Ingen tycks veta hur USA reagerar om Kina invaderar Taiwan. I decennier har USA:s ledare ansträngt sig för att undvika frågan. Men i december förra året verkade president Joe Biden helt plötsligt ha övergett Washingtons strategiska tvetydighets-policy, när han i ett tal sade att amerikanska trupper skulle försvara ön om den utsattes för ett oväntat anfall. Knappt hade Biden hunnit sätta punkt innan Vita huset bedyrade att USA:s politik gentemot Taiwan ligger fast och är oförändrad.

I säkerhetsavtalet mellan USA och Japan från 1960 förbinder sig USA att gå i krig om japanskt territorium angrips. Inget motsvarande avtal finns med Taiwan. Skulle Kina besluta att anfalla ön vet regimen alltså inte hur USA kommer att svara.

Osäkerheten är avsedd att verka avskräckande, men frågan är om det fungerar idag. Kina är betydligt starkare nu än 1958 när man försökte ”befria” Taiwan från Chiang Kai-sheks nationalister genom att bomba öarna Quemoy och Matsu. Då hade USA och Taiwan fortfarande ett ömsesidigt försvarsavtal och den amerikanska försvarsledningen argumenterade för en kärnvapenattack mot det kinesiska fastlandet.

Idag är Kina världens största militärmakt sett till soldater och har en ansenlig kärnvapenarsenal. Kinas president Xi Jinping vet att USA inte vill ha ett kärnvapenkrig och därför inte har ingripit direkt i Ukraina. Och om USA inte vill slåss mot det betydligt svagare Ryssland, lär man än mindre vilja gå i krig mot Kina.

En seger för Republikanerna i det amerikanska valet 2024 kan öka Kinas förhoppningar om att kunna ta makten över Taiwan. Oavsett om Donald Trump eller någon annan med samma inställning blir USA:s nästa president är det inte otroligt att presidenten väljer att hålla USA utanför konflikter i avlägsna länder. Det är ett bra skäl att nu få ett säkerhetsavtal med Taiwan på plats.

Är Taiwan värt att försvara även till priset av ett förödande krig? Ett skäl att svara ja är att ett angrepp på Taiwan också skulle riktas mot Japan och Sydkorea. Tillåts Kina dominera de Öst- och Sydkinesiska haven har landet tagit strupgrepp på Japan och Sydkoreas ekonomier.

Om Japan och Sydkorea tappar tron på USA:s förmåga och vilja att garantera de båda ländernas säkerhet, tvingas de antingen underkasta sig den kinesiska dominansen eller snabbt skaffa egna kärnvapen. Båda vägvalen kan få katastrofala följder. Till det kommer Taiwans strategiska betydelse som producent av mer än 90 procent av världens tekniskt avancerade halvledare. Ett kinesiskt övertagande av Taiwan och dess chipindustri skulle rubba den globala maktbalansen till Kinas fördel och medföra vittgående ekonomiska och strategiska konsekvenser.

Inget av allt detta vore ett allvarligt problem om Kina var en demokrati eller åtminstone ett relativt öppet samhälle. Så är det tyvärr inte, och det är kanske det starkaste argumentet för att försvara Taiwan.

När USA på 1950-talet hade förbundit sig att försvara Taiwan styrdes ön av en förtryckande regim och var inte en demokrati som idag. Ändå hade USA en god anledning att stödja Chiang Kai-shek; Mao Zedongs Kina var mycket värre.

Maoismen var visserligen en tid populär bland revolutionärer i främst fattiga postkoloniala länder och bland studenter på universitet i Väst, men globalt hade Maos blodiga metoder ingen större dragningskraft.

Dagens kinesiska modell har betydligt större trovärdighet. Till skillnad mot kommunistpartiet i dåvarande Sovjetunionen, har dess kinesiska motsvarighet lyckats skapa en anmärkningsvärd ekonomisk framgång under en leninistisk diktatur, något en förvirrad omvärld dittills trott omöjligt eftersom kombinationen av en växande medelklass och en fri ekonomisk marknad borde ha lett till demokrati. Sydkorea och Taiwan hade gått från militärdiktatur till demokrati.

Numera vet vi att kapitalismen även kan frodas i en ”socialism med kinesiska förtecken”.

Kinas framgång har inspirerat många envåldshärskare i utvecklingsländer. Stora investeringar i infrastruktur har bättrat på den kinesiska regimens image som en mer effektiv, kraftfull och pålitlig partner än de ofta stökiga och självbelåtna västliga demokratierna.

Det är en farlig trend, särskilt nu när många demokratier angrips av radikala populister på hemmaplan. En seger för Trump 2024 skulle stärka diktatorer och auktoritära regimer runt om i världen, inte minst Xi.

I en viss form av kulturell propaganda har den starke mannen länge lyfts fram som ett ideal i Kina och andra delar av Asien. Den bärande tanken, ihärdigt spridd av Singapores grundare Lee Kuan Yew, går ut på att asiatiska värden är oförenliga med ett demokratiskt styre.

I samhällen som vilar på konfucianismen är argumentet att individuella intressen måste underordnas kollektivets, auktoriteter måste åtlydas och får inte ifrågasättas, och i samhället är ordning viktigare än frihet. Det är en världsåskådning som Kinas allt mer välbärgade medelklass håller med om. Vanliga kineser är ännu inte mogna för ett demokratiskt styre, säger man i Peking och Shanghai, än behövs en fast auktoritär hand för att hålla dem på plats.

De kinesiska makthavarna verkar besatta av Taiwan eftersom regimens existens ifrågasätter själva grunden för den auktoritära kinesiska modellen. Demokratin i Taiwan kan också ge det kinesiska folket ”felaktiga” idéer. Därför vill Kina krossa den som man gjort i Hongkong.

Därför är Taiwan viktigt.

Biden har upprepade gånger lovat att försvara demokratin mot enväldet. Menar han allvar måste han se till att Taiwan förblir fritt.

Översättning Karen Söderberg

Project Syndicate

SKRIBENTEN

Ian Buruma, författare vars senaste bok heter The Churchill Complex: The Curse of Being Special, From Winston and FDR to Trump and Brexit. (Penguin 2020)

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.