Carsten Jensen är författare.

Under Balkankrigen på 1990-talet såg jag lemlästade lik ligga i en lång rad i ett kapell. Jag glömmer aldrig synen av deras förvridna ansikten. Det var i Kroatien.

I Bosnien besökte jag ett bårhus där man förvarade 4 000 offer från massakern i Srbrenica i liksäckar. Rättsantropologer försökte identifiera de döda så att de skulle kunna få namn på sina gravstenar. Jag glömmer aldrig den sötaktiga lukten av lik.

I Kosovo besökte jag ett museum som inrättats till minne av de 1134 barn som mördades under den serbiska terrorkampanjen i slutet av 1990-talet. Jag glömmer aldrig de små kläder som hade hittats i massgravar och som barnens föräldrar hade tvättat och lagat.

Nu sker det igen. Rysslands terrorkrig mot den ukrainska civilbefolkningen bara fortsätter.

Ryssland annekterade den nordvästra delen av Georgien 2008. I en intervju med den danska tidningen Dagbladet Information varnade jag för att detta bara var början: ”Energinarkomanen Europa måste genast avbryta sitt missbruk och gå på avvänjning. Vi kan inte längre vara beroende av Ryssland”, sa jag. ”Att visa svaghet och eftergivenhet gentemot ett land som Ryssland ger bara näring till ryska stormaktsfantasier. Georgien kan mycket väl vara en generalrepetition inför liknande styrkedemonstrationer mot Ukraina”.

I slutet av intervjun drog jag slutsatsen att Ukraina borde välkomnas in i både EU och Nato. Bara så kunde katastrofen förhindras.

Fjorton år senare var jag in i det sista helt övertygad om att Putin inte skulle invadera Ukraina.

Det intressanta med detta är inte om jag hade profetiska förmågor eller ej under den där intervjun. Det intressanta är hur jag kunde glömma min egen analys. Och den trista insikten rör oss alla: Vi är så dåliga på att lära oss av historien. Vi föredrar glömskan framför en obehaglig klarsyn.

Om vi då hade välkomnat Ukraina in i EU och Nato hade invasionen aldrig skett. Det är jag fortfarande övertygad om.

När kalla kriget tog slut uppfylldes vi av en dimmig idé om att globaliseringen och dess motor marknadsekonomin skulle förena världen. Det motsatta blev fallet. Med USA i spetsen angrep Väst om och om igen länder i Mellanöstern och Nordafrika. Förblindade av våra egna överlägsenhetskänslor trodde vi aldrig att något land i vår egen inflytelsesfär skulle kunna bli invaderat.

Trots enorma förluster intensifieras nu den ryska krigsinsatsen. Civila beskjuts utan urskiljning, källare i de ockuperade orterna görs om till tortyrkammare, museer och historiska byggnader förstörs eller plundras, konstnärer och intellektuella jagas. Den framtid som Ukrainas befolkning erbjuds av den ryska terrorregimen är att försöka överleva från dag till dag i sönderskjutna, mörklagda ruinstäder.

Om den fullskaliga invasionen av Ukraina ska sammanfattas är det framförallt så: som ett terrorkrig mot civilbefolkningen. Ett krig som förs med alla de metoder och alla de vapen som hundra år av krigshistoria har frambringat.

Från dag ett har Putin hotat med att använda kärnvapen om krigslyckan skulle gå honom emot, eller om främmande makt – det vill säga Nato – blandar sig i kriget. Under det kalla kriget varnade de båda supermakterna varandra: om ni kränker våra gränser utlöser vi ett kärnvapenkrig. Nu heter det istället: om vi inte får lov att kränka era gränser utlöser vi ett kärnvapenkrig. Ömsesidig avskräckning, hotet om ömsesidig förstörelse, utgjorde kärnan i den så kallade terrorbalansen – och den fungerade: kärnvapenkriget kom aldrig. Men nu har den ersatts av ensidig avskräckning. Det är en historisk ny utmaning, något som världen aldrig tidigare har sett. Inte ens under det kalla krigets hetaste stunder.

Är Putins kärnvapenhot på riktigt? Det vet vi inte, men om vi tror att det är allvarligt menat kan Europa lika gärna lägga sig platt, vi kan ju aldrig veta vilken form av motstånd som plötsligt kommer att få hans lampor att blinka rött. Om vi istället tror att Putins hot är tomma och väljer att trappa upp vårt motstånd mot den ryska invasionshären, riskerar vi ändå att utlösa en kärnvapenattack. Kanske ödelägger den inte allt genast utan följs av ultimativa krav från Putin: Det här var bara början, lyssna till budskapet från de första 100 000 döda, nu vet ni att jag menar allvar.

Och vad svarar vi då? Slår vi tillbaka med kärnvapen. Eller kapitulerar vi?

Det finns två lösningar att välja mellan. Det ena är en fred där vi på förhand ger upp eftersom vår överlevnad är det enda som betyder något, inte hur vi lever. Det är den nihilistiska lösningen. Att leva utan värdighet, förödmjukade och bestulna allt hopp i ett Europa som reducerats till en rysk lydstat. Det andra är ett okuvligt försvar av Ukraina som ger oss alla ett hopp om att våra demokratier och nationer ska överleva i en europeisk gemenskap. Ukrainas och Europas öden är från och med nu oupplösligt förenade. Om vi viker ner oss gör vi avkall på all civilisation. Men om vi gör motstånd riskerar vi att bli indragna i Ragnarök. Om vi är beredda att ta den risken säger vi också att det finns något som är värt att dö för.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas hävdar att vi måste få till stånd en förhandlingslösning. En lösning som med nödvändighet innebär en kompromiss, allt för att undkomma kärnvapenkrig. Ukraina får inte förlora, säger han som ett eko av Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, men Putin får heller inte förlora ansiktet. Så lyder hans omöjliga kompromiss.

Hur når man en kompromiss med en fundamentalist som Putin, som ser världen i absoluta kategorier i vilken varje val handlar om antingen/eller? En man som inte ser mitten som en giltig mötesplats? Vad är kompromissen mellan eld och vatten? Antingen måste Putins eld släckas. Eller också upphör Ukraina att existera och Europa står öppet för att försvarslöst ta emot nya hot. Och hoten skulle komma.

Om Ukraina ger upp Krim och de områden i öster som de ryska trupperna har erövrat – vilket är Habermas tanke – hur undviker man då att det för hela världen framstår som om angriparen belönas? Nej, Putin får inte hela Ukraina i Habermas kompromissförslag, men han får en fjärdedel av landet. Den oundvikliga slutsatsen: det lönar sig att invadera.

Det är inte bara med vapen vi måste göra motstånd mot den ryska invasionen. Ukraina måste också bli en fullvärdig medlem av Europas institutioner, framförallt EU – ett medlemsskap bör inte vänta till efter kriget. Om vi dröjer kommer tragedins år ett att bli till ... år två, tre, fyra och fem.

Och Nato? Blir Ukraina medlem innan kriget är över kommer Europa och USA att vara i krig med Ryssland. Soldater från hela Väst måste delta i försvaret av Ukraina.

Vågar vi ta risken? Vågar vi att inte ta den?

Översättning: Peter Fällmar Andersson

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!