USA:s president Joe Biden är värd allt beröm han fått för sin resa till Ukraina på årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion.

Den tio timmar långa tågresan från polska gränsen till Kiev är något av ett kraftprov för en åttioåring och överskuggade helt den ryske presidenten Vladimir Putins planerade propagandakampanj. Istället blev det en stor dag för Ukraina, USA och Natoländerna.

Dagen därpå höll president Biden tal i det kungliga slottet Warszawa och sade att de rådande sanktionerna mot Ryssland är ”de mest omfattande någonsin mot ett enskilt land”.

Biden har inte direkt fel, men det var ändå ett vilseledande uttalande. USA:s sanktioner mot exempelvis Nordkorea och Iran är betydligt hårdare eftersom de också innebär sanktioner mot stater och företag som fortsätter att göra affärer med de båda ländernas regimer. När det gäller Ryssland har sådana åtgärder ännu inte satts in.

Ryssland kan fortsätta att sälja olja till Indien och Kina, och köper frukt och grönsaker från israeliska exportörer. En stor del av affärerna görs med hjälp av så kallade omlastningar.

Exporten från Europa till Ryssland har sjunkit kraftigt, men den har ökat rejält från länder som Turkiet, Armenien, Kazakstan och Kirgizistan. Resultatet är att sanktionerna inte har drabbat den ryska ekonomin tillnärmelsevis så snabbt eller hårt som avsett.

Istället för att minska med cirka 10 procent förra året, klarade sig Rysslands ekonomi med en nedgång av BNP på runt 2 procent och Internationella valutafonden spår till och med en svag uppgång i år.

Det finns all anledning att vara skeptisk mot ryska uppgifter om BNP-siffror och tillväxt, eftersom Kreml framför allt ser dem som propagandamedel för att övertyga länderna i Europa och deras allierade om att sanktionerna skadar dem själva mer än de drabbar Ryssland.

Hur som helst är det uppenbart att de nuvarande sanktionerna inte har skadat Rysslands ekonomi i den omfattning västvärldens ledare hade hoppats på. Men enbart ekonomiska sanktioner har aldrig varit nog för att störta Putins regim.

Den enda anledningen till att sanktioner var framgångsrika mot Sydafrika på 1980- och början av 1990-talet var att i stort sett hela världen var emot apartheid. Men det är ett undantag i sanktionshistorien.

Där sanktionerna mot Ryssland verkligen har haft effekt är på slagfältet. Västs sanktioner mot export av militär teknologi och datakomponenter har hindrat Ryssland att fylla på sina förråd av missiler med hög precision. Även om datorchip som kan användas i både civil och militär utrustning har nått Ryssland, är det ingen tvekan om att svårigheterna att komma över specialiserade chip har haft betydelse för krigets utveckling.

Sanktionerna har däremot inte kunnat stoppa Ryssland från att täcka stora delar av Ukraina med landminor. Den typ ryssarna använder förbjöds i en internationell överenskommelse 1997, som Ryssland ställde sig utanför. Uppemot en tredjedel av Ukraina, särskilt de nordöstra delarna, är nu täckt av minor. Det kan fördröja landets återhämtning med år, när kriget en dag är över.

De finansiella sanktionerna mot Ryssland är omfattande och komplexa, några drabbar till och med Putin personligen. Men de är konstruerade så att Ryssland har kunnat fortsätta exportera allt utom olja tämligen fritt och det är många som köper. USA, som får nästan en femtedel av sin el från kärnkraft, hör till dem som fortfarande köper ryskt uran.

Före invasionen av Ukraina hade Ryssland ett rejält handelsöverskott. Därför har landet fortfarande god tillgång till hårdvaluta att betala importer med, även om man tvingas betala mer för omlastningarna och trots att utbudet av varor att köpa har minskat.

Vill man dra åt tumskruvarna på Putinregimen måste USA och dess allierade införa sanktioner också mot dem som handlar med Ryssland. Det är lättare sagt än gjort. En del har varnat för att en sådan åtgärd kan utlösa en global recession, även om det nog är en överdriven farhåga.

Det kan vara viktigare att inse att alliansfria länder som Indien och ryska allierade som Kina inte alls delar Västvärldens upprördhet över invasionen av Ukraina. Att införa sanktioner som drabbar dem kan påskynda en avglobalisering. Minskad globalisering är ett ämne som utsatts för åtskilliga analyser de senaste åren, men hittills knappt synts till i handelsstatistiken.

Biden och Natoländerna lär försöka undvika utvidgade sanktioner, men kan tvingas ändra sig om Putin exempelvis får för sig att använda taktiska kärnvapen. Många kommentatorer anser att det är ett orealistiskt scenario och jag hoppas de har rätt. Men om Putin känner sig inträngd i ett hörn, kanske till följd av en ukrainsk våroffensiv, och bestämmer sig för att ta steget, skulle Indien och Kina troligen bryta sina handelsförbindelser med Ryssland. Om inte, har USA och dess allierade inget annat val än att verkligen införa de hårdaste sanktioner världen någonsin har upplevt.

Översättning Karen Söderberg

Project Syndicate

SKRIBENTEN

Kenneth Rogoff har varit chefsekonom vid Internationella valutafonden och är professor i ekonomi vid Harvarduniversitetet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.