Jag läser en artikel i Sydsvenskan. ”Kött är bannlyst – alla Malmö stads konferenser blir vegetariska”. Där porträtteras en individ som sörjer den förlorade representationsbiffen.

Jag brukar känna sorg efter det som förlorats men nu känner jag hopplöshet inför den alltför långsamma klimatomställningens motlut, när köttfria förmånsluncher beskrivs som vegetarian- och vegantalibaners kränkning. Trots att sambandet mellan mat och klimat är välbelagt och att en enskild person berörs vid några enstaka måltider.

Men, artikeln spelar in i undervisningen om vad socialt arbete kan vara när det inte endast gäller social hållbarhet utan även ekologisk hållbarhet. Drivna och motiverade kläcker studenterna en rad idéer och rör sig fritt över världen, i staden, åtgärdsnivåer och tankar om, som en sa ”hur livet och jorden hänger ihop”.

Studenterna har inte endast traditionella målgrupper i åtanke utan även oss med en livsstil med stora anspråk på energi och resurser. De resonerar om hur begreppet välfärd kan omvärderas, hur konsumtion är identitet, om behov, begär och matsvinn. När vi ser att drygt hälften av genomsnittspersonens fotavtryck i Sverige utgörs av offentlig konsumtion ställs frågor om vad offentliga medel går till.

Efteråt läser jag igen. Vad artikeln även säger är att en stad kan vara drivande i klimatomställningen. Den är möjliggörare med muskler. Det är detta jag vill läsa om.

Jag vill läsa om hur stadens miljöprogram och vetenskapligt förankrade klimatmål sätts i arbete. Om samverkan på kors och tvärs inte minst med civilsamhället, om de ekosociala initiativen och om Malmöbornas engagemang.

Låt läsare ta del av små och stora bidrag till minskad klimatpåverkan, om alla som är beredda att, som en student sa, vända den kritiska blicken mot sig själv och ”ta en för laget”.

En rödbetswrap i taget.

Carin Cuadra är professor i socialt arbete vid Malmö universitet och verksam vid Institutet för hållbar stadsutveckling (ISU).