Johan Anderberg är journalist, författare till ”Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin” och skribent på kultursidan.

Morgonen den 11 september 2001 kom Barbara Lee till sitt arbete som vanligt.

Hon kom från Oakland och representerade Kalifornien i kongressen i Washington.

Bara en halvtimme in i hennes första möte för dagen ringde det i mobiltelefonen. Hennes medarbetare sa till henne att ta sig ut så fort hon kunde.

När hon kom ut på gatan såg hon rök framför sig. Den kom från Pentagon på andra sidan Potomacfloden. Ett flygplan från American Airlines hade kapats och flugits rakt in i byggnaden.

Samma morgon hade tre andra flygplan kapats. Två styrdes in i World Trade Center i New York och ett störtade ner på en åker i Pennsylvania.

Det var, sades det, en dag som förändrade världen för alltid.

Men kanske var det tre dagar senare som den verkligen förändrades.

Den 14 september var Barbara Lee tillbaka i kongressbyggnaden.

Hon var där för att rösta om ett kort stycke lagtext. Innehållet rymdes på mindre än två sidor och gav president George W Bush all den makt han bedömde som nödvändig mot “de nationer, organisationer eller personer” som utförde dådet – och även mot dem som planerade, godkände, hjälpte eller hyste förövarna.

När det blev Barbara Lees tur i talarstolen syntes tårar i hennes ögon.

Lee talade, likt många andra före henne, om att händelserna den 11 september hade förändrat världen. Om att “våra djupaste rädslor hemsökte oss”.

Men, sa hon, det här var en “komplex och komplicerad fråga”. Det krävde lite mer tid.

Hon tänkte inte rösta för resolutionen.

“Hur svårt det än må vara, måste några av oss mana till återhållsamhet. Vårt land är fortfarande i sorg. Några av oss måste säga, låt oss ta ett steg tillbaka. Låt oss stanna upp, bara för en stund, och tänka igenom konsekvenserna av våra handlingar idag, så att det här inte snurrar bortom vår kontroll.”

Det tal som Barbara Lee höll den dagen är kanske ett av de modigaste tal som någonsin hållits i en politisk församling. Än idag, två decennier senare, känner man hur konträrt, hur impopulärt, hennes tänkande var. När röstsiffrorna räknades ihop stod det 420-1 på tavlan.

Bara några veckor senare, den 7 oktober, lyfte några B2-bombplan från Whiteman i Missouri.

Det blev början på en operation som fick namnet “Enduring freedom”.  Opinionsundersökningar visade att 90 procent av amerikanerna stödde insatsen.

Men tiden gick. Kriget i Afghanistan blev snart det längsta i USA:s historia. Och sakta men säkert började amerikanerna ändra uppfattning om insatsen. När de sista trupperna drogs tillbaka i augusti 2021 uppgav 62 procent av amerikanerna att det inte hade “varit värt det.”

Snart var talibanerna vid makten igen. Hundratusentals människor hade dött i ett krig som förändrade väldigt lite.

När världen nu börjar summera coronapandemin är det svårt att inte tänka på Barbara Lee och hennes uppmaning.

För det krig som världen rusade in i under våren 2020 visade sig – till sist – förändra väldigt lite. Flera olika studier – från WHO, Eurostat, brittiska statistikmyndigheten och så vidare, har visat att Sverige – som gjorde minst – klarade sig bättre än de flesta andra länder.

Den senaste genomgången från Statistiska Centralbyrån – publicerad i Svenska Dagbladet – visar till och med att Sverige hade lägst överdödlighet i hela Europa.

Samtidigt har läckta meddelanden mellan regeringsföreträdare i Storbritannien fått stor uppmärksamhet. Konversationerna, som publicerats av The Daily Telegraph, visar att politikerna införde munskyddskrav av politiska, inte vetenskapliga, skäl. Och att de medvetet skrämde upp befolkningen med tal om nya ”varianter” av viruset.

Det påminner väldigt mycket om kriget mot terrorismen: ett i grunden verkligt hot förstoras upp allt mer – och blir till sist ett politiskt verktyg.

Skulden ligger inte bara hos världens politiker. Världens medier – från Dagens Nyheter till New York Times – var i flera fall drivande i att skapa en irrationell panik.

Men det verkligt oroande med de gångna tre åren är hur lättskrämda så många av världens befolkningar var – hur snabbt de accepterade olika inskränkningar av grundläggande friheter.

När vi nu lämnat alla diskussioner om R-tal, mutationer och munskydd är det kanske dags att dra några mer generella lärdomar av det som hände. För nästa kris kommer att handla om något helt annat.

Och vi kan börja med att bära med oss Barbara Lees uppmaning från september 2001.

”Låt oss stanna upp, bara för en stund, och tänka igenom konsekvenserna av våra handlingar.”

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!