Ingen av oss visste efter min intervju: Växjö eller Skellefteå i kvartsfinalen? Rögles tränare fipplade med mobilen, fick fram svaret och sprack upp i ett stort leende.

– Here we go... we´re going north.

En önskemotståndare rentav? Cam Abbott blev snabbt allvarlig igen och argumenterade för att det inte funkar så, men det där spontana leendet ber jag att få tolka som jag vill.

Logistiskt blir det en utmaning, men som objektiv betraktare är Skellefteå en mycket roligare motståndare. Tabelltvåan kommer förstås att bli bautafavorit, inte minst efter Rögles tre förmatcher på fyra dagar.

En stund tidigare hade Röglespelarna tackat de tolv supportrarna på bortasektionen och genom väggarna i den tystade arenan hade jag hört deras skrålande segersånger från omklädningsrummet.

Sedan 2016 hade tolv lag försökt gå vidare efter att förlorat första åttondelsfinalen. Inget hade lyckats, men det var innan ett uträknat Rögle åkte till Leksand och skrev historia.

6 319 åskådare kom till Tegera arena i måndags, kvällen efter var vi bara 4 626 som återvände. Klacken på kortsidan eldade igen, men det var en helt annan känsla i arenan. Trycket från läktarna infann sig aldrig och hemmalaget hade inte alls samma driv i sitt spel.

”Avvaktande start”, skrev jag i mitt anteckningsblock efter några minuter. Sen, från ingenstans, ökade Leksand intensiteten och bet sig fast i anfallszonen i byte efter byte och sköt 1–0 efter 6.36.

Därefter började – precis som dagen innan – Leksands mentala haveri. I stället för att växa av medgången kom krampen krypande och förlamade varenda hemmamuskel.

Om det faktum att Leksand vann första matchen talade för dem fanns det andra siffror som var mer betungande. Innan den här åttondelsfinalen hade Leksand varit i 18 SM-slutspel sedan 1976. 16 av gångerna hade klubben åkt ut i första rundan. Nu hände det igen – och det var tredje året i rad som tränare Björn Hellkvist fick lämna slutspelet direkt.

I måndagsmatchen bjöd Rögle på ett tidigt insläppt mål och bokade därigenom jobbigast tänkbara resa. På tisdagen senare kom första lusingen redan innan första nedsläpp när Dennis Everberg lämnade återbud.

Men Rögle hanterade både den och alla andra utmaningar på ett briljant sätt. Den här matchen liknande inte de andra. Bortsett från i upptakten och i slutminuterna hade Rögle betydligt bättre kontroll och uppträdde tålmodigt, smart och konsekvent.

Christoffer Rifalk var lysande i målet igen, den så kritiserade backen Tony Sund gjorde en ny pangmatch i Tegera arena och Linus Sandin – som mest låtit självkritisk i vinter – tog än en gång på sig den största ledartröjan.

Rögle är i SM-kvartsfinal och när dessa rader skrivs planeras resan om. I stället för semester flyger laget direkt vidare till Skellefteå på onsdagen, för att shoppa fler par kalsonger och jaga nya skrällar.

Jag är inte i chock, men överraskad. Jag trodde inte laget hade den här sortens höjder i sig.