Rebecca Selberg är docent i sociologi och genusvetenskap vid Lunds universitet.

Åtminstone sedan Karl Marx skrev ”allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras” har det funnits en kritik mot att kapitalismen kommersialiserar det djupast mänskliga. I enlighet med denna kritik har dejtingapparna påståtts skapa en marknad av människors längtan, anklagats för att driva fram en slit-och-släng-mentalitet på intimitetens område. Sociologen Eva Illouz, som varit en framträdande kritiker, har konstaterat att kapitalismen gjort erotiken allt mer konsumistisk. Hur människor blir förälskade, vad som attraherar dem eller gör dem tända – vem kan förklara det? Marie Bergström, även hon sociolog och verksam vid universitetet Sciences Po i Paris, gör i sin bok ”Kärlekens nya lagar” (utkommer på Fri tanke i april) följande observation: En viktig kritik mot dejtingapparna är att de slår mynt av kärleken och attraktionen – gör förälskelsen säljbar, förytligar och förtingligar den.

Den digitala dejtingmarknaden förvandlar alltså romansen till något instrumentellt och transaktionellt, förfular därmed det magiska, oförklarliga, ödesmättade i kärleken. Men, konstaterar hon, kritiken är inte ny. Samma saker som nu sägs om dejtingappar sades om äktenskapsannonserna när de började dyka upp under 1800-talet: att de skapade en ”äktenskapsmarknad”, kränkte det heliga i förbundet mellan två människor. Kritiken mot kärlekskommersen har alltså funnits i 150 år, och har sett ut ungefär på samma sätt under hela den tiden. ”Kommodifieringen”, alltså skapandet av kommersiell kontaktförmedling där romantiken görs till en vara, sades då som nu utmana äktenskapet som institution, leda till sexuell normupplösning, och förfula samhället och människan genom att föra in ekonomiska intressen mellan två bankande hjärtan.

Problemet är, menar Bergström, att äktenskap trots allt ofta är en fråga om pengar, ägande och arv, även om vi sällan talar om det öppet. Under 1800-talet gifte sig människor inom sin klass, och detsamma gäller i hög grad idag. Kritiken mot äktenskapsannonserna under 1800-talet handlade nog därför inte så mycket om den socioekonomiska grunden för äktenskapet i sig, utan att annonserna kom att synliggöra detta materiella fundament. Den som skickade in en äktenskapsannons till en tidning under 1800-talet, eller svarade på en kontaktannons under 1900-talet, eller för den delen skapade en profil på Tinder under 2000-talet, alstrade alltså inte de ekonomiska och materiella hänsynstagandena som alltid svävat runt partnerval; de bara bidrog till att lägga dem i öppen dager. Den samtida kärleks- och intimitetskrisen visar sig i själva verket vara mer eller mindre permanent.

Den som hävdar att kommersen hotar romantiken avslöjar nog varken ett nytt eller verkligt hot – snarare bidrar den till att bekräfta normerna kring vad kärlek borde vara, men sällan är: en magisk grej som bara drabbar folk, och som är blind för sådant som utbildningsstatus och boendestandard.

Illouz och de andra har rätt i att apparna slår mynt av vår kärlekslängtan. Men det är alltså inte kommersialiseringen som är det nya, skriver Bergström. Det är privatiseringen. Att sköta sina romantiska kontakter digitalt innebär att ens sociala nätverk inte behöver blandas in. Man slipper flirta med grannarna, med arbetskamraterna eller kompisens kusin. Det privata flirtandet, det som sker på appen, kan hemlighållas och innebär lägre risk för sociala katastrofer. Privatiseringen följer en bredare trend i samhället, där vi i allt mindre utsträckning sköter våra kontakter utomhus. Vi socialiserar inte på gator och torg, inte ens på krogen. Umgänget sköts i hemmet, med människor vi känner social (men inte nödvändigtvis geografisk) närhet med.

Privatiseringen, menar Bergström, innebär inte normupplösning. Tvärtom, kvinnor på dejtingappar måste fortfarande undvika att framstå som alltför sexuellt tillgängliga. En skillnad är möjligen att också män måste förhålla sig till sådana normer – också de måste utsätta sig för andras bedömande blickar, det som feminister kallar ”the male gaze”. Och så måste de klara av att bli bortvalda, vilket inte minst unga män blir. Bergströms data, som bygger på såväl stora enkätundersökningar som ett dejtingföretags så kallade metadata och djupintervjuer, visar att unga kvinnor vill ha mogna män vilket försätter unga killar – särskilt unga arbetarklasskillar på landsbygden – i ett underläge. Män vill ha yngre kvinnor, vilket i sin tur försätter äldre arbetarklasskvinnor i ett liknande underläge. Å andra sidan är just äldre arbetarklasskvinnor mer nöjda än andra grupper med att vara singlar, trots att det förstärker deras ekonomiska utsatthet.

”Kärlekens nya lagar” visar vad sociologisk forskning på stabil empirisk grund kan göra: utmana våra antaganden om hur mänskliga relationer ser ut och förändras. Och den som läser boken blir möjligen förvånad över slutsatserna. Dejtingapparna är ett tecken i tiden, men inte på kommersialiseringen av kärlek, utan på kärleksjaktens något ökade avskiljning från vårt övriga umgänge. I det finns en viss frihet, åtminstone för vissa och åtminstone ibland. Men, påminner Bergström, vi ska vara försiktiga med att överdriva Tinders samhälleliga betydelse. Fler än någonsin dejtar via nätet, men det stora flertalet gör det inte. Många träffar numera sina kärlekar genom en app, men de flesta gör det inte – partnerskapet formas fortfarande oftast under studietiden, på jobbet, via vänner och familj. Är då dejtingapparna bra eller dåliga? Bergström svarar som en äkta sociolog: det beror helt enkelt på. Och det är nog det mest tänkvärda någon sagt om saken hittills.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!