Förra helgen skulle hela familjen ta sig ut till Oxie – en plats som är några procent mer Malmö än Höllviken – för att fira min mors sextiosjunde födelsedag, hemma hos min kusin.

Det var lördag och vi skulle lösa Melodikrysset. Jag hade bakat tårta, en mandelkaka på brynt smör och salt med mascarponegrädde, lemoncurd och bär, som jag gått upp redan klockan sju för att hinna dekorera ordentligt. Jag var, för att uttrycka det milt, inte alltför pigg när jag tog min kylväska och ställde mig nere på gatan för att invänta att min mamma och min bror skulle hämta upp mig.

Jag spanade ut över Nobeltorget, det var folktomt – som vanligt – sånär som på en råtta eller två som ilade mellan buskarna. Vårsolen lös över den grå stenen, den döda känslan som alltid ligger över torget blev av ljuset ännu mer markant än vanligt. Från mitt håll kunde jag tydligt se vilka av stenplattorna som är lösa, som svajar till under en när man går på dem, och ännu värre: fullkomligt duschar ens fötter när det regnat, eftersom vattnet lägger sig under dem och trycks upp av ens tyngd.

Jag tänkte på att Nobeltorget snart ska byggas om – igen. En del tycker såklart det är onödigt eftersom en stor ombyggnation gjordes så sent som 2016, men jag är, och var synnerligen när jag stod och spejade ut över torget, övertygad om att det är en god idé. Eftersom jag väntade på min mor tänkte jag också på den frustration hon uttryckt minst varannan månad sedan ombyggnationen stod klar: de många förlorade parkeringsplatserna. Själv sörjer jag den förlorade grönskan mer, men alla är vi förstås olika.

Då ringde telefonen. Mamma. Jag svarade. Hon hade mig på högtalare, det hörde jag eftersom det brusade i luren och för att hon och min bror pratade i mun på varandra. Det var ett jävla kacklande och jag kunde inte få fram vad de ville. Till slut sade min bror:

”Vi är vid Nobeltorget men vi kan inte se dig.”

”Vadå?” sade jag, jag står utanför dörren precis som vanligt.

Jag borde anat oråd, men jag gjorde det inte. Jag var för trött.

”Vinka så vi ser dig!” sade min bror. Automatiskt lyfte jag min högra hand, med viss tveksamhet, men jag gjorde det. Jag rörde handen i en halvcirkel någonstans i ansiktshöjd på mig själv, en modest, men ändå fullbordad vinkning. En man i en van stirrade på mig, men vinkade inte tillbaka. Mamma och min bror syntes inte till. Jag tog ner handen och försökte låtsas som ingenting.

Då svängde mammas lilla grå bil in på min gata, redan flera meter ifrån mig hörde jag skrattsalvorna. Mammas högljudda haha:ande ekade över Nobeltorget, slogs som en pingisboll mellan husen. Mamma skrek:

”HAR DU STÅTT HÄR OCH VINKAT?”

Jag satte mig i baksätet. Retet började direkt. Kan du inte hoppa också? Vi ser dig inte! Hoppa! Snurra runt! Jag förklarade för dem att jo, jag hade gått på det, jag hade vinkat, men jag hade inte gjort det entusiastiskt. Detta tyckte de var ännu roligare. Att jag stått utanför mitt hus och vinkat – litegrann.

Och hur var det sedan i Oxie? Där sken förstås solen.