När politiska ledare och deras anhängare hävdar att den ungersk-amerikanska filantropen George Soros styr världens affärer bakom kulisserna så vet man att det är antisemitismen som kommer till tals.

Det har inte hindrat Ungerns premiärminister Viktor Orbán eller USA:s förre president Donald Trump att stämma in i kören.

Orbán och Trump framhåller ofta sitt stöd för Israel som bevis för att de inte är antisemiter. ”Ingen president har gjort mer för Israel än jag”, skröt Trump i oktober förra året.

Orbán har kallat Ungern och Israel för ”föredömliga exempel på framgångsrika konservativa samhällen”. Han har också sagt att ungrare ”inte vill bli ett rasblandat folk” – ett uttalande som luktar mer av gammalmodig rasism än sympati för det judiska folket.

I dagens politiska miljö finns ingen motsättning i att vara Israelvän och antisemit. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och de ännu mer högerradikala medlemmarna i hans regering har mycket gemensamt med högernationalister i Europa och USA.

Extremisterna på Israels yttersta högerkant är, liksom Orbán, etnonationalister. Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir beskriver nationell identitet i rastermer och vill att palestinska israeler utvisas, misstänkta för illojalitet mot den judiska staten. Ministerns förebild är den radikala rabbinen Meir Kahane som har sagt att samexistens med palestinier är ”som att samexistera med cancer”.

Judar världen över känner sig allt mer främmande för Israel under dess nuvarande ledarskap. Den amerikanske demokratiske kongressledamoten Jake Auchincloss sade nyligen att hans judiska väljare har olika uppfattningar i en mängd frågor, men förenas i sin oro över att Israel är på väg bort från demokratin. Till och med den starkt sionistiska organisationen Anti-Defamation League, ADL, som finns i USA, Israel och Ryssland, har fördömt den ”judiska rasism” som utmärker Israels nuvarande regering.

En del av spänningarna beror förstås på politiska motsättningar. Israels regering avvisar de frisinnade ståndpunkter som finns hos många judar i utlandet. Men de växande klyftorna speglar också en mer djupgående förändring.

Genom Europas historia har etnisk nationalism gått hand i hand med antisemitism och, i vissa avseenden, bidragit till att definiera den. Tysklands siste kejsare Wilhelm II inspirerades av den brittiske antisemiten Houston Stewart Chamberlain och fördömde USA och Storbritannien som ”judifierade”. Enligt kejsaren styrdes dessa länder av pengar och gav medborgarskap till alla som ville betala för det. Sanna tyskar var däremot djupt rotade i hemlandets jord. Adolf Hitler hade givetvis samma åsikt.

Många europeiska och amerikanska antisemiter uppfattade judar som bolsjeviker, men misstron mot judar fanns inte bara på högerkanten. Rysslands diktator Joseph Stalin trodde inte på blod och jord-ideologin, men såg judar som ”rotlösa kosmopoliter” vars lojalitet aldrig riktigt gick att lita på. Andra förknippade den kosmopolitiska judenheten med det amerikanska samhällets karaktär av smältdegel. Den fördomen kopplades ofta ihop med antikapitalism, och jakten på rikedom ansågs typisk för såväl judar som amerikaner.

Den brittiska tidningen The Guardian publicerade nyligen en politisk teckning som är ett perfekt exempel på antisemitism på den politiska vänsterkanten: BBC:s avgående ordförande Richard Sharp, som tidigare arbetat åt Goldman Sachs-banken, framställs med stor näsa, tjocka läppar; en rikeman som bär på en låda med en bläckfisk med slemmiga tentakler samt en docka som föreställer Rishi Sunak. Budskapet går inte att missförstå. Sharp, som är jude, fjärrstyr Storbritanniens premiärminister Sunak.

Radikal populism återfinns oftast på den yttersta politiska högerkanten, men också bland vänsterextremister. Den är delvis en reaktion på globaliseringen, bankernas makt, multinationella företag, överstatliga institutioner och fritt flödande kapital. Rädslan för dessa globala strömningar har skapat en längtan efter ledare som lovar att återföra makten till ”vanligt folk” och förinta de korrupta ”globala eliterna”.

Det är inte länge sedan radikala populistiska ledare pekade ut amerikaner och judar som dessa eliter. Men genom Trump och hans anhängare har USA förvandlats till en ljuspunkt för reaktionärer över hela världen, inklusive Israels nuvarande ledare.

De tidiga sionisterna ville etablera Israel som ett judiskt hemland, men aldrig uteslutande för judar. De som invandrade till Israel kom från alla möjliga håll men bara ortodoxt religiösa judar trodde att landet var en gåva till dem från gud. En av dem var den radikale rabbinen Meir Kahane som själv var född i Brooklyn i New York. Samma uppfattning om det utvalda folket har bokstavstroende kristna i USA som tror att judar är dömda till undergång om de inte har konverterat till kristendomen när den yttersta dagen är här.

På förra årets Conservative Political Action Conference (CPAC) i Dallas, Texas, möttes huvudtalaren Viktor Orbán och Yishai Fleischer, talesman för de judiska bosättarna i Hebron. Efter mötet twittrade Fleischer en selfie med Orbán och fick frågor om den ungerske premiärministerns påstådda antisemitism.

Fleischer svarade att han inte bryr sig eftersom han är israel, inte en invandrad jude. Orbán såg han som ”en allierad i kampen mot den globalistiska agenda som vill öppna gränser och utplåna nationella identiteter.”

Bättre kan den växande klyftan mellan Israel och judarna i omvärlden knappast beskrivas.

SKRIBENTEN

Ian Buruma är författare. Hans senaste bok heter The Churchill Complex: The Curse of Being Special, From Winston and FDR to Trump and Brexit.

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.