David Larsson Heidenblad är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!

Silicon Valley Bank blev nästan 40 år gammal. Den grundades i oktober 1983, samma månad som det här i Sverige demonstrerades mot införandet av löntagarfonder. Silicon Valley var redan då ett mytomspunnet – men inte speciellt anrikt – namn. Det hade myntats i januari 1971 av teknikjournalisten Don Hoefler som behövde en snärtig rubrik till en reportageserie om entreprenörer i norra Kalifornien. Det visade sig bli en keeper, även om han under de första åren var tämligen ensam om att använda det.

Under 1970-talets andra hälft började dock Silicon Valley vinna ryktbarhet. Högteknologiska företag som Intel, Atari och Apple rönte stora och synliga framgångar. Och detta i en tid när hela världsekonomin gick knackigt. De två oljekriserna 1973 och 1979 skapade djup oro. Tillväxten och investeringsviljan var låg. Inflationen stabilt tvåsiffrig. Det som hände i Silicon Valley stack ut. I de politiska och finansiella finrummen i Washington och New York började allt fler att rikta blicken västerut. Var Silicon Valley nyckeln till ett framtida informations- och kunskapssamhälle?

Även i Sverige var regionens dragningskraft stark. Delegationer sändes ut för att se och lära. En av de saker som lyftes fram var de nära banden mellan akademi och näringsliv. ”Samverkan”, för att tala 2020-talssvenska. Stanford Research Park inspirerade till efterföljd, exempelvis i Lund där forskningsbyn Ideon inrättades 1983. De första företagen flyttade dit några veckor innan Silicon Valley Bank grundades.

I tech-branschens egen självförståelse och historieskrivning står riskvilligt kapital, startups och entreprenörer i centrum. Men som historikern Margaret O’Mara visar i ”The Code: Silicon Valley and the Remaking of America” (2019) så har statliga satsningar med militära förtecken varit helt avgörande. Hade det inte varit för kalla krigets kapprustning och NASA:s rymdprogram så hade det knappast funnits något Silicon Valley.

Samtidigt understryker O’Mara att det sätt som de statliga medlen spenderades på var minst lika viktigt som dess storlek. De många försvars- och rymdkontrakten gick till mängder av privata företag, vilka i sin tur lade ut delar av produktionen till underleverantörer. Kring stora spelare som flyg- och missiltillverkaren Lockheed växte ett ekosystem av högteknologiska företag fram, ofta med nära band till Stanford.

De statliga satsningarna slutade inte heller på 1960-talet. I takt med att Silicon Valleys betydelse ökade knöts tätare band till Washington. År 1978 lyckades man lobba igenom en stor skattesänkning på kapitalvinster, vilket i efterhand lyfts fram som avgörande för de kommande årens högteknologiska boom. Politiska satsningar på persondatorer i skolan har också genom åren haft stor betydelse. Liksom fortsatta militära satsningar, exempelvis på cybersäkerhet.

O’Mara menar att statens avgörande roll glömts bort, eller rentav dolts i en teknoutopisk dröm om fria marknader, nätverk och individer som tänker annorlunda och förändrar världen. Frågan är om den senaste tidens utveckling kommer ändra på detta. Kan en omhuldad historisk berättelse bytas ut efter att en bank kraschar och staten går in och städar upp? Kommer det inträffade leda till hårdare reglering av kreditgivning och riskkapital? Och vem ska finansiera framtidens startups?

Ja, Silicon Valleys fortsatta historia kommer bli intressant att följa. För i en sammankopplad värld är det som händer i mjukvarans epicentrum av betydelse för oss alla. Någon helt fritt spelrum för marknadskrafterna har det dock aldrig varit tal om. Staten och kapitalet har verkat i samma dal.