Företrädare för Svenskt Näringsliv och Almega uttrycker oro över regeringens arbetsmarknadspolitik och efterlyser reformer för att fler ska komma i arbete. De föreslår främst sänkta skatter och ersättningar som lösning (Aktuella frågor 18/4).

Det är sant som företrädarna för Svenskt Näringsliv och Almega påpekar, att varje person som inte arbetar är ett misslyckande och att i Malmö är problemet synnerligen stort.

Jag har själv bidragit med en underlagsrapport till Tillväxtkommissionen för ett inkluderande och hållbart Malmö, som kommer med sin slutrapport under våren. Kommissionen har som ambition att föreslå åtgärder som kan stärka Malmös arbetsmarknad.

Men jag håller inte med om att möjligheterna att få fler i arbete bäst sker genom sänkta bidrag. Det är en politik som har använts under en lång period utan större framgång.

I min forskning har jag visat att bidragen för personer som saknar sysselsättning har minskat med cirka 15 procent sedan början av 2000-talet utan tydliga effekter på sysselsättningen, alltså att fler har börjat jobba. Det finns inte mycket som talar för att ytterligare sänkningar lyckas bättre.

Svenskt Näringsliv och Almega hänvisar till att 1,3 miljoner personer i arbetsför ålder har så låga arbetsinkomster att de inte klarar av att försörja sig själva. Jag delar oron över vad så låga inkomster innebär, men det är ett annat problem än arbetslöshet och beror snarare på deltid- och visstidsjobb, och kanske också på de låga inkomster som finns inom den framväxande gigekonomin där människor utför kortare uppdrag via digitala plattformar.

Att förbättra välfärden för låginkomsttagare kan eftersträvas genom en rad olika åtgärder, men åstadkoms inte genom att de får sänkta bidrag.

För att beskriva dagens situation hänvisar Svenskt Näringsliv och Almega till ett räkneexempel: för ett hushåll med två vuxna och två barn som lever på bidrag, ökar inte inkomsten om en av de vuxna börjar arbeta. Även om exemplet inte är felaktigt beror resultatet främst på att bostadsbidraget minskar kraftigt (från 4 200 till 800 kronor) när en vuxen får ett jobb.

Än viktigare är vad Svenskt Näringsliv och Almega inte väljer att rapportera: enligt Socialstyrelsens statistik om ekonomiskt bistånd är det endast inkomsterna för 20 000 hushåll eller 40 000 vuxna som inte påverkas av att en vuxen börja arbeta och därför berör räkneexemplet bara 3 procent av de 1,3 miljoner personer som har låga inkomster. Dessutom är det viktigt att notera att dessa hushåll står mycket långt från arbetsmarknaden och består i stor utsträckning av utrikes födda personer med låga kvalifikationer och svaga kunskaper i svenska. Att få dem i arbete är en utmaning, men det beror inte så mycket på storleken på dagens bidrag.

För att fler ska börja arbeta bör de politiker som styr Sverige fokusera på hur de ska utforma sin arbetsmarknadspolitik, inte på bidragens storlek.

Att som Svenskt Näringsliv och Almega rekommendera mer arbetsmarknadspolitik som utförs av privata alternativ är ingen lösning. För grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden behövs en bred verktygslåda av åtgärder, och det kan kommunerna i samarbete med Arbetsförmedlingen erbjuda bättre än privata utförare.

Men kan inte höga bidrag vara ett problem? Jo, till viss del. Forskning, till exempel Peter Fredrikssons och Martin Söderströms artikel Vilken effekt har arbetslöshetsersättningen på regional arbetslöshet från 2020, visar att en lägre a-kassa kan leda till att en del personer hittar ett arbete snabbare. Men den typen av politik, utbudspolitik, som syftar till att öka utbudet av arbetskraft påverkar främst personer som har tämligen lätt att få jobb.

För dem som har svårare att hitta ett arbete och särskilt för dem som får ekonomiskt bistånd finns det inget stöd för att sänkta bidrag gör att de börjar arbeta.

Andra länder, till exempel USA och Kanada, har testat att låta personer som fått ekonomiskt bistånd få behålla en del av det även efter att de börjat arbeta. Effekten har inte blivit den önskade, alltså att fler då börjar arbeta. Det riskerar snarare öka sannolikheten för att människor medvetet kombinerar möjligheten att få ekonomiskt bistånd samtidigt som de arbetar.

Sänks storleken på ekonomiskt bistånd, som Svenskt Näringsliv och Almega förordar, leder det främst till ökad fattigdom i landets utanförskapsområden, utan att sysselsättningen ökar. Det innebär att de som redan har det svårt ekonomiskt drabbas än hårdare och därmed utsätts barnen i de familjerna för ytterligare påfrestningar.

SKRIBENTEN

Martin Nordin, docent i arbetsmarknadsekonomi vid Lunds universitet

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.