Beslutsfattare och makthavare har ignorerat forskares varningar om miljö- och klimatkrisen i över 30 år.

Vi är djupt oroade över att samhällets tilltro till forskning minskar.

Nonchalans gentemot vad forskning visar när det gäller miljö- och klimatfrågor har genomsyrat politiska beslut i årtionden.

För att öka chansen att få igenom de snabba och omfattande samhällsförändringar som krävs, kan forskare behöva ta steget till aktivism, vilket är en adekvat respons på det rådande planetära nödläget.

Redan 1992 skrev över 1 700 forskare under ett upprop till världens makthavare och beslutsfattare. Budskapet var att det krävdes bland annat en utfasning av fossila bränslen och ett stopp på utarmningen av biologisk mångfald för att undvika stora mänskliga lidanden.

År 2017 skrev över 15 000 forskare under ytterligare ett upprop där de konstaterade att läget blivit allt värre och behovet av drastiska åtgärder allt akutare.

I höstas vädjade nära 2 000 svenska forskare till landets politiker att de måste börja ta klimatkrisen på allvar. Trots det har Sveriges klimat- och miljöpolitik försämrats kraftigt sedan dess.

Det är plågsamt tydligt att konventionella kanaler och metoder, publikationer i vetenskapliga tidskrifter och andra medier inte fungerar för att vända utvecklingen.

Det är också uppenbart att brist på förtroende för forskning, och faktaresistens, när det gäller miljö- och klimatfrågor, inte grundar sig i att ett litet antal forskare har valt att bli miljö- och klimataktivister. Tvärtom visar studier, exempelvis en experimentell studie av John E Kotcher med flera vid Center for Climate Change Communication i Fairfax, USA, Does engagement in Advocacy Hurt the Credibility of Scientists?, att förtroendet för forskare är starkare när de tar aktiv ställning för en samhällsfråga som är relevant för deras forskning.

Som framgår i Sveriges högskolelag är en viktig del av vårt uppdrag som forskare är att se till att den kunskap och kompetens som finns kommer samhället till nytta.

– Läs också REPLIK: ”27 forskare kan inte ha fel. Eller?”

I ett läge som snabbt kräver en omfattande samhällsförändring behöver vi som forskare använda oss av de metoder som historiskt sett har varit mest effektiva för att få till en förändring.

Forskning, till exempel professor Erica Chenoweths arbete, visar att aktivism och sociala rörelser kan vara mycket effektiva.

Många forskare, bland annat klimatforskaren Peter Kalmus på Nasa, har både i ord och i handling tryckt på vikten av att forskare engagerar sig i fredligt civilt motstånd för att agera i linje med planetens nödläge. Det har haft stor positiv påverkan på hur klimatfrågan lyfts fram i medier.

Vårt ansvar som forskare är att tillhandahålla tillförlitlig kunskap baserad på sunda vetenskapliga metoder, som sedan kan ligga till grund för beslut som är bäst för samhället i stort.

Men vi är också individer och samhällsmedborgare med egen vilja och moraliskt ansvar.

Det är vår demokratiska och medborgerliga rätt att engagera oss i samhället utifrån kunskapsläget för att påverka utvecklingen på det sätt som vi bedömer vara mest effektivt och rationellt.

Det finns ingen motsättning mellan vår roll som forskare och vår roll som samhällsmedborgare. Om inte politiker och makthavare fattar beslut i linje med forskningen för att framtidssäkra samhället, måste vi använda vår rätt att engagera oss för att öka möjligheterna att få igenom de omdanande samhällsförändringar som krävs.

SKRIBENTERNA

Thomas Hörberg, docent i lingvistik vid Stockholms universitet

Paul Glantz, docent i atmosfärsvetenskap vid Stockholms universitet

Jeannette Eggers, forskare i hållbart skogsbruk vid Sveriges lantbruksuniversitet

Jessika Richter, biträdande universitetslektor i hållbar konsumtion vid Lunds universitet

Sara Gabrielsson, lektor i Sustainability Science vid Lunds universitet

Marie Kvarnström, konsulent, forskar om restaurering av våtmarker vid SLU Centrum för biologisk mångfald

Magnuz Engardt, docent i meteorologi

Anders Dahlner, forskare på ICOS Carbon Portal - INES vid Lunds universitet

Linnea Lindh, doktorand i kemisk fysik vid Lunds universitet

Katja Kircher, forskningsledare för trafikanters uppmärksamhet vid Statens väg- och transportforskningsinstitut

Christina Hansen, biträdande forskare i migration vid Göteborgs universitet

Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet

Tomas Persson, docent i matematik vid Lunds universitet

Johan Wallerstein, postdoktor i kemi vid Göteborgs universitet

Ibrahim Wahab, postdoktor i Human geography vid Lunds universitet

Ana María Vargas, PhD, Research Director vid Swedish international centre for local democracy

David Alcer, doktorand i fysik vid Lunds universitet

Aitzkoa Lopez de Lapuente Portilla, biträdande forskare i medicin vid Lunds universitet

Klas Ytterbrink Nordenskiöld, läkare, doktorand vid Karolinska institutet

Karin Norman, professor emeritus i socialantropologi vid Stockholms universitet

Isabelle Letellier, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet

Ester Gubi, doktor i epidemiologi vid Karolinska institutet

Esther Hauer, doktor i psykologi vid Uppsala universitet

Pauline Mattsson, lektor i företagsekonomi vid Lunds universitet

Janine O’Keeffe, civilingenjör

Petter Kallioinen, tekniker och doktorand i kognitiv neurovetenskap

Ola Gabrielson, civilingenjör

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.