Att påstå att det nyligen uppstått ett könskrig är att vara historielös, utan förmåga till maktanalys, skriver Jesper Fundberg, etnolog och lektor vid Malmö universitet.

Vilken kris är manligheten i? Frågan upprepas med jämna mellanrum. Som maskulinitetsforskare har jag mötts av den sedan 1990-talet, och den var inte ens ny då. Ett återkommande tema tycks vara att det är svårt och förvirrande att vara man idag, det vill säga att krisen drabbar män.

Män undrar hur de ska bete sig och hur de ska uppvakta kvinnor: ta initiativ och bli uppfattade som burdusa machomän eller avvakta och ses som veka och mjukismän?

I debatten om manlighetens kris låter det som om att det är kvinnor som utsätter män. Kvinnor vägrar att ha sex med dem och kvinnor hämnas genom att anmäla män för sexuella trakasserier. En kvinnlig vän till mig säger att hon inte skulle vilja vara man i Sverige idag. Jag svarar att det inte alltid är kul (och så är väl livet) att vara man – men skulle manligheten vara i kris för det? Om manligheten är i kris är det väl snarare hur män utsätter kvinnor och män.

I ett globalt perspektiv lever vi under den mest hotfulla manligheten på årtionden, med krig och konflikter som handlar om att män vill behålla hedern, ansiktet och kontrollen. Klassisk manlighet som värnas till varje pris, bland annat genom systematiska våldtäkter av kvinnor. När demokratin monteras ner runt om i världen är ofta metoden att attackera flickors och kvinnors fysiska, sexuella och sociala integritet och mänskliga rättigheter: gå i skola, rätt till abort, val av kläder, rätt att yttra sig och så vidare.

I Sverige ökar mäns våld mot kvinnor. Över 80 procent av kvinnor mellan 18 och 26 år har utsatts för sexuella trakasserier. Varje timme, dygnet runt, året runt anmäls en våldtäkt. Och vi vet att anmälningar är toppen av ett isberg. Statistiken kommer från en rapport från Roks och Örebro universitet, Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld, från 2022. Att kvinnor skulle anmäla män för sexuellt våld för att hämnas är en lika gammal föreställning som den om att män har rätt till kvinnors kroppar.

Hur kan det vara manligheten som är i kris när incelrörelsen debatteras? Att det skulle vara synd om män som inte får närhet och sex? Krisen måste rimligtvis gälla idén om mäns berättigande till sex och att det går via kontroll av kvinnors kroppar. 

Självfallet går det att resonera om enskilda mäns, och kvinnors, problematiska erfarenheter av såväl sex som närhet, omsorg och bekräftelse. Men en manlighet i kris? Det är ju primärt kvinnor som utsätts – utifrån idén att de finns till för mäns behov.

Som om det inte räcker med sexuellt våld så tjänar män som grupp mer, får betydligt mer av samhällets samlade resurser och mer utrymme att tala, synas och höras än kvinnor. Det finns generellt sett en tydlig asymmetri till mäns fördel när det gäller omsorg och uppmärksamhet som dessutom uppfattas som given. Det kallas könsordning.

Om manligheten trots allt är i kris är det bra. En kris leder, förhoppningsvis, till eftertanke och reflektion. Det yttersta privilegiet för manligheten att vara given och självklar.Om en kris leder till reflektion över allt som män anses sig vara berättigade till: kontroll, sex och utrymme hoppas jag att krisen både finns och stannar kvar. Men tillåt mig tvivla. Det är ju inte första gången krisen är på tal.

Vad känner sig män oroade över? Att det inte är som ”förr”? I detta förr då kvinnor inte klagade, ställde frågor eller protesterade när deras uppenbara rättigheter och kroppar kränktes.

Metoo-uppropen handlade om hundratusentals kvinnor vars kroppar och integritet överskridits av mäns beteende. Uppropen var till 99 procent disciplinerade, enskilda mäns namn skulle inte nämnas. I några fall höll det inte. Men proportionerna i den efterföljande debatten har förlorats. 


Alla de kvinnor som utsatts år efter år väger tydligen lättare än en handfull män som kommit att stå i offentlighetens ljus. Jag menar inte att det är riktigt att offra någon, varken man eller kvinna, men det måste finnas proportioner. När kvinnor gör revolution så upprepas dessutom kravet på könsordning: protestera snällt, diskret och utan att någon enda man råkar illa ut. 

Att påstå att det nyligen uppstått ett könskrig är att vara historielös och utan förmåga till maktanalys.

Könskriget har pågått länge – och udden har primärt varit riktad mot flickor och kvinnor; mot deras kroppar, mot deras tankar och mot deras plats i samhället.

Kvinnor är inte ofelbara gudinnor, men att kalla deras protester mot uppenbara orättvisor för manlighetens kris och att vänta sig krisstöd och omsorg är ju att befästa könsordningen. Och därmed idén om mäns berättigande till makt, sex och våld. Det är i så fall en bestående kris.

SKRIBENTEN

Jesper Fundberg, etnolog och lektor vid Malmö universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.