Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.

Det är ganska precis tre år sen nu. Själv bodde jag i Danmark och satt i soffan med höjda ögonbryn framför presskonferensen där Mette Frederiksen meddelade att landet lukker ned. Corooona var här, långa o:n på andra stavelsen, och den var voldsom. Jag fotade teven och skrev hispigt på Facebook om vad i all världen jag och familjen skulle ägna oss åt de två veckor som skolorna skulle hålla stängt. Eller TVÅ VECKOR, för det var så obegripligt länge att jag behövde använda versaler. ”Åk till Thailand”, föreslog nån, där var det fortfarande öppet.

De flesta är nog tacksamma över sin naivitet såhär i efterhand. Jag är det iallafall. Om jag vetat hur länge det faktiskt skulle hålla på hade jag inte orkat resa mig ur soffan, och då tillhör jag dem som inte blev sjukare än vid en sketen förkylning.

För Annah Björk håller det fortfarande på. Efter att ha blivit sjuk julen 2020 drabbas hon av det som numera kallas postcovid, alltså när patienten har besvär mer än 12 veckor efter insjuknandet. Den vältränade Björk tappar all fysisk ork. All psykisk också. Andningen är som att blåsa i ett sugrör, blodet känns förgiftat, hon går upp tvåsiffrigt i vikt och de ständiga febertopparna gör sig påminda genom att det liksom droppar i näsroten.

För Annah Björk, som är flitigt anlitad frilansjournalist, har pandemin dittills präglats av alla uppdrag som försvunnit: inga skivor eller konserter att recensera, inga samtidsspaningar att skriva krönikor om. Nu, när hon verkligen skulle behöva börja dra in pengar, så går det inte. Tröttheten är så förlamande att hon måste välja mellan att duscha, promenera eller skriva. Efter att ha skrivit några rader mår hon illa. ”Stolen under mig snurrar. Måste vila.”

Som symptomkatalog över ett fortfarande gåtfullt, svårbotat sjukdomstillstånd är ”Jag är inte här, det här händer inte” gripande och förfärlig – Björk skildrar en kroppslig förändring så genomgripande att det är som om hon förvandlats till en annan art. Över de knappt 400 sidorna formas ett slags litterär dagbok, en närstudie av det egna förfallet korsklippt med en tragedi i familjen, en uselt fungerande vårdbyråkrati och interiörer från ett yrkesliv som dittills varit i ständigt stigande. Romantiseringen av det egna yrket och statusen är påtaglig. För postcoviden äter girigt upp allt det som var Annah Björk, och likt många mediala personer har hon svårt att dra en gräns mellan var yrkespersonen slutar och var privatpersonen börjar. Finns den ens, verkar hon undra.

En del av klippen från yrkeslivet har också en viktighet som irriterar mig lite – uppdraget att bevaka en konsert beskrivs med gravallvar som att vara ”på fältet” och en ”journalistikens akutmottagning”, hon deppar över att inte orka kommentera Abbas ”världssensationella” comeback och att behöva nobba P1.

Samtidigt finns här också något djupt allmänmänskligt i insikten att man inte är så himla viktig, något jag tänker mig kan drabba extroverta skriftställare extra hårt. Som frilans, om än inte längre boende i Stockholms självplågarekonomi, är det också lätt att känna igen sig i den gnagande oron över att vara utbytbar, att plötsligt klassas som oviktig, tråkig, passé. Björk är livrädd för att prata om hur hon mår, över att betraktas som en gnällig kärring med hjärndimma istället för en kompetent supermorsa. För har man något värde om man är sjuk och svag? Finns man ens om man inte syns och hörs hela jävla tiden? Jag vet inte om det var Annah Björks avsikt, men det är som smyg-exposé över det förtärande, förträffliga framgångssamhället som boken är allra intressantast.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!