famnen. Deras kompisar skjuter med minipilbåge på en liten plastkägla som står på golvet. När någon träffar hörs applåder. I hallen utanför toaletterna har tonåringar satt sig i ring på golvet för att spela kort. I sovsalen hörs lågmält mummel på ryska om de senaste krigsnyheterna. En äldre man frågar två kvinnliga grannar om någon av dem har användning för en blå jacka han fått.

– Den är fin, men den är för liten för mig.

En annan man ställer sig vid ett vägguttag för att ladda sin mobil och lyssnar samtidigt på en nyhetssändning på ryska om vad ryska FN-ambassadören sagt. I morgon förväntas Putin meddela att fyra ukrainska regioner inte längre tillhör Ukraina utan har blivit en del av Ryssland.

På balkongen en trappa upp har några boende hittat lugna vrår där de kan prata i telefon, läsa och skriva. Det börjar bli mörkt, belysningen är dämpad, men här och där syns små öar av ljus kring läslampor. Vid ett litet bord intill väggen sitter en far med sin son som är i tioårsåldern, de är insjunkna i en lång diskussion. Det verkar handla om en skoluppgift.

Många går runt i bekväma träningskläder, precis som man gör på nattåg i Ukraina. Stämningen är som i en liggvagn som precis satts i rörelse: i morgon är vi förhoppningsvis någon annanstans, men vi får samsas om det här utrymmet nu och göra det bästa av situationen. Nattåget har dock en tidtabell och en bestämd sluthållplats. Den här farkosten är på väg till en ny framtid som ingen ännu känner till.

Klockan elva dämpas belysningen ytterligare, det är dags att sova. Det tar en stund innan alla barn lugnat ner sig, men tio minuter senare råder nästan total tystnad. Någon snarkar redan, någon annan hostar till kort. Det finns något lugnande i att sova i samma sal med hundra andra människor som andas lugnt och stilla och anstränger sig att inte störa de andra. Jourhavande volontärer från Sjachtar ser till att inget ont händer oss. Lakanen är nytvättade. Det är svårt att hålla ögonen öppna.

Mitt i natten är det en man som skriker till. Det är ett dovt, dämpat ljud, orden går inte att urskilja. En ond dröm. Men snart är det tyst igen. Han sover lika lugnt som hundra andra ukrainare runt honom. Kanske drömmer de om gamla tider.