Rakel Chukri är medarbetare på kultursidan.

”Grattis, jag hörde att du gift dig”, sa den äldre assyriska kvinnan till mig.

Jag hann knappt säga tack. Hon hade mer på hjärtat. Hon hade nämligen även hört att jag gift mig med en suedi – en svensk. Med en lätt suck konstaterade hon att vårt folk håller på att försvinna.

Jaha, vad svarar man på det? ”Du tror alltså inte att det var folkmordet i Osmanska riket 1915 och över hundra års religiös förföljelse som tunnade ut oss utan att lilla jag valde en man utanför flocken? Tack för det.”

Jag minns knappt vad jag svarade kvinnan. Förmodligen något irriterat om att min make inte alls är svensk. Han är finsk-norsk-svensk. Rätt ska vara rätt.

Jag har varit rätt förskonad från sådana kommentarer men händelsen fick mig att slungas tillbaka till uppväxten i Jönköping. Redan som barn fick jag höra hur viktigt det är att gifta sig med en assyrier. Vår kristna minoritet från Mellanöstern bestod av ynka fem miljoner människor och var nu utspridd över hela världen. Mina föräldrar, som föddes i Turkiet, flyttade inte till Sverige på 1960-talet för att assimileras till svenskar utan för att kunna bevara sitt kulturarv.

*

Ett av mina tidigaste minnen är att pappa förklarar att ”äktenskap inte har någonting med kärlek att göra”. Det heliga bandet är instiftat av Gud för att människor ska fortplanta sig, upprepade mina föräldrar. Skilsmässor och icke-straighta relationer var tabu. Den stränga ekvationen hade inte heller någon plats för romantisk kärlek. Den var snarare ett riskmoment. Svenskar, kunde det heta, blev alldeles vilda om de blev kära i någon ny – vips, så skilde de sig och övergav barnen för att slänga sig in i ett nytt, kort äktenskap.

Mina tonår på 1990-talet präglades av eviga debatter där jag framhöll individens frihet att själv välja sin partner. Min situation var inte unik. För några år sedan visade en nationell undersökning att mellan 7 och 20 procent av ungdomarna i Stockholm, Göteborg och Malmö inte kände sig fria att välja partner själva eller ha sex innan de gifter sig.

Det är inte svårt att föreställa sig deras föräldrars existentiella ångest – men vördnaden för ett arv kan inte tvingas fram med hot och krav. Det finns inte heller någon egentlig konflikt mellan att välja partner efter sitt eget hjärta och att bevara sitt kulturarv i form av språk, mat och seder.

*

1997 flyttade jag till Lund för att studera. Debatterna med mina föräldrar kändes allt mer avlägsna och för varje år som gick blev jag allt mer trygg i min egen tolkning av vad det innebär att vara en assyrisk kvinna i det sekulära Sverige. Jag blev mer stolt än rädd för mitt arv. Men det tog lång tid innan jag insåg att även mina föräldrar var i rörelse.

År 2010 började jag återigen tänka på pappas ord om att äktenskap inte har något med kärlek att göra. Det året skulle kronprinsessan Victoria gifta sig och i medierna talades det ständigt om den nationella ”kärleksyran”. Så jag ringde upp mina föräldrar och frågade: Har ni ändrat er?

Min mamma konstaterade med ett skratt att inga från hennes assyriska generation i Midyat hade blivit förälskade innan de gift sig. ”Vi visste inte att det fanns romantisk kärlek. Det fanns inte tv i Midyat”, sa hon.

Sedan fortsatte hon: ”Förut var äktenskapet en plikt. Men tiderna har förändrats. Om man tycker om någon är det bättre”. I bakgrunden hummade pappa med.

De höll inget brandtal om att kärleken är störst, men under samtalet blev det tydligt att deras syn på kärlekens roll i förhållanden hade förändrats. Plötsligt minskade avgrunden mellan oss.

Mamma levererade ingen analys men kanske var nyckelordet just tv. Under min barndoms helger satt släktens kvinnor (de flesta var hemmafruar) bänkade framför amerikanska såpor. Det var en fascinerande kontrast – kvinnor som inpräntade konservativa ideal i sina döttrar njöt samtidigt av smäktande kärleksintriger. En spricka kunde anas i deras benhårda moral.

*

Några decennier senare hade min släkt blivit ett slags mini-EU där en påtaglig andel gift sig med icke-assyrier. Så när jag själv gifte mig 2015 var det ingen större uppståndelse över att jag blivit kär i en finsk-norsk-svensk man; för mina föräldrars del var det viktigaste att deras dotter vigdes av en präst.

Vår bröllopsdag blev unik, fri från andras förväntningar. Jag och mannen drog ensamma till Memphis i USA, och vigdes av Gracelandprästen. Det mest dramatiska som inträffade var att prästen avslöjade att han hade ett ”attackdjur” i huset som behövde låsas in innan någon fick använda badrummet. Kärleken är helt enkelt aldrig riskfri.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in under ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!