Forskare kan behöva ägna sig åt aktivism för att påverka dagens otillräckliga miljöpolitik, hävdar 27 forskare från en rad lärosäten i Sverige (Aktuella frågor 13/3).

Gröna Studenter sympatiserar med de 27 forskarnas frustration över att de flesta politiska partier i Sverige inte agerar i enlighet med vad klimatforskningen har kommit fram till.

De 27 forskarna har rätt och gör också rätt i att engagera sig i samhället för att driva på en forskningsbaserad förändring av svensk klimatpolitik.

Men frågan är om aktivism alltid är det mest effektiva verktyget för att åstadkomma positiv förändring?

Att som en forskare storma scenen under Melodifestivalen i Malmö för att uppmärksamma den pågående klimat- och miljökrisen är ingen bra idé.

Sverige behöver färre forskare på Melloscenen och fler i politiken.

De 27 forskarna drar alltför många tillvägagångssätt över en kam när de fastslår att ”det är plågsamt tydligt att konventionella kanaler och metoder, publikationer i vetenskapliga tidskrifter och andra medier inte fungerar för att vända utvecklingen".

Det är sant som de 27 påtalar att forskares klimatupprop inte får gehör i praktisk politik hos majoriteten av de svenska riksdagspartierna. Dagarna före valet duggade klimatuppropen tätt. Först kom ett från nästan 2 000 forskare och universitetsanställda som med brännande ord kärnfullt redogjorde för den absurda klimatpolitiska situationen. Efter dem följde liknande texter från såväl företagsledare som artister. Uppropen uppmanade Sveriges ledande politiker att ta klimathotet på allvar och utforma politiken därefter.

Men det som politiker i regel lyssnar till är väljarstöd och valresultat.

Problemet är att Sveriges riksdagspartier idag inte förlorar val på dålig klimatpolitik. Så länge de andra partierna inte blöder röster till Miljöpartiet kommer den klimatskadliga utvecklingen att fortsätta.

Partipolitiskt engagemang må vara en konventionell metod, men den ger effekt och lägger grunden för Sveriges demokrati. Därför är det också både irrationellt och farligt att förkasta möjligheten att engagera sig partipolitiskt.

Men är inte alla politiker lika goda kålsupare? Nej, Naturskyddsföreningen, WWF, Klimatkollen och Researchers' Desks toppbetyg till Miljöpartiets klimatpolitik visar att det finns en klimatpolitik värd namnet.

Samhällsförändringar sker när det finns ett tydligt folkligt stöd för dem. Det är tveksamt om avbrott i Melodifestivalen är en effektiv metod för att säkra medborgarnas stöd för minskade utsläpp och ökad biologisk mångfald. Aktioner som irriterar snarare än samlar stöd riskerar att få motsatt effekt.

Utsläppen måste minska snabbt för att vi alla ska kunna undvika de värsta klimatscenarierna. Aktioner vars syfte endast är att provocera ”vanliga människor” signalerar inte att vi i miljörörelsen står på samma sida som dem. Politisk förändring nås genom att bygga breda allianser och koalition över partigränser. Alla i miljörörelsen behöver kroka arm och samla ett brett, demokratiskt stöd.

Det är sant, som de 27 forskarna påpekar, att aktivism har spelat en historiskt viktig roll för att få till samhällsförändringar. Så är det även idag. Forskarna har därtill all rätt att engagera sig på det sätt som passar dem.

Men det är till syvende och sist politiker som tar de avgörande besluten. Gröna studenter välkomnar och uppmanar såväl forskare som studenter att ta steget in i politiken och förändra den inifrån. Om dagens politiker gör ett för dåligt jobb, varför inte ge det ett försök?

SKRIBENTEN

Markus Barnevik Olsson, klimatpolitisk talesperson för Gröna studenter.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.