Ann-Sofi Ljung Svensson är kritiker och skribent på kultursidan.

Nu visas åter ”Monicas vals” på Hipp i Malmö. Den blev en verklig publiksuccé när den uruppfördes 2018. Klas Abrahamssons musikteaterpjäs är en vibrerande, ”enkel, vacker och öm” skildring av den lika kaxiga som sårbara Monica Zetterlund. Hon var flickan från Hagfors i Värmland som blev Monica Z med hela svenska folket. Samtidigt bar hon på djupa tvivel om sin egen förmåga som sångerska och skådespelare, som mor, dotter, hustru.

I fonden på Hipps nya scen finns en mörk och tät granskog. Den ligger där under hela föreställningen som en påminnelse om Monicas ursprung. Värmländskan blev hennes signum. Men skogen bildar också en symbolisk gestaltning av den svärta som fanns inom henne, och som ledde till ett liv helt ”under vinrankan”.

Mari Götesdotter är fenomenal i sin krävande roll som Monica. Hon agerar och sjunger med djup känslighet för sin karaktärs alla dimensioner, men släpper oss ändå inte ända in.

Det är så det ska vara. Svärtan har kapslats in. Alkohol dämpar, lägger locket på. Glas efter glas, år efter år. Dimman blir allt tätare, kontrollförlusten allt större.

Nya Hipp bjuder efter ombyggnaden på nya scenografiska möjligheter. Publiken har blivit lovad kafésittning, vilket kan betyda mycket. Själv funderade jag på om det kunde vara något i stil med biografen Spegelns barsalonger, eller kanske som det sett ut när Skånes dansteater haft lunchföreställningar: stolsraderna borta och små runda bord istället.

Men här blir det något annat. Och väl är väl det. Vi är på Malmö stadsteater, inte på Wallmans salonger. De 28 bokningsbara platserna nere på det som huvudsakligen ska fungera som en arenascen, låter en liten del av publiken ingå i scenografin. Scenrummet utvidgas och sträcker sig ut från den värmländska skogen till ett liv i strålkastarljus. Från skogen till krogen. Här rumlar hon, Monica, mot slutet runt som en ansträngd och överspänd showartist med ett vinglas ständigt inom räckhåll. Jag är glad att jag inte satt vid ett av borden där nere med ett glas framför mig. Det hade onekligen varit kväljande att ta ens den minsta sipp.

För publiken skapar förlängningen av scenrummet en diffus gräns som faktiskt låter alla oss som sitter i ett av Sveriges bästa teaterrum känna oss delaktiga. Den halvbågeformade salongen med den branta lutningen skapar utmärkt sikt för alla. Men vi har inte bara blicken riktad mot scenen och caféborden, utan vi ser också varandra. Vi är där gemensamt, vi reagerar tillsammans. Det blev en ovanligt stark publikreaktion i slutet. Stående ovationer är ju idag ett närmast slentrianmässigt uttryck, men nu kändes det helt rätt. Vi var med.

Den scenografiska användningen av arenascenens golv kan passa till så mycket. Själv skulle jag gärna se en uppsättning av ”Sven Klangs kvintett”. Nästa år är det femtio år sedan Musikteatergruppen Oktober uruppförde den på Folkets Hus i Malmö, två år innan den blev en av Sveriges mest framgångsrika filmer. Den skulle helt i egen rätt vara värd en lokalhistorisk och musikdramatisk jubileumsuppsättning.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!