Rögles semester var nära, dörren till säsongen var på väg att stängas. Men det chartrade planet kom aldrig iväg till Ängelholm, i stället blir vi kvar ett dygn till och inväntar en tredje och avgörande åttondelsfinal.

Hur det gick till? Här och nu vet jag inte. Frågan som ringer i mitt huvud delar jag nog med alla chockade masar framför mig i Tegera arena: hur i helvete kunde Leksand undgå att vinna den här matchen?

38–11 i skott säger det mesta om måndagsrånet. Pucken gick både i ribban och vispades utanför stolpar i öppna lägen – det var som att den svarta gummigrejen hoppade runt och hånflinade åt hemmalaget.

Men den allra mest bärande orsaken till att pucken inte gick i mål stavas Christoffer Rifalk. Det här var hans stora kväll. Om Rögles målvakt var lysande i lördags var han uppe på mer overkliga höjder nu. Hand upp den som såg en sådan formtopp komma efter hans hittills svagaste säsong i Rögle.

”Vad är det för jävla Grönlandsväder”, ropade en skottande kvinna till en granne nån timme tidigare när snön vräkte ner på oss under promenaden mot Tegera arena (och det var en berättigad fråga).

Vi borstade av oss och hann knappt sätta oss innan Leksand utnyttjade ett mediokert markeringsarbete och dammade in 1–0 efter 1.36. Av allt Rögle kunde tänkas hitta på var detta det allra sämsta – att servera Leksand en tidig medgång att surfa på.

De här lagen har båda vinglat sig fram längs säsongen. Inget av dem har den där inneboende tryggheten att växa i medgång. Vi såg det efter Ludvig Larssons matchstraff i första perioden. Leksand bjöds på fem minuter i numerärt överläge och det var chockerande att se hur hemmaklubborna plötsligt blev strömförande.

Leksand gjorde 2–0 i numerärt underläge också och där kunde det varit tack och på återseende till hösten, men precis som i lördags åt sig Rögle in i matchen i andra perioden. 2–2-skytten William Wallinder växte ut till en stor ledare på backplats, junioren Felix Nilsson kom in och bröstade upp sig och Linus Sandin verkade spela hela tiden. Det blev som en kedjeeffekt, den vitgröna tron kom smygande.

Men om Rögle höll jämna steg i mellanperioden blev det desto jobbigare i tredje. Rögles första skott på mål där kom efter nio minuter och det var en William Wallinder-rensning från egen zon. Varje sekund innan dess hade det luktat 3–2. Enda undantaget var egentligen under de två minuter som Leksand spelade i numerärt överläge. Då kom hemmatvivlet tillbaka, Linus Sandin snodde pucken och fullbordade vändningen.

Skotten i tredje perioden stannade på 20–2 och precis alla marginaler var på Rögles sida. Vill laget åka till Skellefteå eller Växjö och spela SM-kvartsfinal på torsdag krävs en spetsigare prestation tisdag kväll.

Men nu är det 1–1. Alla har lika mycket att förlora och det är ännu mer ett mentalt spel. En slocknad säsong fick plötsligt oväntat liv igen.