Den 13:e mars skrev 27 forskare tillsammans under på texten ”Forskare kan behöva bli aktivister” (Aktuella frågor 13/3). Deras tes är dels en fortsättning på forskaruppropet – “Nog nu, politiker – ta klimatkrisen på allvar” (Aftonbladet debatt 25/8 2022) – inför valet, samt “De unga gör helt rätt när de stämmer staten” (Aftonbladet debatt 7/12 2022). Tiden är nu kommen, menar de, för forskaren att bli aktivist – att gå från kunskapssökare till politiska verkställare.

Låt oss börja med att ifrågasätta uppropsmetoden. Ett stort antal personer med gedigna och relevanta titlar skriver under ett debattinlägg. Metoden kan vara alltifrån en behjärtansvärd avsikt till ett effektivt sätt att driva fram politisk förändring.

Men först några enklare frågor: hur mycket kan människor i grupp vara överens om? Hur välkommet är det för kollegor (doktorander, professorer) till de 27 forskarna att yppa avvikande uppfattningar i frågan? Och om de skulle göra det, är de i så fall okunniga eller rentav omoraliska?

Vi menar att dessa upprop är symptomatiska för högskolemiljöer och fält som gått från arbetsplatser för fria forskare till att bli intresseorganisationer (Curie 15/3). Istället för intellektuell idédebatt, där djupa meningsskillnader och ideologiska klyftor tolereras, fylls offentligheten av likriktade listor. I korthet: aktivismen är inte så mycket problemet här som flockbeteendet.

Kan forskarupprop vara lämpliga? Ja, exempelvis A Letter on Justice and Open Debate (Harper’s Magazine juli 2020) där amerikanska forskare och intellektuella från skilda ideologiska övertygelser uttryckte gemensamt intresse för yttrandefrihet. Här agerar forskaren som uttalad intressent om sin egen verksamhet.

Jämför detta med hur 27 forskare åberopar vetenskaplig samsyn för att styra policy som berör hela samhället. Om vi tittar på klimatforskningen så finns det inom IPCC bred samsyn om orsakerna till klimatförändringar. Men artikelundertecknarna bortser från att man tvistar om vad som ger mest nytta i olika delar av världen – begränsning av eller anpassning till klimatförändringar, liksom i vilken grad offentlig-privat samverkan ska ske, huruvida historiska ”miljöskulder” existerar och ska sonas för, samt synen på ekonomisk tillväxt i förhållande till ekologiska spörsmål.

– Läs också Aktuella frågor 20/3: ”Sverige behöver färre forskare på Melloscenen och fler i politiken”

Men hur kan forskarnas politiska samsyn avgöra vad staten ska göra? Hur ska uppfyllande av Parisavtalet prioriteras såväl i närtid som långsiktigt i relation till andra politiska prioriteringar? Här har man lämnat vad forskningsupprop kan åstadkomma och befinner sig istället i manifestens idévärld.

Om vi skärskådar denna mening, får vi syn på flera av de grundläggande antaganden som vi menar måste ifrågasättas:

”Om inte politiker och makthavare fattar beslut i linje med forskningen för att framtidssäkra samhället, måste vi använda vår rätt att engagera oss för att öka möjligheterna att få igenom de omdanande samhällsförändringar som krävs.”

När de 27 forskarna säger sig vilja “framtidssäkra” samhället så tänker man sig politiken i termer av en plan som ska verkställas, exempelvis Parisavtalet. Då följer det logiskt att alla medel kan tillgripas för att uppnå målet. Om politikerna då krymper sitt ansvar tycker dessa forskare att deras ansvar på motsvarande vis ökar – de måste bli (mer) aktivistiska.

Men i en demokrati baseras inte beslut på kunskap utan på vilja. Här kan nämnas att politik som bedrivs ”i linje med forskningen” beskrivits av amerikanske filosofen Jason Brennan som ett sorts kunskapsstyre (epistokrati). Man kan givetvis anse att politisk makt ska villkoras utifrån en viss kunskapsnivå. Men vi ifrågasätter att man kan eller bör nå slutsatser om styrelseskick utifrån vetenskapliga studier allena. För det erfordras vilja, livserfarenheter och idéer om vilken sorts samhälle medborgare vill ha.

Sammantaget kan man alltså fråga sig i vilken mån forskarnas aktivist-entusiasm utmanar rådande demokratiska ideal. Det är förvisso en spännande ingång för framtida samtal om relationen mellan kunskap och politisk makt. Vi menar dock att uppropen sätter fingret på ett allvarligt inom-akademiskt problem. Forskare i flock kortsluter den akademiska debatten.

Snarare än att upprätthålla akademiska dygder som integritet och ödmjukhet kring policyförslag så blir protestlistorna en markering om vad som bör försanthållas.

SKRIBENTERNA

Johan Gärdebo, historiker vid Uppsala universitet och University of Cambridge.

Edwin Klint Bywater, civilingenjör och miljövetare.

Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.