Som nyhetsreporter läser man en hel del domar. Ibland är brotten i dem vardagliga och rentav banala. Andra gånger är de värre. För det mesta finns det dock något ganska förväntat över det som hänt.

En skuldsatt missbrukare åker fast med ett större parti narkotika. En kille får stryk på stan en sen natt. Någon kör för fort. Ja, till och med riktigt otäcka brott kan ibland ses som i någon mån lagbundna eller sannolika. Att en gängkriminell blir skjuten är tyvärr vardag idag.

Andra domar är svårare att glömma. Vålds- och sexualbrott mot barn förstås. Men även brott där gärningsmännens agerande avslöjar ett psyke som helt enkelt skrämmer skiten ur en.

Domen efter den grova misshandeln i Lund i somras, då småbarnspappan Erik Sjöbring slogs medvetslös efter ett besök på Högevallsbadet, kommer att vara svår att lägga bakom sig.

Dels för att brottet skedde i bekanta miljöer, på hemmaplan. Dels för jag själv är en sån där typ som skulle kunna säga till ett par störiga grabbar som levde rövare på badet att skärpa sig.

Fast det som verkligen får hjärnan att koka över är de skruvade interaktionerna i den familj (mamma, son, yngre son) som iscensatte själva misshandeln.

Jag försöker tänka mig in situationen, vilket är rätt svårt. Men ändå:

Jag, pappa Eskil, är på badet med min fjortonårige son. Han beter sig som en idiot och kränker andra badare, inklusive barn. Någon säger till honom och vi får lämna badet.

Vad göra? Trösta min son med en glass? Be badpersonalen framföra en ursäkt? Hålla in ett allvarligt snack om hur man beter sig på badet? Dra in månadspengen?

Nej, inte alls. Nu är det hämnd som gäller, så jag ringer omgående upp min andra, äldre son. ”Kom hit skitfort”, säger jag. ”Ni måste slå den dumma mannen från badet.”

Min son – som 25 år gammal och är anställd som elevassistent på en skola i Malmö – är naturligtvis med på noterna.

Självklart ställer han upp när jag ber honom slå en okänd medmänniska sönder och samman på öppen gata, en vanlig lördag i augusti. Självklart har han en gammal kompis som gärna hjälper till. Självklart har han tid för detta, just nu, på stubinen.

Efter lite bilkörande är min son och hans polare framme i Lund. Att de suttit i bilen en stund har inte fått dem att reflektera över om det är rätt, lagligt, farligt, rimligt (eller ens särskilt gynnsamt för deras egen framtid) att misshandla och sparka ner någon inför en massa vittnen, inklusive offrets egna barn, mitt i Lund. Nix.

Min son och hans polare störtar ut ur bilen, tar sikte på mannen jag pekat ut och vevar igång. Om pappa Eskil har sagt det, får det bli så.

Brottsoffret Erik Sjöbring kunde ha dött där och då. Hans barn är sannolikt traumatiserade för lång tid. Samhället får kostnader för fängelse på kanske tre miljoner kronor, plus säkert ytterligare någon miljon för läkarvård, polisutredning, häkte och rättegång.

Att pengarna kunde använts bättre är väl kvartalets understatement. Kanske kunde någon forskare anlitas för att förklara den giftiga mix av snedvriden maskulinitet, klanmentalitet, moderskärlek och frånvaro av moral som får unga män att agera på det här viset.

Det vore i så fall bra – för psykologin bakom det som hände efter badbesöket är fortfarande lika skrämmande som obegriplig.