Frida Stranne är doktor i freds- och utvecklingsforskning och lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad.

Carsten Jensen har varit en sällsynt balanserad röst i en debatt som ofta går vilse. Han har bidragit med den så viktiga insikten att Nato alltför ofta är en del av problemet, inte lösningen. Så läser jag Jensens senaste text på kultursidan (”Putins eld måste släckas – det finns ingen kompromiss”, 1/3) och inser att den insikten plötsligt är borta. Och visst gäller det för en sanning, att när kriget kommer nära blir förmågan att se komplexiteten svårare. Men när Carsten Jensen skriver att vi är dåliga på att lära av historien och att ”vi föredrar glömskan framför en obehaglig klarsyn” verkar han samtidigt skymd av en egen historielöshet.

Amerikanska säkerhetsexperter varnade redan i mitten av 1990-talet för Natos då expansiva planer österut. Ändå valde Bill Clinton, trots kännedom om att det allvarligt skulle skada relationerna till Moskva, att i ett tal i Detroit 1996 meddela att Nato inte bara avsåg att välkomna sina första två nya medlemmar, Polen och Ungern, utan att Nato även på sikt måste ”nå alla de nya demokratierna i Centraleuropa, Baltikum och de nya oberoende staterna i före detta Sovjetunionen”. Med talet i Detroit visade Clinton att den enda kvarvarande supermakten gjorde som man ville också i Rysslands absoluta närområde, och det på tvärs med informella överenskommelser om att respektera varandras säkerhetssfärer.

Kreml menade som en konsekvens av Bill Clintons kursändring att man aldrig mer kunde lita på USA. Men även i USA blev reaktionerna starka. Femtio tidigare senatorer, ambassadörer, kabinettsekreterare och utrikespolitiska experter skrev i juni 1997 ett öppet brev där de underströk att det hela var ett historiskt misstag som riskerade att få förödande konsekvenser på sikt.

Statsvetaren och politiske rådgivaren George Kennan lade senare till, i en intervju i New York Times 1998, att det skulle bli krig om Nato fortsatte sin expansion mot Ukraina. Men med ett svagt Ryssland som inte upplevdes kunna göra så mycket åt situationen brydde sig administrationen i Washington inte nämnvärt om detta. Även nuvarande CIA-chefen och tidigare Rysslandsambassadören William Burns har flera gånger understrukit att det skulle bli svårt att undvika en öppen konflikt om Ukrainafrågan förblev olöst. Han har påpekat att Putins tal i München 2007 var en markering mot att Moskva inte accepterar USA:s militära dominans så tätt inpå den ryska gränsen.

När man i Moskva inte upplevde att några eftergifter gjordes från väst, utan istället såg tydliga intentioner från USA om att etablera ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien, blev ett svar från Putin – när den georgiska regeringen i Tblisi gick in militärt i Sydossetien i augusti 2008 – att ge sig in i konflikten i Georgien.

Alla förstod redan då, menar Williams Burns, att Georgien även handlade om Ukraina – och vad Putin såg som västs försök att inkludera Ukraina i sin säkerhetssfär. Det är därför inte orimligt att hävda att väst med sitt agerande ökade riskerna för att ett krig förr eller senare skulle bryta ut. Även om Putins illegala krig inte på något sätt kan rättfärdigas finns det en inneboende aggressivitet också i Natoländernas ambition att skapa en militär dominans i närområdet till andra stormakter.

Så när vi i väst har vägrat att förhandla fram en neutral zon i Ukraina med garantier gentemot Moskva om att Nato inte ska etablera sig där – när vi inte uttömt varje möjlighet till en diplomatisk lösning – blir min undring: Vad gör det oss till? Vilket ansvar har vi för de människor som dör som en konsekvens? Om vi hade prövat att erkänna Ukraina som neutralt och samtidigt krävt och sett till att Ukraina skulle få ett medlemskap i EU – och Ryssland ändå invaderat, hade vi åtminstone gett oss själva ett moraliskt övertag att agera som vi nu gör. Istället vidhöll Natochef Jens Stoltenberg och president Joe Biden under vintern 2021/22 att Ukrainas neutralitet inte fanns på förhandlingsbordet.

Varje krig kokar ner till en konflikt mellan oförenliga intressen där omvärldens främsta uppgift blir att hitta en kompromiss.

Det internationella samfundet ska leta alla öppningar till fred. För varför skulle vi inte sträva efter diplomatiska lösningar i den här konflikten när vi gör det i Jemen, Myanmar eller Etiopien?

Ryssland har därtill visat sig mycket svagare än många inledningsvis hävdade, något som gör förhandlingsläget gynnsamt för Ukraina här och nu. Väst har visat att man står bakom Kiev, där kan signalerna till Putin inte vara tydligare. Med ytterligare år av utnötningskrig på slagfältet, och kanske med en ny administration i Washington med en annan hållning, kan läget snabbt bli ett helt annat. Då kan eftergifterna för Ukraina behöva bli många fler. Är det något vi vet om den ryska stridskapaciteten så är det att den är uthållig.

Många hävdar att det är naivt att tro på fred och diplomatiska lösningar. Jag skulle säga att det är naivt att tro att vi kan vinna våra mål på slagfältet. All samlad erfarenhet under 2000-talet visar att inga krig avslutas där – utan att det enda alternativet är ändlösa krig till enormt mänskligt lidande.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!