Den feministiska revolutionen i Iran, som nu pågått i sex månader i form av massdemonstrationer, omfattande strejker och civil olydnad, skakar landets regim i dess grundvalar.

För att få stopp på protesterna har regimen vidtagit en rad desperata åtgärder, till exempel förgiftning av skolflickor.

Fler än 7 000 skolflickor har drabbats av den massgasning som sköljt över Irans skolor som en våg. Gasattackerna beräknas ha ägt rum i minst 99 skolor i 28 provinser i landet. Hittills har så många som 81 attacker skett på bara en dag. Uppgifterna kommer från iranska människorättsorganisationer.

Enligt källor till CNN har regeringstjänstemän försökt tysta ner gasattackerna. Efter stora protester från framförallt skolflickornas föräldrar har regimen rekordsnabbt “identifierat” och “gripit” 100-tals förövare som påstås ligga bakom gasattackerna. Men det faktum att attackerna pågått sedan ifjol, omfattningen och spridningen, liksom den höga säkerheten i landets skolor, talar för att attackerna är sanktionerade av regimen.

Att regimen försökt att tysta ner och skylla gasattackerna på oppositionen talar sitt tydliga språk. Det är en del av regimens taktik att sätta skräck i unga skolflickor och skrämma dem till tystnad.

Omvärldens tafatthet och passivitet i fråga om gasattackerna måste upphöra. Den iranska regimen måste stå till svars för sina brott mot mänskligheten.

Gasattackerna mot skolflickorna har pågått sedan november i fjol. Det är minst sagt förvånande att varken Sveriges FN-förbund eller Unicef Sverige har protesterat på ett tydligt sätt. Med tanke på organisationernas uppdrag och status är det inte underligt att förvänta sig mer av dem. Unicef Sverige har förvisso, efter stora påtryckningar i sociala medier, lagt upp en ”händelse” på organisationens Instagramkonto. Men det är otillräckligt.

I oktober i fjol beordrade Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei landets säkerhetsstyrkor att omringa campusområden och ta till alla nödvändiga medel för att slå ner de studenter som var och är viktiga i revolutionen.

Regimens försök att kväsa det iranska folkets resning har visat sig fruktlös. Regimen och dess politiska system förlorar mer och mer av folkets förtroende för varje dag som går.

Regimens ideologi grundar sig ett i kvinnohat som tar sig uttryck i en vilja till total kontroll över kvinnornas liv. Men unga kvinnor kräver grundläggande universella rättigheter där alla människor är jämställda och jämlika inför lagen. Det finns en bred enighet i hela befolkningen om att det endast kan uppnås genom ett regimskifte. Därför har Khamenei identifierat skolflickor som både sin och regimens fiende nummer ett.

Nu är regimen desperat. Att fortsätta förtrycka och sprida skräck är det sista verktyget i verktygslådan. Målet med gasattackerna är att paralysera och tillfälligt stoppa den feministiska revolutionen. Men Khamenei hoppas också att attackerna passiviserar skolflickorna och deras föräldrar. En annan aspekt är att en ny kris – gasattackerna – gör att den tar fokus från andra katastrofala saker, som den ekonomiska krisen i landet.

Barnkonventionens artikel 45 föreskriver att Unicef ska arbeta för att konventionen följs. På Svenska Unicefs hemsida uppger organisationen att den har ett unikt inflytande då ”makthavare lyssnar på oss”. Vi vill därför ge Unicef Sverige och dess generalsekreterare, Pernilla Baralt, möjlighet att förklara för Sveriges befolkning och alla bidragsgivare hur organisationen arbetar för att skydda de oskyldiga skolflickorna i Iran från framtida gasattacker. Särskilt då överhängande risk finns för att attackerna bara är början på den iranska regimens kemiska attacker.

Det är viktigt att omvärlden stödjer det iranska folkets kamp för frihet – en kamp som kantas av förtryck och övergrepp. Om inte omvärlden fördömer Irans brott mot mänskligheten sker övergreppen i det tysta.

Medan den blodiga revolutionen pågår med syfte att störta regimen har människorättsorganisationer en uppgift att bevaka de mänskliga rättigheterna. Det är dags att Unicef kavlar upp ärmarna och gör sitt jobb.

SKRIBENTERNA

Parasto Rosencrantz, jurist och svenskiranier

Kiarash Kiani, jurist och svenskiranier

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.